Grauers sista chans
Igår fick Gregg Berhalter lämna posten som tränare för Hammarby Fotboll, idag kliver hans ersättare Thomas Dennerby in på planen. Det här blir Bajens fjärde huvudtränare sedan november 2010, Gregg är inte den första som får ett tack och adjö från Hammarby och Gustaf Grauers, sportchefen. I tur och ordning har Roger Franzén, Roger Sandberg och nu alltså Gregg Berhalter fått lämna Bajen, vem vet hur stort tålamod man har med Dennerby? Och varför klarar sig Grauers genom varje härdsmälta?
Ska man vara helt ärlig och sanningsenlig ska man tillägga att Sandberg inte fick den berömda foten men han blev hur som helst fråntagen titeln som huvudtränare och det när Gregg kom från andra sidan atlanten. Men essensen i den här texten handlar inte om vem som stått vid sidlinjen och gapat eller inte gapat, den handlar om det som hänt utanför planen. Anledningen till att tidevarvet startas vid 2010, november 2010 för att vara exakt, stavas Gustaf Grauers. Den 9e november 2010 basuneras det ut att Hammarbys tidigare föreningschef tar över som sportchef och efterträder Thomas Andersson. Det sägs att det är en man som kan klubben och som gjort ett bra jobb i sin tidigare funktion. Just rollen som sportchef brukar i vanliga fall fyllas ut av en före detta spelare eller tränare, en som varit med länge inom sporten och känner folk i alla möjliga led. Grauers är ingen sån sportchef, därmed inte sagt att han inte känner folk. Som utbildad civilekonom hade han en tjänst som sportchef hos IK Frej innan han kom till Bajen. Han beskrivs gärna som en social typ, en som vet hur man får kontakt med folk och får deras förtroende. Han är ung för sin roll men har hängt fast vid den under snart tre års tid, en tid då det stormat ordentligt i Hammarby.
När Grauers tog över som sportchef i Bajen var det ett lag i spillror på många sätt. Borgqvist och Blomqvist hade lämnat under säsongen, tabellen sved att se på och alla hammarbyare var fly förbannade över att man var tvungna att spendera ytterligare ett år i Superettan. Nu är vi inne på det fjärde och Grauers tredje som ytterst ansvarig för det sportsliga resultatet. Trots att Hammarby alltså spenderat tre år i fotbollens andradivision och nu går mot ett fjärde under samma sportchef, så verkar alltså Grauers sitta mer eller mindre säkert. Det är fascinerande, om inte imponerande t o m, att se vilken resa han har gjort. Ser man totalt sett över hans tid har ca 35 spelare lämnat av olika dignitet och ungefär lika många har kommit in, Haddad och Rodgers inräknat. Man schabloniserar gärna bilden av Hammarby som en klubb med svängdörrar in och ut från truppen men under de senaste 2,5 åren har det varit ett faktum. Kvar från den trupp som startade 2011, Grauers första år, finns Johannes Hopf, Monday James och Sinan Ayranci där den sistnämnde numera finns utlånad till Östersund. Man pratar gärna om kontinuitet inom fotbollen som något beundransvärt, så här när man sitter och ser över alla spelartransaktioner framstår det mer som en 2,5 års lång spelsession av Football Manager.
Det ska sägas att han fickt ta över märklig trupp som var väldig avhängd på ett fåtal spelare. Linus Hallenius säsong 2010 är fortfarande hans bästa någonsin, Andreas Dahl var vid den tiden general på innermittfältet och backlinjen var ett hopkok av vad som blev över från Allsvenskan och Monday James. Det var inte en trupp som skulle ha någon chans att avancera till Allsvenskan och Grauers tog fram det tunga artilleriet direkt. Fyra forwards lämnade, Hallenius(23 matcher-18 mål), Tobias Holmqvist(19-1), Nathan Paulse(0-0) och Freddy Söderberg(4-0) och dessa fyra skulle ersättas av två mer eller mindre helgonförklarade spelare i Paulinho och Björn Runström, utöver det värvades även Sinan vid det tillfället. Problemet var inte att Grauers trodde att dessa två "helgon" leverera, det trodde vi alla, problemet var hur det balanserades upp i övrigt. I backlinjen räknade han med att Figueroa, då 19 år, och Cheikh Tidianie Sarr skulle räcka som nyförvärv, det gjorde det så klart inte. Hammarby gick från en målskillnad på 45 gjorde mål och 40 insläppta (2010) till 37 gjorda mål och 40 insläppta. I övrigt värvades namn som Isaac Pupo och ynglingar som Nicklas Lindqvist, Fredrik Forsberg och Robin Tranberg, samtliga tonåringar just då. År 2011 blev mycket riktigt ett mardrömsår där Bojasséns smått klassiska mål räddade oss från kval. Nedåt alltså.
Inför 2012 så letades det då ny tränare. Franzén hade som bekant fått sparken och Roger Sandberg var inte aktuell för rollen som huvudtränare mer än under tiden efter Franzén. Det blev till slut en amerikan som togs in, till synes orutinerad och till stordel stöttad av de amerikanska ägarna. Nu skulle det rensas i leden och hela 16 spelare försvann där ibland Runström, Paulinho och Furuseth. Det fanns alltså många platser att fylla och Grauers satte ordentligt fart. Innan säsongen kom Billy Berntsson, en tidigare talang men som hamnat på ordentlig dekis efter en sejour i bl a Skottland. Daniel Theorin, pålitlig och rutinerade mittback som hämtades från Allsvenskan och var påtänkt som partner till Grauers tredje stora hemvändare, von Schleebrügge. Utöver det kom Christophe Lallet från Degerfors, Rynell från Danmark och två amerikaner i Husidic och Schuler. Säsongen började strålande, det var fart och fläkt och i 08-fotboll började man prata om att det redan var klart. Men sen kom smällen, formsvackan och tåget mot Allsvenskan började gå. Grauers kavlade upp armarna än en gång och hämtade in inte mindre sex nya spelare, där Kennedy rimligtvis stal det största rampljuset. Säsongen slutade med en fjärdeplats, mycket tack vare Kennedys fem mål som sjukt nog gjorde honom till nästa bästa målskytt efter Lallet. Försvaret stabiliserades upp under året, "Tuborg" var en klippa redan fråns start och Max kom tillbaka under hösten. Målskillnaden talade sitt tydliga språk, man släppte in 33 mål vilket man var näst bäst i serien med. Det vara bara det där med målskyttet...
Så inför 2013, årets säsong, har gapade vi alla efter en riktig målskytt som kunde komplettera Sundin där framme. Vi fick... en ytterback, två mittfältare och en reservmålvakt. Och det är klart, man hade förhoppningar om att kreativiteten som Besara och Christoffer Carlsson visat upp i sina tidigare klubbar skulle få utfall även i Bajen. Nu har det inte blivit så men samtidigt så var det uppenbart att det behövdes någon längst fram ändå. Någon som kunde göra skitmålen, någon som levde för att få trycka den där omtalade bolljäveln i nätmaskorna. Det har blivit pannkaka av alltihop och nu står vi där med sparkad tränare, teoretiska möjligheter att gå upp men som i praktiken är rent ogenomförbart. Året 2013 var då det verkligen skulle hända, då en mer sammanspelad hösttrupp från 2012, kryddad med det där lilla extra, skulle ta klivet upp i Allsvenskan. Frågan är varför det inte skett? Frågan är hur stor Grauers skuld är i det hela?
Först och främst, han har gjort ett bra jobb med vissa bitar, ett sämre jobb med annat. Inför 2012 värvades ju som sagt Theorin, Lallet och Billy Berntsson och alla dessa kom från samma agent. Det finns risker med att inte känna folk och fä inom fotbollen, det är alltid suspekt när flera spelare ansluter från samma stall på en gång. Värvningarna av Besara och Christoffer Carlsson är däremot väl genomförda, den ena knöts tidigt till klubben och den andra hade statistik som talade om en poänggarant. Men det finns ett gäng mindre lyckade nyförvärv som Lucho, tidigare nämnda Cheikh och nu bör vi även skriva till Adelstam i den kategorin. Känslan är att de affärer som Grauers gjort vid vissa tillfällen varit redan chansningarna och inte alls speciellt genomtänkta. Han har i intervjuer pratat om att det är viktigt att jobba långsiktigt och inte stressa fram resultat. Karusellen under sommaren 2012 kändes som en enda lång chansning där Adelstam kan vara beviset på att det sällan blir som man tänkt sig då. Med det sagt, forwardsbesättningen och vänsterbacksposition är egentligen de enda platserna som Grauers misslyckats med att fylla ut ordentligt ända sedan han kom. "Figge" har blandat och gett alldeles för mycket för att ha den garanterade startplats han har, i anfallet har vi inte haft en riktigt bra forward som producerat sedan Linus Hallenius.
Hallenius försvann 2010, nu är vi inne på andra halvan av 2013 och Bajen har lyckats göra 12 mål på 15 matcher. Haddad känns som en klok värvning, Rodgers känns som en spelare som i alla fall spelare på rätt position och råkade vara tillgänglig för stunden. Dessa två har mer eller mindre Grauers öde i sina händer. Lyckas någon av dom, eller rent utav båda två, kommer Grauers undan även det här året.
Men om Bajen fortsätter att göra 0,8 mål per match får Grauers nog fundera på att byta kontorsstol.
Väl mött!
Gustaf Granqvist
Twitter: @ggranqvist
