Hammarby - IFK Norrköping2 - 1
Hammarby 2 - 1 Norrköping: Fjärde raka? Fjärde raka
Bajen kom ur en många gånger jämn duell med Norrköping 3 poäng rikare tack vare en explosiv första halvlek, "Pas Specialare", och genom att ha blivit ett lag som kanske framförallt tror på sin egen förmåga.
2018. Försäsong. Hammarby gästades av Norrköping på Tele2 för att spela sin sista försäsongsmatch. På förhand är det ett av de svårare motstånden Stefan Billborns mannar ställts inför på de senaste matcherna. För trots ett uppbryt av det gamla gardet, och en trupp som till 90% ser annorlunda än det som vann SM-guld för tre år sedan, så är det fortfarande inte ett lag man tar lätt på.
Den matchen vann man med 3-2 efter att man själva stått för dominans och en offensiv display som hette duga, som man sedan sjabblat bort.
Det är inte samma match som utspelade sig idag. Det är, på pappret, samma spelare, till största del iallafall, som spelat båda. Och mentalt är de säkert på den nivå de ville vara på under försäsongen, nu.
Men när man tittar på Hammarby idag, efter den historiska fjärde raka segern i säsongsinledningen av den Allsvenska säsongen, ensamma, utblickande nedåt fältet, och tänker tillbaka på hur matchen inleddes. Då är det nästan svårt att tro att det är samma gäng, ändå. Den där känslan som råder över ett lag som tror på sig själva, och som ser det utkristalliserat i resultaten - det är speciellt. Det är en speciell känsla, och det syns. Blir påtagligt i spelet, nästan greppbart.
Jag tippade seger på förhand, trots att det var litet mellan fingrarna, i skräckblandat hopp. Vågade man hoppas på en fjärde raka mot Norrköping som, trots allt ovan skrivet, har gått 2-1-0 hittills, ser starka ut framförallt i offensiven, och är starka på pappret? På papper skulle det bli en jämn match. Tittar man historiskt skulle det rentav bli uppförsbacke för Bajen, en kamp för att komma förbi ett lag som inte förlorat på åtta matcher, och som kom till Tele2 som obesegrade i tävlingssammanhang. Peking gillar att hålla i bollen, det skulle bli dagens dragkamp, pratades det om på förhand. Det blev det också: Norrköping dominerade possession i både första och andra halvlek. Man ville hålla i boll, och gjorde det ofta genom cyclingar och korta passfördelningar. Men, som snacket går: man vinner inte matcher genom att dominera possession, även om det var sången om och av Josep Guardiola anno 2008.
Och samma princip gäller ju fortfarande, år 2018. Bollinnehav vinner inte matcher. Mål vinner matcher. Pas Specialare vinner matcher. Även om det skulle bli nervkittlande att komma till den slutsatsen - och den slutsignalen. För matchen som spelades idag liknande ändå den man spelade i mars på försäsongen. Även om den matchen inte behövt vittna om någon som helst trendstart, och kanske mer hade att göra med just matchtillfälle än de respektive lagens matchform, så är det svårt, speciellt som en skribent som älskar att dra trötta paralleller, att låta bli att göra just så, när Bajen fick kämpa mycket med samma saker idag som då: förmågan att ta död på en match tidigare och inte nöja sig med det, och att Peking har ett hästjobb att göra i sitt eget försvar.
Bajen kickstartade den här matchen med mål redan i tredje minuten. Folk hade knappt hunnit sätta sig och räknat in sekunderna till matchstart innan Pa Dibba hade avancerat upp i banan tillsammans med Sander och Mujo, avlossat ett hårt skott i famnen på Isak Pettersson, tagit hand om nämnd Petterssons retur, skarvat den i undersidan på ribban, och därmed indirekt serverat Tanken sitt mål. Han behöll sin omarkerade position, väntade in - och lobbnickade. Pettersson hade inte en chans. Där stod Linus Wahlqvist och såg snopen ut. 1-0 var ett faktum.
Efter det hade Jiloan Hamad fullständig show. Den Allsvenska skytteligaledaren skar in från vänster, kombinerade med Borges, tog emot Sanders retur på sitt egenregisserade inspel och skottade snävt utanför. Sekunden senare var han uppe centralt och spelade av Jeppe, fram till Sander igen. Var han inte ute på kanten och driftade inåt för att vara support på Borges inlägg så la han sig till höger, eller droppade ner för att jobba med boll centralt. Jille är inne i ett flow som är svårmatchat av någon annan i Allsvenskan just nu. Det syns. Det hörs. Det har hittills gjort sig påmint i tabellerna. Idag gjorde det förvisso inte det, men det finns en anledning till att C More-studion inte kunde sluta prata om mannen, spelaren, Jiloan Hamad, idag.
På andra sidan - duken, planen, händelserna, så finner sig dock David Moberg Karlsson och Kalle Holmlund. Båda spelarna, som kanske bäst fungerar med varandra, var Pekings enda reella hot idag. Moberg Karlsson, speciellt, som är inne i målform han inte visade idag, hade mycket uppgifter att Jeppe att jobba med idag. För det mesta klarade han sig bra, men i 19e tvingar han fram ett bolltapp på halvplan, och kan sätta fart framåt. Han lägger av bollen till Jacobsen, som dock skottar över, med litet hjälp på traven. Hörna till Peking, som blir hög och ofarlig. Minuterna som tickar förbi i tidsintervallen 15 - 25, cirkus, är Norrköpings i särklass bästa i halvleken. De rullar mest boll, men just Moberg Karlsson tvingar sig ett par gånger emellan center mitt och kan sätta fart själv, med hjälp av Simon Skrabb ute till höger, trots att Skrabb själv säkert mest vill glömma att den här matchen inträffade för egen del.
Det är t ex litet tack vare just Simon Skrabb som Pa Dibba kan rinna igenom de sista metrarna fram till Petterssons mål i den 27e minuten, när han samlat ihop Paulsens rensade boll på Pekinghörna, och satt fart själv, lämnat både en två och tre motståndare fullständigt i kölvattnet. 11,80 sekunder tar det för Dibba att korsa plan, skaka av sig bland annat Skrabb, gå bort Isak Pettersson, och sätta 2-0 i bortre näthörn.
Under de tio minuter som följer mellan 27 och 37, och slutgiltiga 45, hinner Jiloan göra ett vekt konstsegment som nog skulle likna en Rebona, spela fram Sander till den första av två (!) ribbträffar utan att för den sakens skull göra mål, Mats Solheim har hunnit skjuta ner två av Saturnus månar, Pa har brutit sig igenom ett klart decimerat Norrköpingsmittfält en, två och tre gånger. Sagt och gjort: Bajen går till halvtidsvila med 2 mål, när de egentligen borde haft kanske 4, eller 5, om man räknar krasst på en förväntade mål-ekvation.
Den andra halvlekens händelser kunde nämligen ha fällt Bajen just på att den förväntade mål-kvoten inte reellt uppfylldes. 2-0 är en fragil ledning för de flesta, relativt lätt att sätta litet rädsla och ett par sprickor i. Det Norrköping som kom ut för de slutgiltiga 45 skulle inte låta sig trampas över lika lätt. Det Bajen som kom ut kanske blev bara litet komfortabla. Eller trötta. Nog med anledning, oavsett vad anledningen var, för att Billborn enligt egna ord ska skrika en del på sina spelare, iallafall.
Djurdjic, som ersätter Tankovic i 55e, ihop med Khalili, som ersätter en litet frustrerad Sander i 66e, får nämligen droppa djupt ner och veva den defensiva fanan högt ungefär lika mycket som de får utrymme att komma framåt i banan. Jordan Larsson som bytts in för Peking, tillsammans med Eric Smith, är en del av varför Bajens mer och mer tröttkörda offensiv får agera städfirma nere på egen planhalva: han och fortfarande målvittrande Moberg Karlsson kombinerar effektivt framåt i banan. Moberg Karlsson har en rapp soloräd som gör att Paulsen får det hett om öronen, medan Larsson sliter och drar för att vidga ytan som Fällman täcker.
Rätt vad det är så svänger det dock till Bajenfördel igen: Dibba plockar med sig en boll långt, långt upp, fördelad delvis via Solheims fötter, och söker skottläge för sig själv. Han tränger den till slut mellan Wahlqvist och Johansson, och rullar tamt i plocken på Pettersson. I nästa instans är det återigen Peking som vänder om. Den här gången via Kalle Holmberg, som slutar trasslad i Wiland, och blir irriterad. Om det är på Bajenmålvaktens millenial-inspirerade frisyr eller på sina egna lagkamrater är svårt att veta, dock, eftersom ingen kunde återge vad han vrålade om i situationen i sig.
Bajen skulle få en till chans på att döda matchen innan dess att Norrköping skulle göra vad de kunde för att punktera Bajens momentum. Borges skickar upp Skrabb på läktaren på kanten, och slänger in bollen på både Dibba och Khalili, som båda är löjligt nära att få kontakt.
Istället är det, såklart, straffet för att man inte gjort 4, 5, 6 mål, så som avsluten indikerat. Moberg Karlsson kommer loss och avslutar själv på Wiland, som täcker med hela kroppen och lämnar retur. Thern är snabbt framme, och kan stöta den över Wiland, som inte kan göra annat än att se på när reduceringen blir ett faktum. Detta i 82a matchminuten, som gör de resterande 8 ordinare + 4 tillägg... Nerviga. Plötsligt har Norrköping vittring på en pinne. Och Bajen, som fått se sina målchanser rulla ut, eller dunka ribba ut, som är trötta och bara har fått 2 dagars vila i sig, sjunker undan litet. Blir passiva i ansiktet på den där desperata aggressiviteten man själv borde känna igen ifrån forna säsonger blott. Peking sköljer över en nu, och det är knappt så man kommer ur det med livet (ledningen) i behåll. En ribbträff ifrån gästerna, och en Wilandarmbåge: så nära är man att ta med sig 1 poäng istället för 3.
För att cirkla tillbaka till förväntade antal mål: 2 ribbträffar indikerar att man borde vunnit matchen i ett mycket tidigare skede än när Junior svettigt kämpar sig uppför banan i 94e, själv, mot ett tröttkört men kämpande Norrköpingsförsvar, för att döda matchen på riktigt. Jilles och Borges lekstuga längs vänsterkanten borde indikera att man kunde gjort mer. Khalilis "andas hårdare så når jag bollen"-situation i matchens slutskede, och Borges inlägg som nästan hinns upp av både Khalili och Dibba, kombinerade med den multitud av andra chanser man haft - borde ha gjort att man fått ta död på matchen i ett mycket tidigare skede än i 94e minuten.
Man tar åtminstone död på den. Efter att domarteamet visat upp en +4, och man slitit sig igenom det med andan och hjärtat i halsgropen, medan domare Glenn vägrar blåsa vid 94, och Junior tveksamt plockar bollen av Norrköping på mitten och sätter fart uppåt i banan. Då dödar man matchen.
Prestationen sedd över 94 minuters spel förtjänade kanske mer svängrum. Men man fick med sig det högsta priset man kan vinna i en Allsvensk match: 3 poäng. Och sedan hittar man såklart alltid saker att klaga på, som i den här rapporten. Trots att man har vunnit fyra historiska raka. Trots att man ligger högst upp i tabellen, 4 poäng före tvåan, AIK. Trots att det här laget är ett gäng som uppvisar en självsäkerhet och en spelglädje jag knappt sett under mina (samtliga) levnadsår.