Hammarby - Östersund4 - 0
Hammarby 4 - 0 Östersunds FK: Fullständig dominans
Ett Bajen som visade både på kollektiv spelförståelse och individuell briljans tvingade ned Östersund i tidig brygga - och slutade aldrig pressa.
Tisdagsfotboll. Ett ligaspöke version light att bekämpa. Tätkänning i tabellen - och ett tufft schema framför sig. Hur skulle man bemöta ett historiskt knepigt motstånd sett till situationen man befinner sig i - och skulle man lyckas hålla i formen som börjat se direkt strålande ut? Det fanns en del frågor att besvara på Tele2 i dag.
De frågorna besvarade man med råge. Och litet till. Inom tio sekunder hade Sonko Sundberg halkat och gett bort ett alldeles utmärkt läge till Mujo att öppna målskyttet. Efter två minuter hade Bajen överväldigat Östersund i offensivt straffområde och satt 1-0 på ett instick från Sandberg, via klack från Niko och fin blick av Mujo, stolpträff av Kjartan och till sist retur i mål av Jeppe. ÖFK-kaptenen Pettersson, en sådan viktig kugge i laget, fick se det ske från sidlinjen innan han tvingades utgå skadad. Det sade väl ganska mycket om hur det skulle gå för ÖFK.
Tio minuter senare snurrade Tekie upp sig själv och blev bortplockad av Mujo, som enkelt trädde fram bollen till Kjartan. Örnen satte inte satte en fot fel, men däremot ett mål bakom en chanslös Sixten Mohlin. Och på den vägen var det. Det såg lekande lätt ut för Bajen att erövra boll, dominera ytor och skapa chanser ur till synes ingenting. Burchnalls Östersund är inte kända för att stoppa tio man runt boxen och backa hem, och det gav Bajens offensivt styrda uppställning desto mer frihet att, ursäkta språket, göra litet vadfan de ville. När ÖFK glimrade till, ofta utspelat av Isherwood och via någon av Hopcutt, Edwards, Islamovic eller Colkett, så är en grönvit spelare där och pressar, bryter, återtar bollinnehav och vänder upp. Att man tappar Bojanic och istället slänger upp Odilon på mittfältet gör ingenting för matchbilden. Det första som vårt rekordsälj gör är att vända upp Mukiibi och överstega sig förbi honom på kanten. Överstega som i både överstegsfinta, och givetvis stega förbi. Det är matchminut 27, och man rörs inte av att de senaste matchernas, med Mujo som undantag, mest briljanta passningsfot utgår skadad. Det finns inte så mycket mer än så att säga om första halvlek. Inte mer än vad som redan är skrivet.
Eller, jo - en sak:
Colkett dröjer på bollen. Jeppe gör som Jeppe gör. Går in hårt - frispark för motståndarlaget-hårt går att diskutera - och erövrar boll. Sätter den på en fri Niko, som kan stänka dit 3-0.
Östersund, vi har en ridå.
Det här Bajen har sedan år tillbaka haft en förmåga, eller en oförmåga, beroende på ur vilken vinkel man vill syna det, att komma ut efter första fyrtiofem med en klar ledning och drälla bort den. Ibland har det kostat två poäng. Oftast har det kostat en klar ledning, och nästan ett par supporterliv. Och nej, andra halvlek präglas inte av det skoningslösa tempo och driv som gjorde att Östersund hade föga en bolltouch i första. Det gör det inte. Tekie testar skott, Islamovic testar skott. Isherwood får visa prov på sina fina uppspel, och Isak Ssewankambo testar skott. Edwards svänger en fin pass över mittfältet och söker Colkett, men där är Bajen med. Det har gått litet mer än tio minuter av andra halvlek. Har matchbilden ändrats? Inte märkbart, trots att Östersund rest sig ur askan av 3-0 i första halvlek, och faktiskt spelar sig ur Bajens press litet grann.
A tale of two halves, brukar man prata om. I det här fallet blev det mångt och mycket samma spel ifrån de båda lagen, om än två halvor som handlade om olika saker. Bajens inledande fyrtiofem var direkt kvävande: man bredde ut sig och täppte till ytorna, passningsbanorna och luftrummen för Östersund så väl att de inte registrerade ett skott på mål. Inom 3 minuter hade man gjort första målet. Inom 30 hade man gjort 3. Östersund halkade, missplacerade bollar, kippade efter luft – och kom ingenvart. Det här Bajen var skoningslöst på ett sätt som såg retfullt enkelt ut, och Östersund såg decimerat ifrån den sekund Tom Pettersson fick linka av planen – inom minut ett. Om det var relaterat, cause and effect, eller inte, får vi nog aldrig veta. Men faktum är att Östersund knappt gjorde en bra minut i första halvlek. De gjorde tio bra minuter i andra halvlek. Kanske hade Bajen vanligtvis tappat koncentrationen, gått ned sig litet och börjat drälla.
Inte idag.
I 58:e minuten får Jeppe tilldömd straff. Mujo stegar säkert fram, placerar den lika säkert högt bakom Mohlin.
Och Östersund sjunker. Definitivt den här gången. Bajen rullar runt. Odilon får försöka sig på en offensiv soloräd som går högt över. Kacaniklic får komma in. Rodic får komma in. Simon drar på sig ett extremt onödigt rött. Att det snarare behandlas som en eftertanke i den här matchtexten säger nog nästan mer om matchen än att jag ska sitta och beskriva den. Vi förlorar en av våra viktigaste startspelare till en dum utvisning, och man tänker för sig själv: Nej, det var absolut inget man behövde, med tanke på att pånyttfödda Blåvitt och Gnaget stundar. Ett allt mer desperat Peking väntar runt hörnet. Men trots att man spelar närmare tjugo minuter decimerade till tio man, dessutom decimerade till en startelva minus Simon Sandberg, och inte känner någon som helst skillnad gentemot en intakt elva med Simon Sandberg i - mot ÖFK. Ja. Imorgon är det möjligt att man våndas. Men sett till den här prestationen, just nu, så är det svårt att se att man ska implodera totalt på grund av det här. Segern i dag kan tillskrivas individuell briljans minst lika mycket som en kollektiv spelförståelse som Billborn nött in i den elva han nu verkar vilja ställa upp med vecka ut och vecka in. Till skillnad mot ÖSK borta förra veckan så låter man sig inte rubbas av vare sig en 3-0-ledning i första halvlek, eller ett tappat huvudet-rött kort man ådrar sig med tjugo minuter kvar. Man spelar av de tjugo så odramatiskt och kontrollerat, så som att det inte funnits annat just det.
"Det är totaldominans av oss. Vi kör över dem."
Så löd Mujos bedömning i samtal med C Mores kommentatorer, precis efter slutsignal. Och ja, han är bra på kraftuttrycken emellanåt, Tankovic. Men det är svårt att inte hålla med honom här.
En resultatrad kan säga allt om en match - och absolut ingenting. Den scoreline som presenteras efter att nittio plus tillägg har spelats av behöver inte säga något alls om matchen. 4-0 idag hade kunnat betyda turliga bollstudsar, en domare på vift, soloräder av stjärnskott eller en mängd andra saker. Ett gånger fyra kan materialisera sig på otroligt många sätt.
Men om vi vill klä upp just den här 4-0-segern i kostym - expandera den och veckla ut målen. Sätta dem i någon sorts sammanhang - ja då heter den skruden, det sammanhanget, fullständig dominans.
