Hammarby bortaslog Degerfors
Över 1000 grönvita supportrar följde med till Degerfors för att vända trenden. Äntligen fick vi se en seger!
Den första halvleken var undermålig. Precis som underlaget. Degerfors har haft stora bekymmer med sin gräsmatta efter den här hemska vintern och även om den från kortsidan såg grön och fin ut blev det uppenbart när laget inte ens fick värma på sin planhalva utan istället hålla till på mitten för att det där var mest gräs att nöta på så insåg man att det som såg så fint ut snarare var en katastrof.
Lågt tempo och nästan inga målchanser alls i den första. Precis i slutet av halvleken välts en degerforsanfallare omkull. Jag drog en lättnandes suck över att domaren inte pekade på straffpunkten. Jag har inte sett någon repris men det såg väldigt farligt ut från andra sidan där jag stod.
Nästan 1000 personer hade tagit sig in på bortasektionen. Eftersom det var en hel del grönvita kläder på långsidorna så måste vi ha varit en bit över tusen som tog oss till Värmland. Som vanligt, numera, blir vi väldigt fint bemötta av värdarna. Det är väsenskilt att åka till Degerfors jämfört med hur vi togs emot i Göteborg.
I den andra halvleken gjorde Berhalter och Banda två tidiga byten. Direkt i paus kom Christophe Lallet in istället för Christoffer Carlsson. Ett byte som jag tyckte tillförde energi. Christophe ville förstås visa sig för sin gamla hemmapublik och när sen även Sebastian Castro Tello fick ersätta Mattias Adelstam tycker jag att Hammarby tog över spelet helt. En bättre rörelse och betydligt fler målchanser skapades.
Men precis som vanligt så ville bolluschlingen inte in i mål. Klockan gick och det stod fortfarande 0-0 på resultattavlan. Även om vi hade mycket boll och skapade mest så var hemmalaget absolut inte ofarliga. Johannes Hopf gör en riktigt fin räddning med tjugo minuter kvar. Ett uppspel på deras högerkant leder till inspel och skott på mål där Johannes skickligt handparerar bollen till hörna från nära håll. Viktig räddning!
Annars ser defensiven fortsatt rätt stabil ut. Det var onekligen fint att Guldborg fanns tillgänglig i mittförsvaret igen efter sin avstängning. Jag uppskattar verkligen hans lugn och trygghet när han styr försvarsspelet.
Till slut ordnar det upp sig.
För han tar tag i saken. Kung Kennedy. Med knappa kvarten kvar får vi en hörna från vänster. Kennedy lägger upp bollen. Erik Sundin tar plats framför motståndarnas annars så duktige målvakt. Kennedy klipper till och det jubel som bröt ut där på vår läktare när bollen går direkt i mål var så förlösande. Så otroligt viktigt. Det går inte att komma ifrån att målvakten får ta på sig det där. Den där bollen ska han inte släppa in, men ingen är förstås gladare än vi. Rättvist sett över hela matchen och abnormt viktigt inför den veckan som nu följer.
Nu har vi nämligen bara en enda tävlingsmatch kvar att spela på Söderstadion. På söndagen i midsommarhelgen ska den sista matchen spelas. Själv har jag ångest redan men det blir oceaner mycket enklare att hantera den med en seger i ryggen.
Supportrar, spelare och ledare var naturligtvis nöjda med att få åka hem med tre poäng. Det är något väldigt visst med att få segerjubla tillsammans efter vunnen match.
Den andra halvleken är godkänd. Då tycker jag att det såg bättre ut. Vi är fortfarande uddlösa framåt och vi skapar egentligen för lite. Men i lördags vann vi till slut. Tack Kennedy för att du satte den där hörnan.
Tack Peter Jonsson för att jag får låna dina fina bilder!
