Hammarby föll hemma
Gästande Degerfors tog tre viktiga poäng i kampen om kvalplatsen. Som grönvit var kvällen ännu en plågsam upplevelse.
Redan direkt känner jag att det är befogat att flagga för en intetsägande matchrapport. Tog inga anteckningar, känner ingen inspiration och är kall så in i bövelen. Genomfrusen och besviken. Det i sig är ingen bra grund för kreativitet.
Hammarby ställde idag upp med följande lag
Johannes Hopf
---
Jonathan Tamimi
Robin Tranberg
Max von Schlebrügge
Billy Berntsson
---
Nik Ledgerwood
Mikael Rynell
Nahir Besara
Christopher Carlsson
----
Kennedy Bakirciouglu
Erik Sundin
Hammarby förlorar alltså mot Degerfors. Detta i en match som betydde mycket för gästerna. Där lever serien fortfarande i och med att man nosar Sundsvall i bakhasorna i kampen om den där efterlängtade kvalplatsen. Vi är som bekant redan för långt ifrån.
Självklart skulle vi ha tagit ledningen. Både Erik Sundin och Nik Ledgerwood har riktigt fina chanser i inledningen av matchen. Visserligen skapar även gästerna heta chanser och Johannes får kämpa för att freda sin kasse. Jag fick inte som jag ville, att se Haddad från start. Med tanke på hur pass mycket mer alternativ vi fick i vårt anfallsspel när denne kom i in andra halvleken så tänker jag att han måste vara småskadad. Hade han inte haft ont hade han startat, det är ju precis den typen av spelare vi saknat. Kennedy har även ett skott i stolpen där returen absolut borde ha förvaltats bättre.
Ju längre matchen går desto mer ont i magen får jag över att det ser så plågsamt långsamt ut. Vi får inte till något tempo i vårt passningsspel över huvudtaget och allt blir bara så jobbigt att se. Degerfors är hungrigare och med knappa kvarten kvar så faller också avgörandet. Ett lite sämre försvarsagerande av Robin och denne blir bortvänd. Det efterföljande skottet från Johan Bertilsson såg inte otagbart ut i mina ögon och bolluschlingen smet in bakom Hopf.
De sista tio tryckte vi på och skapade ett par halvchanser men det blir förlust. Iskall och bedrövad vandrar jag från den där arenan som känns så oerhört långt ifrån hemma.
Jag vill plussa för Jonathan Tamimi och Robin Tranberg. Kanske är enögd, men jag gläds åt deras insatser. Jonathan hade det jobbigt i inledningen av första mot Astvald men ju längre matchen gick desto säkrare kändes han. Robin tycker jag agerar stabilt som mittback. Han är visserligen lite delaktig där vid målet, men annars tycker jag att hans insatser som centrallås bådar gott. Jag hade gärna sett att Nicklas Lindqvist fått speltid i andra halvleken. I min värld gäller det att bygga för nästa säsong nu. Att satsa på framtiden.
Själv drar jag till Portugal istället för Ängelholm. Det återstår att se om det här var årets sista match för min del. Jag hoppas naturligtvis på publik i sista matchen mot Östersund även om kroppen skriker "det räcker nu". Jag behöver nog ett vinteruppehåll. Ett vinteruppehåll med lite kloka värvningar. Frågan är väl bara vem som ska göra dem.
En varm dusch får avsluta den här kvällen. Satan vad kall jag är. Kall och deppig.