Hammarby - Häcken: Kryss med känslan av besvikelse
Hammarby och BK Häcken spelade 1-1 på lördagen. Gästande BK Häcken tog ledningen tidigt i matchen och Hammarby kvitterade i inledningen på andra. Trots flera bra chanser lyckades Bajen aldrig göra ett segermål.
Jag var en av de som fick se matchen på arenan idag. Inte på läktarna. Utan bakom glas i en av restaurangerna. Jag fick tydliga instruktioner: Inte stå, inte flytta stolar. Jag hade också en betongpelare som skymde ungefär halva planen. Så jag vill redan här ursäkta min matchrapport. Jag såg matchen glimtvis.
Men det jag såg gladde mig inte. Första halvlek var bedrövlig. Aimar Sher fick chansen centralt istället för Bojanic. Annars var laget detsamma som gänget som inte briljerade mot aik.
Matchinledningen är så virrig att min puls går i taket. Därför kändes Häckens ledningsmål inte ett dugg märkligt. Dessutom kändes det som något vi har sett förr. Ett inlägg som knappt kommer med fart kändes det som. Den går i en skön båge in i vårt straffområde. Det finns en häckenspelare där. Flera av våra gubbar. Återigen är försvarsspelet inne i den berömda boxen under all kritik och Jeremejeff nickar in ledningsmålet för gästerna efter bara sju minuter.
Den där starten är förstås det sämsta som kan hända. Nu kan Häcken med självförtroende ligga lågt och bara vänta på tillfällen att kontra. Vi har en hel del boll i den första men vi skapar nästintill ingenting. Vi får inget fart i vårt anfallsspel. Min känsla är att vi har spelare som löper. En sådan som Gustav Ludwigson springer ju. Men centralt på mitten tas för få löpningar med fart. Det blir långsamt och lättläst. Våra ytterbackar kommer inte heller med i anfallsspelet med den fart jag skulle ha önskat.
Vi går till paus med underläge. Vi har dragit på oss gula kort och vi skapar på tok för lite.
I den andra halvleken kommer man ut med lite mer energi. Billborn tar ut Sher och in kommer Bojanic. Det är denne som slår hörnan i den 55:e minuten som Abbe Khalili får in i målet. Kvitterat.
Målet ger oss energi. Det blir bättre i den andra halvleken. Vi kommer med bättre fart men det är inte så bra och fartfyllt som jag hoppats och trott på. Vi skapar en del riktigt farliga chanser. Selmani har flera lägen. Något av dem hade man hoppats få en annan utgång. Abbe får chansen på ett vasst frisparksläge och med målet mot MFF i minnet hade jag stora förhoppningar. Bollen fick inte alls den fart den behövde och gästernas målvakt kunde relativt enkelt rädda den.
Mads Fenger gör 2-1 och vi skriker oss hesa där bakom glaset. Den assisterande domaren har sett en touch på Selmanis rygg och gör bedömningen att Fenger är offisde. Svårt att se på reprisen på liten mobilskärm men det kanske var rätt.
Vi kryssar mot Häcken. Det känns bedrövligt. Ingen spelare imponerade storligen på mig. Bojanic inhopp var okej. Ludwigson gör sitt jobb. Besviken betalar vi notan och knatar därifrån. Jag passerar min matchprogramsbjörk och känner smärtan i brösten. Jag saknar vanligt. Jag saknar vanligt så att det gör ont. Jag vill stå där vid min plats i gången till arenan. Se alla vännerna komma. Pulsen, nervositeten, förväntan och spänning. Jag vill ta klivet upp på betongen och tränga mig fram till min plats. Jag vill sjunga stämbanden av mig.
Fotboll bakom glas är inte min grej. Jag vill inte låta otacksam. Vet att många av er skulle vilja ha varit där idag. Det förstår jag. Det ville jag också. Men det var en konstig upplevelse som ligger långt ifrån min fotboll.
Jag vill verkligen ha vanligt. Jag saknar mitt vanliga liv.
Hammarby saknar för mig en tydlig spelidé. Jag kan inte riktigt se hur man vill spela. Det är för mycket enmans-jobb igen. Den där underbara känslan jag hade efter segern mot AIK i cupen är som bortblåst. Det jag såg laget prestera innan coviden drabbade gav mig förhoppningar. Det jag såg idag skapar mer en känsla av “inte i år igen”...
