”Hammarby kan inte vinna”
Karneval en vanlig måndag. En krönika från en cupmästare.
Klockan är 05:37 och det har inte blivit många timmars sömn. När jublet har lagt sig och man har kommit hem har jag en vana att se om matcher för att få uppleva matchen och saker som jag normalt sett missar då nerverna spelar ett spel. Tänk att det gick vägen, att Ousted tog straffen och att Astrit satte sin. Allt är bara som en dimma av straffarna, jag mådde så fruktansvärt dåligt och i efterhand måste jag säga att det var smått otroligt säkra straffar av Paulinho, Accam, Fenger, Sher och Selmani. Hur kan man vara så lugn i en match som betyder så mycket för så många? Och Ousteds danska hand som räddade straffen borde bli staty.
Det är på något sätt en konstig känsla att vinna med ett lag som man har ofta levt i motgång med. Senast Bajen vann en titel var jag 13 år och sedan dess har snart 20 år hunnit passera. Innan 2001 sades det att Hammarby inte kan vinna och efter guldet övergick det till ”en gång är ingen gång” och så vidare.
Vi har aldrig slutat drömma om att få uppleva en titel. Vi har stått bakom vårt lag och varandra i vått och torrt när vi har upplevt några höga toppar men desto fler djuuuuuupa dalar. Vi har upplevt tunga år i Superettan där Sebastian Bojassen räddade oss från ett negativt kval 2011. Diverse mindre orters klubbar har kommit till Söderstadion och fått spela sitt livs match och tagit tre poäng. Vi har fått uppleva Monday James dribbla som sista gubbe och se Ljungskile vinna med 3-0. Vi har även haft riktigt bra säsonger som ändå har slutit i besvikelse med missad Europaplats eller missat guld med en ynka poäng. Men allt har varit värt för att få uppleva gårdagen.
För egen del tänker jag på hur mycket det här betyder för folk man känner. Jag tänker på min familj och alla matcherna tillsammans på västra läktaren. Jag tänker på mormor som brukade ringa efter matcherna och undrar vad hon hade sagt om hon hade levt idag. Jag tänker på min fem veckor gamla dotter och om hon bara visste hur stort det här är och tänk att hon får födas in i en framgångsrik klubb. Jäkla medgångare.
Jag tänker på Ösmogänget och alla pendeltågsresor hem efter match, år efter år. Jag tänker på alla andra grönvita som man har lärt känna och som nu är ens närmaste vänner. Det här var för alla oss.
Framförallt gläds jag nog mest för Stefan Billborns skull efter den här skitveckan han har fått utstå. ”Oavsett resultat i finalen får Billborn sparken” och ”spelarna har tappat förtroendet” har det gått att läsa när Sveriges största tidningar agerat skvallerpress. Diverse ersättare ska redan ha varit klara enligt eliten men titta nu vem som har tagit titeln!? Vilken lättnad och nu vill jag se ett livstidskontrakt med Billborn.
Vinsten var för Kenta, Nacka och Kennedy. För Sofia, Maria, Katarina och för hela Söderort. Jag står kvar här min vän, vi är då, nu och sen. Vi ses snart igen!
