Hammarby - Sirius: Mållöst och fantasilöst
Inga mål i dagens match mellan Hammarby och Sirius. Gästerna skapade mest. Hammarby fortsätter att underprestera. Besvikelsen i de grönvita leden är stor. Oron finns också där.
Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska skriva som summerar ännu en match från TV-soffan. Den stora känslan som fyller mig är: besvikelse. Det ser ju så förbaskat illa ut! Jag känner inte alls igen mitt Hammarby.
Sirius är det lag med de vassaste chanserna. Ett stolpskott och även avslut som slickar Ousteds målvaktställning. Stefano Vecchia, skolad i Vasalund och framförallt i BP, är bäst på plan. Överlägset bäst på plan. Han spelar som bekant inte i Hammarby.
Jag tycker att Hammarby känns osäkra på vilket spel de ska spela. Det kan ju vara jag som supporter som inte fattar, men känslan är att det är räddhågset och vilset. Det saknas en grundtrygghet i den egna spelidén som jag upplevt att vi haft tidigare.
Jag är inte rätt person att analysera. Sitter på alldeles för lite information men något knas är det ju. Idag kan vi inte skylla vår mållöshet på superräddningar, domartabbar eller annat. Vi skapar oroväckande få klara målchanser.
Vi har en frispark i andra halvlek som Bojanic slår bra, Fällman kommer på nick men returen som Fenger stöter in bedöms vara från ett offsideläge. Synd, för det var nog den bästa av våra chanser. Tankovic har ett läge, där han får bollen tämligen obevakad i straffområdet men avslutet blir mer av karaktären hemåtpassning än distinkt skott på mål. Men annars är det inte mycket till klara målchanser på nittio minuter.
Jag vet att jag låter gnällig nu. Men det är omöjligt för mig att se på den här matchen på något annat sätt än ett kompakt mörker. Kanske att Tims inhopp som högerback är en liten, liten ljusglimt. Att Junior, med sin kärlek till spelet, fick komma in var en injektion och glädjande. I honom såg det åtminstone ut som att han ville spela fotboll. Ja, det är ett underbetyg åt både Jeppe Andersen och Darijan Bojanic, men jag är så pass enkelspråk just nu att jag först och främst vill se lite jävlar-anamma. Jävlar anamma, fotbollshunger och gärna lite passningar med adress. Att se inlägg som går från ena kanten ut till inkast på den andra känns verkligen tröstlöst. Widgren har en hel del kvar att bevisa. Även Abbe Khalili har mycket kvar att bevisa innan han får flytta in i mitt supporterhjärta.
Jaha, så vad gör vi då? Jag vet faktiskt inte. Men att ta situationen på allvar och verkligen analysera de olika delarna – det vore bra. Är det truppbygget som är galet? Är det spelarnas fysik? Hur är stämningen mellan killarna i laget? Jag som supporter kan inte göra den analysen. Det måste förstås folk med ansvar göra.
Det som kanske suger allra, allra mest så här precis efter match är att jag faktiskt är fråntagen det enda jag egentligen kan och vill göra. Att stå där på läktaren och bidra med energi. Den här texten är bara ett enda stort dränage på energi. Att genomlida matcher av den här karaktären i TV-soffan är precis lika värdelöst.
Men, som vanligt så bryter jag ihop en stund, för att sen försöka komma igen. Men läget är allvarligt. För, det ser onekligen allt annat än bra ut på planen.
