Hammarby slog AIK med 2-1.
Hammarby hemmaslog AIK med 2-1 efter att Vladimir Rodic gjort båda målen.
Tack. Tack, tack, tack.
Det är helt enkelt så att luften är lättare att andas när man vunnit ett derby. Huvudet hålls högt och en går med lätta steg hem från arenan. Sjunger bajensånger i arenagången och ett leende som sträcker sig från ena örat till det andra.
Hammarby vinner med 2-1 och den stora matchvinnaren är förstås Vladimir Rodic. Nu är han inskriven där. I de grönvita historieböckerna. En derbydödare som blir odödlig. Det är så viktiga de här matcherna är. Gör man två rasande vackra mål mot gnaget så är man en hjälte. Det är ju på ett sätt extra vackert när en spelare som hållits på bänken, men som knutit näven i fickan och beslutade sig för att låta sitt spel tala istället för truten. Han gjorde mål mot Göteborg. Han gjorde sannerligen mål även idag. Vladimir, jag bugar.
Det finns många som man måste hylla idag. Laget framförallt. Vi var bättre än AIK. Darijan Bojanic fortsätter att leverera magiska passningar och inspel. Framspelet till 2-0 var onekligen läckert. Han slog ett par farliga blindpassar också, men för dessa är han förlåten. Jag älskar hans sätt att behandla bollen.
Jag är också oerhört stolt över hur vår backlinje höll ställningarna idag. Widgren gör lätt sin bästa match i Bajen. Magyar och Fenger är i stort sett felfria. Det kändes faktiskt som att de hade kontroll matchen igenom. Vid målet är det nog tvåmålsskytten själv som tappar sin markering.
Vi borde dock gjort fler mål. Chanser saknades inte. Nicola fick sitt distansskott bortdömt för offside. Kacaniklic hade ett läge där han väljer att avsluta själv till Tankovic stora frustration. Ett spel läng med istället för avslut själv hade friställt Muamer helt.
Motståndarna fick byta Obasi tidigt. Kanske att det ställde till det för deras offensiv, men jag var faktiskt inte så imponerad över aik idag. När de slog oss i våras var de överlägsna. Idag var matchbilden den omvända. Det var vi som skapade de flesta, heta chanserna medan aik mest satte långa bollar på sina anfallare. Men se, idag hade vi full koll på det!
Jag är så oerhört glad över att vi spelade vårt spel. Att vi inte var tagna av stundens allvar utan spelade på det sätt vi numera har blivit vana vid på hemmaplan. Vi varierar våra uppspel, vi söker bollspel längs marken. Vi vill spela offensivt och många spelare deltar i anfallen. Det är roligt att se Hammarby spela så vacker fotboll.
Trots att vi hade kontroll hade jag svåra koncentrationsproblem sista kvarten. Hade det inte varit dubbla led i långsideklacken hade jag nog behövt gå ut bakom läktaren. Jag var så fruktansvärt orolig att de skulle kvittera. Så fruktansvärt nojig för en felaktig straff på stopptid. Jag stod och tittade ner i betongen. Grannkillen sa åt mig att skärpa till mig. Att det här grejar vi. Önskar så att jag kunde känna så, för så som jag mådde på stopptid, det är fan inte mysigt. Desto skönare känsla när slutsignalen ljuder och vi har alla poängen med oss. Då mår man som en prinsessa.
Tifogruppen levererade som vanligt. Läktarsången var högre än på länge. Spelarna på planen såg till att jag somnar med ett leende, vaknar med ett leende, går till jobbet med ett leende och ler förmodligen hela vägen tills dess att domaren blåser igång matchen mot Sirius. Inte ens det faktum att en av våra matchprogramssäljare fick sin pengapåse stulen i trängseln utanför arenan kan förstöra något av känslan jag har just nu.
Den här septembersöndagen blir en dag att minnas. Tack Vladimir Rodic och resten av Hammarby för att ni spöade gnaget. Tack som fan.
