Hammarby slog Djurgården med 2-1!
Spökveckan har vi kallat den i snacket inför veckan. Att DIFspöket skulle visa vägen. När röken har lagt sig är det vi som står segrande kvar. Nicola Djurdjic och Alexander Kacaniklic gjorde målen. Davor Blazevic står för en fenomenal insats i målet. Hammarby vann derbyt.
När Djurdjic tar maxlöpningen från egen planhalva för att få fira segern med oss. Då brast det för mig. Tårarna sprutade och luften gick ur mig. Vilken jävla pärs det var. Men vi vann. Underbara, fantastiska Hammarby. Vi vann.
Jag var obehagligt lugn när jag vaknade i morse. Hade dessutom sovit gott. Det här är långt ifrån hur mina derbydagar brukar starta. Jag vågade inte säga något riktigt, men jag hade en känsla av säkerhet i kroppen. Jag kom på mig själv att vid morgonkaffet råka tänka att "det här tar vi idag".
Sen började matchen och den känslan försvann. Mitt Hammarby stod inte alls att känna igen i den första halvleken. Djurgården pressade sönder oss de få gånger vi hade bollen till låns, för så upplevde åtminstone jag de första 45. Tack och lov var de rätt uddlösa på sista tredjedelen. Buya Turay hade halvleken jätteläge men ser nästan ut att passa Davor istället för att gå på avslut.
Vår enda riktigt farliga chans stod Rodic för. Hans skott smet tätt utanför målvaktens högra stolpe. I paus konstaterar vi att vi inte spelar bra. Att det är ett derby med många knutar och att vi verkligen inte kommit upp i den standard vi på slutet blivit vana att se. Att Djurgården verkar ha gjort sin läxa och faktiskt har kontroll på matchen.
De första minuterna av andra halvlek startar ju lika illa. Jag hade tänkt att en förväntad hårtork i halvlek skulle leda till ett helt annat Bajen direkt från start i andra. Nu kände jag hur nervositeten började krypa på mig.
Men så gör han det. Nicola Djurdjic dyker fram på Simon Sandbergs magnifika inlägg och trycker dit ledningsmålet med skallen. Vår kortsida exploderar. Så fantastiskt skönt. Så ofantligt viktigt att ta ledningen.
Här blir nog Djurgården lite stressade. De tappar koncentrationen kändes det som och plötsligt, bara ett par minuter senare, är Alexander Kacaniklic sopren med Djurgårdens målvakt rakt framifrån och gör absolut inget misstad. Tre gyllene minuter och vi har gjort 2 skitsnygga mål. Eufori och galenskap på läktarplats.
Men huvudena är inte riktigt med på planen. Bara tre minuter efter att vi gjort tvåan så drar Jeppe Andersen på sig sitt andra gula kort och får syna det röda. Det kändes så fruktansvärt onödigt gjort av Jeppe. Hammarby får alltså spela med en man kort i drygt 30 minuter.
Då slog min derbyångest till ordentligt. Nu börjar benen skaka och jag har panikkänslor i kroppen. Märkliga värld. Vi leder ändå med 2-0!
Magyar tvingas utgå på grund av skada. Solheim in i stället. När Jeppe blev utvisad fick Kacaniklic tacka för sig till förmån för Junior.
Inför matchen hade folk uttryckt sin stora oro för Wilands skada. Att Davor inte håller. Folk har ju dessutom lätt att ta till överord i dessa stunder. Så många snackade ner Davor inför matchen. Vem som tog revansch? Davor förstås.
Han kunde inte göra så mycket på Djurgårdens reducering. Turay får dundra in bollen från nära håll på Davors retur när han i momentet innan gör en fin reflexräddning. Det där målet föll lite väl tidigt för vår kollektiva bajenhälsa.
Herremin-Nacka vad avslutningen var vedervärdig. Det var fruktansvärt plågsamt att se hur Djurgården öste på och hur tiden gick i snigelfart. Men Davor höll ut. Han agerade precis så som vi ville. Tack Davor!
Vi bytte in David Fällman istället för Tankovic. Tankovic drog tyvärr på sig ett gult kort vilket innebär att både han och Jeppe missar matchen mot MFF.
David Fällman kom in och tillförde viktig kompetens i kampen för segern. Det var skönt att se hans insats. Och att han är frisk igen.
Domarteamet aviserade fyra minuters stoptid. Det var nog de längsta i hela mitt liv.
Men så kom den då äntligen till slut. Slutsignalen. Och Djurdjics löpning till oss.Firandet. Det underbara segerfirandet.
Fy fan så sanslöst skönt. Tack underbara Hammarby för i afton. Att slå Djurgården för andra gången den här säsongen gör mitt liv så ofantligt mycket lättare. Att få stå kvar där på kortsida långt efter att arenan i övrigt är helt tom och bara sjunga härliga segerramsor är bland det vackraste man kan få uppleva.
Allsvenskan lever onekligen vidare. Det blir en rafflande avslutning.
Men vet ni, det här gör jag gärna om.
