Hej då drömmen
Uppgivet, frustrerat, smärtsamt och alldeles vansinnigt jobbigt. I kväll igen.
"Att vara bajare är ett livslångt lidande". "Skit i tabellen - Bajen bäst ändå". "Always look on the bright side of life".
Jag hatar det. På riktigt. Jag vill inte uppleva detta sega, smärtsamma träsk mer. Jag är så evinnerligt trött på förlorade drömmar. Jag vill så otroligt mycket mer än vad jag får. Och det gör ont ända in i själen.
Jag kan inte göra någon matchanalys. Såg egentligen bara den första halvleken. Den andra pratade jag delvis bort i hörnet Norra/Västra. Så ni får bara alla känslorna.
Monday James. Så vansinnigt att göra så. Det är inte första gången. Förmodligen inte sista gången heller. Men det är så långt ifrån okej man kan komma. Den första varningen såg från klackplats en smula billig ut. Må hända att den var så. Men som yrkesutövande fotbollsspelare måste man kunna kräva bättre kontroll. Att mindre än tio minuter senare leverera en brandgul, livsfarlig kapning kändes så idiotiskt. Domaren kunde inte undgå att plocka upp kortet där och utvisningen var ett faktum. Makalöst tungt.
Billy Schuler och Erik Sundin borde båda två ha satt fler bollar idag. Billys herrejösses-läge efter bara en minut är så symptomatiskt det Hammarby som harvar på i denna gudsförgätna superetta. Lägen som dyker upp men som inte förvaltas.
Det är väl bäst att tillägga i allt deppande att det faktiskt fanns ljusglimtar i första halvlek. Dels gör ju Erik ett viktigt mål men vi skapar också betydligt fler chanser än de senaste tre matcherna tillsammans. Kanske beror det på att Varberg också spelar rätt dåligt försvarsspel men jag tyckte att prestationen i den första halvlek, trots en man mindre, ändå lovade gott.
När så kung Kennedy gör tvåan så tänds ju hoppet. Jag började faktiskt både tro och hoppas på en seger. Hur jävla dum får man vara? Det är ju inte så det ser ut. Naturligtvis bjuder vi huvudlöst in Varberg i matchen. Ett par dumma beslut, där vi släpper till alldeles förmycket på vänsterkanten och generellt rätt taffligt försvarsspel renderar i två snabba mål för gästerna. Kvitterat. Och det kändes bara så vansinnigt tungt.
Hammarby öser på. Man går onekligen för ett segermål. Både Erik Sundin och Christophe Lallet har chansen att bli hjältar.
Men det är ju inte så det fungerar. Vi gör förstås inget segermål. Istället lommar man iväg till klacksparksrummet för att räkna pengarna efter dagens matchprogramsförsäljning. Utanför samlas frustrerade supportrar som verkligen vill visa att det som händer på planen är så långt ifrån det avslut vi vill ha nu när vi lämnar Söderstadion.
En match återstår. En endaste, ynka liten match på Söderstadion. Och dessutom börjar det bli allt mer klart att vi spelar Superettan även nästa säsong.
Helvete.
