Inför cupkvartsfinal mot Blåvitt borta
Mars är en lång månad. Titeln på göteborgsförfattaren Karin Bellmans diktsamling rymmer så mycket mer än sorgen efter en farfar och en hemsk kärlek som inte kan hanteras. I alla hjärtan i landet Söderort rymmer den 2025 också ett direkt avgörande mot den svurna kamratfienden från poetens hemstad. Försvinna eller vinna, bitterhet eller förlust, allt har med utgången att göra. Låt oss reflektera över förutsättningarna inför söndagens kamp.
Repetition: En personlig bakgrundshistoria
Vid flera tillfällen snuddat vid detta, i snart två officiella decennier, som en iskall vind som drar över Drottningtorget:
Mitt förhållande till staden Göteborg är lika komplicerad som ett postmodernt litet lidande, lika disharmoniskt som ett molltyngt stycke av någon sedan länge död rysk kompositör. Det kan bli så om man som jag flyttade hit redan runt skiftet 1993-94 och har försökt att leva i västkustdiasporan de senaste 25 av 31 åren, fått loskor spottade och ölsejdlar kastade efter mig från ”goa” blåvita supportergubbar som trängt sig in fast dörren varit stängd.
Värre ändå att ha tvingats bevittna hur en son som föddes och växte upp här – och som, märk väl!, valde Hammarby själv från det första andetaget på Mölndals lasarett, sällan tog av sig vare sig grönvit tischa eller mössa i skolan – bokstavligen hotades av motståndarsupportrar i skiftande åldrar. All denna självgodhet och… ingenting.
Jag har under decenniernas lopp träffat flera IFK:are som privat faktiskt visat sig vara riktigt trevliga, men jag aktar mig för diskussioner om fotboll och supporterskap. Relationen förblir något som skaver ända in i dygnens ljusaste stunder, ett atopiskt eksem som inga salvor i världen lindrar mot. Jag ogillar egentligen att använda ordet ”hatmöte”, men sällan är något lika smärtsamt som en förlust mot IFK Göteborg, lika frustrerande som ett kryss, lika skönt som en vinst. Knappt ens möten mot AIK eller Djurgården kan stå upp vid en jämförelse.
Det är alltså med högst blandade, i viss mån olycksbådande känslor som jag dessa gryningar i mars 2025 går utmed Fattighusån på Stampens kyrkogård och ser Ullevi torna upp sig som en farkost i förgrunden. Alltså det Ullevi som uppfördes 1958, där Lennart ”Nacka” Skoglund i allra högsta grad bidrog till att Sverige gick till VM-final, där Eddie Machen mötte Ingo och där Bruce Springsteen sånär rev hela stället (som resten av staden givetvis byggt på göteborgsk lera).
SM-finalen 1982, när Bajen-samban introducerades till alla Glenns förtvivlan, minns vi alla, men senast sonen och jag var där spelade giganten Pétur Marteinson i Hammarby och tränare var Anders Linderoth, träningsmatchen mot Blåvitt slutade 2-2.
Cupen hittills, icke-insatsen mot Kalmar FF och dess orsaker
Vi kan tycka vad vi vill om resultaten i Svenska Cupen i år, med Europa-spel klart, men allt annat än ett avancemang från en grupp bestående av lågt rankade klubbar, och dessutom med hemmafavör i samtliga matcher, hade varit ett lika stort fiasko som ifjol och då trots att vi ligger betydligt längre fram än under motsvarande period ´24. Ett kryss hemma mot Varbergs BOIS är allt annat än godkänt, och inte heller mötet mot FC Stockholm lär ha skrämt slag på någon.
Kalmar: Bortsett från ett fåtal individuella klassprestationer, liksom i de två föregående matcherna, de flesta signerade Haugesund-värvade energiknippet Sebastian Tounekti, som redan i sin första match visade potential som mycket väl kan visa att försäljningen av Bazoumana Taoure kanske inte var så illavarslande som befarat, bjöds det på en rent medioker insats mot Kalmar. I andra halvlek var vi en hårsmån ifrån att skänka bort gruppsegern via ett i och för sig helt korrekt bortdömt offsidemål i samband med en av Melker Hallbergs patenterade och ständigt oroande hörnor.
Trots en del av nödd tvungna omkastningar i 11:an får det helt enkelt inte se ut som i måndags, och symptomen var desamma i de föregående matcherna. Att försvaret var virrigt, att felpassningarna var enormt många, att positioneringarna kändes obekväma, det är bara mellannamnen och kommer att straffa sig hårt mot mer kvalificerat motstånd under säsongen. Stefan Billborn känner Kim Hellbergs sätt att vilja spela fotboll utan och innan, men vi kan vara helt säkra på att han har närstuderat våra icke-insatser hittills, dock med uppmaningen att se upp.
Efter Kalmar-matchen var Kim Hellberg behärskat kritisk. Givetvis nöjd med avancemanget, men poängterade också att spelet med bollen – som ju fotboll går ut på – var ”alldeles för dåligt”, och att det ”fotbollsmässigt har blandats och getts”. Det är väldigt smickrande sett till hur det de facto har sett ut.
Är vi då inte längre fram inför året än föregående säsong? Självklart är Hammarby det! Visst, spelarförsäljningar och nya relationer tar sin tid, och det är uppenbart att vissa enskilda individer, som i alla lag, betyder oerhört mycket för oss, men förutsättningarna är goda. Nu, på söndag, vill jag se en startelva, en trupp, som är påkopplade. Det kommer att behövas.
Nåväl: Avancemanget är klart. Upp till oss själva nu.
Hur mår Hammarby?
Vår ekonomi är bättre än någonsin. Organisationen kring HELA klubben är på god väg att finslipas. Varumärket är intakt (bara idag fredag inhandlade min son den nya, riktigt snygga, tigerrandiga tröjan för hiskeliga 1149 spänn; den hade vare sig Kenta eller ”Tomten” haft råd med, för att inte tala om jag själv i dagsläget). Hela det grönvita hjärtat pumpar som i Texas oljelandskap. Men snälla, låt oss inte hoppas hör mycket. Än.
Själv tar jag dag för dag, eller timme efter timme, som en medlem i Offentliga missbrukare. Bäst så. Men jag kan konstatera att Kim och David räknar med i stort sett fullt manskap på söndag, förutom Oscar Johansson Shellhas, Frederik Winther och Dennis Collander. Det är VÄLDIGT goda nyheter.
Uppenbart har blivit hur mycket fjolårets snödroppeblomstrande Tesfaldet Tekie har kommit att betyda för oss. Att han skulle växa ut som en av Allsvenskans mittfältsgiganter såg jag personligen inte riktigt komma, men att han nu är tillbaka i en match som just denna, en situation han älskar, kan vara helt avgörande. Jag får ibland verkligt svaga Q P R-vibbar och undrar hur Marti Cifuentes egentligen tänkte. Personkemi? Kiss my ass.
Shaquille Pinas svarade för en av sina sämre insatser, kanske den sämsta, senast han var spelbar, men är back in business. Tvivlar inte ett ögonblick på honom.
Elohim Kaboré konkurrerar uppenbarligen – allt enligt Kim Hellberg – inte till en startplats ännu, är inte riktigt fysiskt redo efter den skada som hindrade honom från deltagande under Marbella-lägret. Närmar sig dock inhopp. Och som vi ser fram emot det.
I övrigt hänvisar jag till vår eminente huvudredaktör Göran Öbergs Projekt-serie, vars senaste del lades ut så sent som i går!
Motståndarkollen
De senaste säsongernas sportsliga debacle – den formidabla kräftgången, för att skriva klarspråk – har, sett till en klubb av IFK Göteborgs storlek, varit i det närmaste negativt unik i modern svensk fotboll; om man åkt ur den högsta serien för första gången på 50 år hade katastrofen varit total. Att man dessutom, i stället för att samla sig internt, öppet kommunicerat rent arroganta ambitioner har dragit ett löjets skimmer över föreningen. Tränare har kommit och sparkats, styrelsen har lekt sin egen variant av ”Hela havet stormar” och få rekryteringar har lyckats.
Detta har givetvis sänt smärtvågor i supporterleden som dirigerade av Wisemen krävt sportchef Håkan Milds omedelbara avgång, bland annat genom uppmärksammade möten och andra aktioner på Kamratgården I Delsjöns naturreservat. När andra har tvingats gå biter sig dock Mild kvar likt en igel trots att ikonglorian hamnat rejält på sned.
I ett utslag av desperation värvades under sommaruppehållet ifjol Stefan Billborn och Joakim Björklund till dirigenter, som vi alla vet ett rutinerat radarpar. Någon quick fix blev det inte, om nu någon alls trodde på det, varken skönspel eller självförtroende bärgades, utan snarare var den givna devisen ”räddas det som räddas kan”. Med ett nödrop, ett enda måls övertag, lyckades man hålla sig kvar i Allsvenskan. Riktigt så nervigt hade det inte behövt bli, för i ärlighetens namn fanns det kvaliteter 2024. En stor del av oflytet kan skrivas på det krampaktighetskonto som ofta kännetecknar idrottsutövare på fallrepet. Vårt nederlag på Nya Söderstadion är fortfarande ett oläkt sår och vi hade rätt stor tur som tack vare Jusef Erabis mål i 97:e minuten lyckades vinna borta. Lägg därtill att vi förlorade klart i en träningsmatch under våren.
I dagsläget är tongångarna och de yttre sportsliga förutsättningarna helt andra. Ledningskaoset fotsätter, trots att man nyligen värvat Jesper Jansson till staben, men Billborn-Björklund har fått en hel försäsong att bygga trupp och implementera spelidé och det har gett verkligt positiva resultat.
Klara spelare in är för oss den för oss bekante Sebastian Clemmensen, rutinerade norrmannen Tobias Heinz (som coachades av Billborn i 08 Sarpsborg och alltså känner till filosofin väl), samt Odense-bördige Max Fenger, som alla tre redan har visat klass. Med ytterligare namn som Arbnor Mucolli, Iman Jagne, Thomas Santos och ytterst lovande Noah Tolf kan det konstateras att Blåvitt åtminstone på papperet har en trupp som skall kunna kriga högre upp i tabellen.
I Svenska Cupens gruppspel var det inget snack om saken. Man gick rent via klara segrar över Oddevold, Sandviken och inte minst Djurgården, och detta lär ha boostat självförtroendet rejält inför söndagens kvartsfinal, där vi lär få se betydligt mer av Billborns modus operandi än förra året i en match som blir Hammarbys första riktiga test för säsongen.
Kuriosa
Målvaktstränare i Blåvitt är ingen mindre än Lee Baxter, denna anti-hjälte på Södermalms höjder, var än i landet dessa lander reser sig.
Låt hans namn eka över Ullevi!
Förutsättningarna
Ja, de är ingenting annat än glasklara: Vinst är det enda som räknas för att gå vidare till semifinal mot antingen Malmö FF eller Elfsborg, och viktorian får se ut som den vill – full ordinarie tid eller straffar – bara den levereras.
Missnöje har under gruppspelet uttryckts gällande kvaliteten på Nya Söderstadions allt annat än naturliga nylagda matta och det finns säkert fog för kritiken. Å andra sidan har det varit lika för alla, även Varbergs BOIS, och ursäktar ingenting, framför allt som Hammarby inför samtliga hemmamatcher haft alla förutsättningar i världen att träna på plats. I ärlighetens namn presterade IFK Göteborg bättre fotboll på VÅR arena senast än vad vi själva gjort i någon tävlingsmatch hittills i år.
I Sveriges andra stad blir det dock ett helt annat underlag eftersom man renoverar huvudarenan några stenkast närmare Centralstationen. Huruvida dobbarnas spelplan är friskare där återstår att se – tillåt mig att tvivla – men ett par IFK-spelare har redan sagt till den ensamt rådande stadstidningen (som inte så lite påminner om det medieorgan Malmö FF lockar medgångssupportrar med) att man hoppas på riktigt uselt gräs, allt för spelförstörelsens skull. Återigen: Det finns inget att skylla på, lika för alla.
Personligen tror jag på relativt framåtlutad fotboll, ett åka av i Lisebersklass. I anteckningsboken i Stefan Billborns ficka står skrivet: Anfall är bästa försvar, och sett till den offensiva kraft han har i truppen kommer man inte att lägga sig likt en flugätande giftblomma och enbart utnyttja kontringslägen. Vad som gäller då är: Is i grönvita kroppar, att positionerna sitter där de faktiskt skall göra, att allt mediokert från Kalmar-matchen och de andra cup-kamperna förpassas till arkivens källare, samt ett minimum av den brist på kommunikation spelare emellan som rått under gruppspelet och, framför allt, att vi inte bjuder på samma häpnadsväckande usla försvarsspel som Blåränderna gjorde mot IFK.
Ullevi kommer att bjuda på stora avstånd mellan supportrar och plan; löparbanorna där väl Gunder Hägg sprang en gång finns kvar. Man har aviserat 21 000 platser på en arena som i fotbollssammanhang rymmer 48 000, med 10 procent tilldelade bortaklacken, dock med brasklappen att kapaciteten vid intresse kan utökas. Hammarbys supportrar lär dock sammanlagt vara närmare 4-5 000, med tanke hur många som finns bara i Göteborg och barnfamiljer som kommer från stora delar av framför allt södra delen av Sverige.
Uppmaningar
Om jag känner den blåvita så kallade "Kommandobryggan rätt kommer glåpord och annat att hagla över Warner Hahn och Paulos Abraham. Men sådana är inte vi i Sveriges trevligaste Hammarby. Låt oss därför alla ställa oss upp och "give a random applause", för att citera Paul Stanley, till Stefan Billborn, Joakim Björklund, Jesper Jansson och Sebastian Clemmensen!
Spring eller byt!
Forza Bajen!
