Inför Hammarby - DIF
Hammarby tar emot Djurgården på söndagskvällen. En match som är viktig för båda lagen. Av delvis olika anledningar.
Hemmaderby mot Djurgården. Ännu en match vi inte får vara på plats. När regeringen ett kort tag öppnade upp för 500 personer på plats om matchen flyttades ett dygn sa motståndarna nej. Alla andra lag i allsvenskan valde att flytta sina matcher. Där alla var
överens om att vi vill ha så många supportrar på plats som bara möjligt så ville Djurgården spela inför åtta personer. Jag ska inte fastna vid detta eftersom det ändå visade sig att regeringen förlängde restriktionerna.
Inför matchen så ligger vi på fjärde plats i tabellen. Jag måste säga att det förvånar mig då jag tycker att säsongsinledningen varit väldigt svajig. Vi har vunnit mot Mjällby, Sirius och Varberg. Förlorat mot MFF och AIK.
Det som såg så vansinnigt bra ut i cupderbyt mot AIK, med intensivt presspel och snabba rappa fötter är efter corona-utbrottet ett minne blott. Jag tycker att vi sett stillastående och tröga ut. Vi har släppt in mål och chanser bakåt på riktigt uselt försvarsspel. Det har varit virrigt och ängsligt.
Mot Varberg senast låg vi under länge. Tills vi slängde in Jeppe och Darijan. Då vändes steken och vi kunde åka hem från västkusten med tre viktiga poäng. Det var sannerligen inte vackert. Men otroligt viktigt.
Nu väntar en sinnesjukt viktig match mot Djurgården. En motståndare som leder allsvenskan efter en stark inledning. Jag erkänner att deras matcher, de få som jag tittat på, har imponerat på mig. De spelar stabilt och skapar massor med chanser. Vad som hände i förlustmatchen mot Degerfors vet jag inte riktigt. Såg på sammandraget att de radade upp chanser och att de sen släppte in ett herrejösses-mål från halva plan.
Abbe Khalili och Amoo är de spelare som samlat ihop flest poäng i statistiken. Båda har gjort tre mål, men Abbe har även dubbla assist. Witry och Bärkroth är spelarna hos gästerna som också står på tre gjorda vardera.
Kristoffer Karlsson dömer matchen som blåses igång kl. 17.30 på söndagen. Det kommer att vara grått, tomt och tråkigt inne på arenan. Förhoppningsvis kan de åtta lyckliga och de restauranggäster som har öppet ut på läktarplats göra sitt yppersta för att jag ska slippa höra ljudet från fotografernas kameror.
Det är så sinnesjukt att vi inte får vara fler på plats. Att beslutsfattare inte har mött upp fotbollen för en diskussion ens. Att man på dessa jättearenor kommit fram till att åtta personer - det är där gränsen går är ett skämt. Själv har jag gått i grundskolans miljöer konstant sen pandemin bröt ut. Vi har kört på i stort sett som vanilgt. Vi är trettio personer i ett trångt klassrum. Varje dag tar jag mig hem genom kollektivtrafiken. Det märks förstås att folk arbetar hemma. Både tunnelbanor och bussar ekar tomma. Men vi är fler än åtta. Det är vi. Sättet man har behandlat elitidrottens publikfråga i det här märkliga tidevarvet är en enorm besvikelse.
Söndagens match är otroligt viktig för Hammarby. Det är dags att visa att man kan spela spelet man vill en hel match. Vi behöver komma upp i press och få till ett eget anfallsspel där många vill ha boll. Nyckeln kommer att vara att vinna närkampsspelet och få fart i det egna spelet. Därutöver måste huvuden vara på plats. Vi kan inte tappa boll centralt och få snabba omställningar på oss. Vi får inte glömma bort spelare bakom oss. Vi behöver ha fokus och göra jobbet tillsammans. Vi kan hoppas att det berömda derbyspöket gör sig påmind hos gästerna. Deras statistik i derbymatcher på senaste år är inte så imponerande. Jag tänker att vi förstås ska göra allt vi vill för att den statistiken ska fortsätta att vara så dyster.
Det är förjävligt att vi supportrar inte får vara där och göra det vi kan.
