Inför hemma mot Gnaget: Derbyfebern och slutspurten
Bajen kommer av en oändligt skön 3-0-seger hemma på Tele2 emot Gefle. Härnäst står AIK på tur inför fulla hemmaläktare i årets sista hemmaderby.
Vanligen brukar det inte höra till protokoll att längta efter årets sista hemmaderby emot ett Gnaget som går för guld, medan vi kämpar oss kvar i nedre tabell med allt som heter tänder och klor. Per protokoll så biter man på naglarna under kvällen inför, och har sedan en vecka tillbaka en fot som ständigt tappar ut takten i nervös tics; en klump i magen av derbyfeber och förväntan och illamående och lusten att få vinna ett derby.
Det är något visst med alla derbyn, men det är något alldeles visst med ett derby mot Gnaget. Jag hugger gärna litet ilsknare, har allt som oftast en större klump av oro - och förväntan. Det handlar om poäng, om att få klamra sig fast i serien nu - men jag längtar efter att få ställa mig på Tele2 och veckla ut tifot och skrika mig hes mer än något annat. Ett derby är inte så enkelt som att ta emot ett serielag och spela om tre pinnar, som alla ju vet. Det är elektriskt, det är viktigare - det handlar mer om känsla än taktik. Mer om vinsten än om de tre poängen den skulle tillföra.
Men utöver det är det en jävligt viktig match som ska spelas imorgon, för båda parter. AIK kommer av en svit på nio raka segrar, och fajtas om serieledning varje vecka. Vi huserar på en tioendeplats, med ett dropp ned till kval, förvisso, men det ska inte sägas något om att det inte är tight där. Det handlar om uddamålsförluster. Om frustrerande kryss, och sedan är man där nere i Allsvenskans sjunde cirkel av helvetet - kval eller nedflyttning. Det ska inte hända igen. Det får inte hända igen. Nu talar förmodligen all modern statistik emot att vi ska ta emot dem ifrån Solna hemma och utvinna någon form av vinst ur mötet. Men någonstans där finns ju alltid hoppet. Idén som slår rot.
Förra veckan såg vi allt klicka för första gången på väldigt länge. Man spräckte hål på ett Gefleförsvar som förvisso inte ens kommit till arenan med sin tränarstab den kvällen, men när spelet flyter på så fint som det gjorde - in och ut, saxa mellan kanterna, så föds ju hoppet igen. Dessutom i multipla halvlekar. Med mål. Kanske var Gefle hemma den proverbiala fenixen som reste sig ur askan? Torsten såg pigg ut, Orlov gjorde det allra mesta helt rätt, Birkirs inlägg ifrån högerkanten fortsätter att hålla klass. Och Erik sedan då. Den intelligenta kämparinsats han står för varje gång han får förtroendet av Nanne ser jag gärna mer av imorgon.
Och egentligen - när Johan Persson grisar på mittfältet och jiddrar till sig ett gult kort så får man ändå känslan av att det är ett taggat lag som tog vinsten med sig ifrån arenan, och som förhoppningsvis kommer tillbaka med samma känsla imorgon. När Kennedy springer över till långsida och eggar på den ekande ramsa som sjungs runt hela Tele2, då känner man det.
Jag tror inte på några stora förändringar i elvan. Jag gillar Måns, men där han befinner sig för tillfället spelmässigt är ju mer på bänken än av någon nytta på planen. Birkir ser jag ju gärna på högerkanten där han gjort det så fint, men jag kan även tänka mig att han kan få flytta inåt, eller över, imorgon.
Men sen spelar det taktiska även mindre roll i det stundande sammanhanget. Så känner man ju alltid. Och vi har trots allt vunnit ett av mötena lagen sinsemellan redan i år. Hjärtat säger att det kan få bli en till att addera till det. Oavsett vad som händer så ska vi sjunga tills det inte går längre imorgon. Det är ju trots allt det sista derbyt för säsongen.