Jag hör till de 29 307 som kan leva
Om en fest och om Hammarbys ansvar för kissande festprissar
2009 åkte vi ur Allsvenskan. Hade någon då sagt till mig att vi skulle spela i Superettan fortfarande fem år senare hade jag slagit händerna för öronen och vägrat lyssna. Inte velat tro att en så fasansfull spådom skulle kunna gå i uppfyllelse.
Och skulle någon ha kommit och påstått att vi, detta femte år i Superettan, skulle ha 29 307 åskådare på hemmapremiären en måndagskväll, ja, då skulle jag ha skrattat högt och länge och bett personen i fråga sluta larva sig.
Vi var 29 307 på Nya Söderstadion i måndags. Det finns nog fler förklaringar till detta, men en är denna: Publik föder publik, hausse skapar hausse, gemenskap skapar mer gemenskap som ännu fler vill vara en del av i sin tur. Och ändå, nästan alla jag pratade med i måndags visste en eller två hammarbyare som inte var där. Som var på fjällsemester. Som åkt till stugan i Småland. Som var tvungen att arbeta fast de inte ville.
Några minuter över fyra hördes följande utrop från föraren av ett tåg på väg in mot station Medborgarplatsen: ”Och så har vi ett trafikmeddelande: Se till att krossa de där brukspojkarna ordentligt nu. Jag fick inte ledigt, så jag kan inte vara med. Men 3-0 räcker för mig. Slut på trafikmeddelandet.” Det blev en hel del breda leenden i den vagnen.
Lek med tanken. Hur många skulle vi kunna vara, den dag då ALLA kommer? (Och om arenan kunde rymma dem alla.)
Tunnelbaneföraren fick sina önskade 3-0 och mer därtill. Jag lider med honom och andra som inte kunde vara på plats i måndags. Festen började på Medborgarplatsen under den tidiga eftermiddagen, den växte sig allt större under matchen och den fortsatte långt efter slutsignalen. Bland de hundratals som bara vägrade att lämna läktarna, som bara ville stå kvar och sjunga. Bland de som letade sig in på Söders alla krogar. Bland alla som ”bara” gick hem och både somnade och vaknade med ett leende på läpparna tack vare den största segern sedan 2003. (De som då var 10 år är idag 21. Ett halvt liv utan en riktigt stor seger ... ) Och det var inte bara fem mål vi fick se – det var dessutom fyra riktigt vackra mål och ett som ”bara” var normalsnyggt.
Ändå var festen större än resultatet. Större än matchen. Runt 10 000 personer uppskattas ha deltagit i ”den spontana promenaden” över Skanstullsbron. Det var enormt mycket folk i rörelse på och runt Medborgarplatsen timmarna före avmarsch. Det var mycket glädje i luften. Och så mycket förväntan, förhoppningar, värme, gemenskap, omkramningar och ”vad kul att se dig!”
En hel del alkohol förtärdes också. Det brukar vara så när det är fest i konungariket Sverige. Och det är nog en av de där sakerna som Vanliga Människor (alltså alla som inte själva är supportrar) har så svårt att förstå och acceptera. Att varje matchtillfälle är en fest för oss ”trogna”. Och att en premiär är festernas fest. Det är julafton och nyårsafton i ett, blandat med vårkänslor och soldyrkan. Och då kan det hända att folk väller ut på gator, parker och torg. Och då blir det alkohol och raketer och sång.
Och precis som på Nyårsafton så finns det bland de där tusentals individerna alltid en och annan som går över gränsen för det accepterade. Som bryter mot mer eller mindre uttalade regler. Någon kastar bangers fast alla supportergrupperingar har bönat om att ge fan i bangers. Några dricker alkohol fast de är minderåriga. Några ölstinna män kissar mot en vägg, eftersom det är för lång kö till de toaletter som finns eller för långt att gå till de bajamajor som Bajen Fans har betalat för.
Erfarenhet har lärt mig att inte lita på allt som står i tidningarna, men idag har Expressen en artikel som jag bedömer som hyfsat sann. En 63-årig kvinna boende invid Medborgarplatsen tittar ut genom fönstret och blir rasande över att ett antal män ställer sig och kissar mot ”hennes” husvägg.
”Jag tänkte, nä nu är det jag som går och hämtar vattenkannan. Och det gjorde jag. Jag kastade på gäng nummer två, de gav sig därifrån. Och så hämtade jag mer vatten och kastade på gäng nummer tre. En av killarna skrattade, men den andra kastade en flaska så att mitt fönster gick sönder. Nu har bostadsrättsföreningen bestämt att vi skickar räkningen för glasrutan till Hammarby, säger Ingrid.”
Jag antar att det är Hammarby Fotboll de tänker skicka räkningen till. Hammarby Fotboll är en idrottsförening vars A-lag alltså spelade en fotbollsmatch på en arena ett par kilometer från den fastighet där Ingrid bor. En man som Ingrid antar ska gå på den matchen krossar ett fönster och det ska Hammarby betala? En man som kanske inte alls är medlem i Hammarby Fotboll?
Jag tycker det där är ett fullständigt absurt tänkande, men ett tänkande som tyvärr präglar mycket av debatten kring idrottspublik. Att man inte kan skilja på individ och kollektiv. Att man inte kan skilja på klubb och anhängare. ”Klubbarna måste ta sitt ansvar”, är ett ständigt återkommande mantra. För det första tar klubbarna ett enormt ansvar. Men någonstans måste det finna en gräns för vad som är klubbens ansvar. Menar verkligen den här kvinnan, eller hennes bostadsrättsförenings styrelse, att Hammarby som förening bör hållas ekonomiskt och moraliskt ansvariga för vad varje individ som kallar sig för hammarbyare eller som går på Hammarbys matcher kan få för sig att göra?
Låt mig måla upp en parallellbild. Jag är författare. Böcker är min värld, vid sidan om Hammarby. Emellanåt jobbar jag extra i bokhandel. Säg att det kommer in en man i butiken. Jag ser hur han stoppar en bok i sin jackficka och går ut utan att betala. Jag ropar och springer efter honom, men har ingen möjlighet att stoppa stölden. Men en sån tur, samtidigt som han stoppade ner boken i fickan ramlade det ut ett papper. Jag vecklar upp det och ser att det är kallelse till årsmöte i Bostadsrättsföreningen Gnällspiken. Aha! Han är med i en förening. Självklart skickar jag bums en räkning för den stulna boken till Bostadsrättsföreningens styrelse.
Nä, så kan man ju inte göra, tänker ni. Men är inte logiken exakt den samma? Denna förövare är ju medlem i deras förening. (Eller i alla fall antar jag att han är det.) Och föreningen ska väl ta ansvar för sina medlemmar, eller?
Katarina Kuick är författare och översättare och kommer att skriva krönikor under 2014. Inte så mycket kring taktik och matchresultat, utan mer kring supporterrelaterade frågor. Hennes senaste bok, ”Jag hör till de få som kan leva – en bok om supporterkultur” finns att köpa till specialpris april månad ut. Antingen på den här länken eller hos Intersport i Skrapan. Ett smakprov av boken hittar man här.
