Jag hör till de få som kan leva
En av 2013 års bästa böcker har fått alldeles för lite för utrymme. Det ändrar vi nu.
Katarina Kuick, under 2013 kom du, tillsammans med fotografen Björn Qvarfordt, ut med en fantastisk bok, "Jag hör till de få som kan leva". Berätta om boken.
- Det är en bok om supporterkultur, ur ett Hammarbyperspektiv. Säsongen 2012 såg vi alla matcher, hemma och borta, och boken är uppbyggd så att vi varje match följde en viss supporter. Sen skrev jag alltså ett kapitel om varje match och varje person. Uppladdning före, resan eller promenaden dit – men också ett samtal med de olika personerna, om deras hammarbyskap, minnen, tankar, funderingar. Och ibland är det inte bara en person, utan ett helt kompisgäng som porträtteras!
- När jag hade skrivit ett tag insåg jag att boken också krävde temakapitel. Så mellan de 30 personkapitlen finns det 29 kapitel som djupdyker i någon aspekt av läktartillvaron, tar upp olika aspekter och ger fler perspektiv på just det. De kapitlen heter sånt som Religion, Ångest, Ordning och uppförande, Publiken – individ och kollektiv eller Ska du på match nu igen? Rätt olika infallsvinklar, alltså.
- Mycket av det handlar ju om sånt som har diskuterats senaste veckan, efter den tragiska dödsmisshandeln i Helsingborg. Kanske inte om våldet i sig, utan om drivkrafterna bakom. Hur känslorna för en klubb kan bli så oerhört starka att några vill ta till våld.
Hur föddes idén om att ta dig an detta mastodontprojekt?
- Den bild som ”Vanliga Människor” har av supportrar är väldigt skev, det har ju visat sig extra tydligt nu. De som fördömer fotbollsfans hårdast är de som själva aldrig satt sin fot på en arena utan har sin bild helt från media. Man kommer med enkla lösningar, populistiska lösningar, helt ogenomförbara så kallade ”lösningar”.
- Jag tycker det finns väldigt många fördomar om fotbollsfans, ibland ett rent förakt, och det är något jag alltid vänt mig mot. Så det var den största drivkraften när jag skrev boken – att försöka ge en annan, mer nyanserad bild än medias.
-Sen fanns det också en vilja att förstå mig själv. Och andra. Varför fortsätter man, varför kan man inte sluta vara supporter, fast man emellanåt skulle önska att man slapp!
Vilka tankar har du om hur boken blev? Blev den som du tänkt dig?
- Inget blir någonsin som man tänkt sig! Det gäller både för fotbollssupportrar och författare (skratt). I början av säsongen har man en drömbild av hur det ska bli, som man knappt vågar knysta om. (Om man inte är hybrissupporter till någon Solnaklubb.) Sen blir vissa saker bättre och andra saker sämre. När skrivandet var som jobbigast skrev en författarkollega i ett mejl att man ibland måste inse att man inte kan få med ALLT. Det var väldigt skönt. Det går inte att vara heltäckande, få med precis alla vinklingar, perspektiv osv. Man får nöja sig med att få med mycket.
-En av de saker jag hade som ambition när jag började var till exempel att få med mycket mer exempel från andra klubbar, hur supportersituation ser ut där, vad som är likadant, vad som skiljer oss åt. Mycket har vi ju trots allt gemensamt. Inte minst i temakapitlen hade jag velat få in mer om andra klubbar. Jämförelser av olika slag. Men där fick jag inse att tiden helt enkelt inte räckte till för sån research.
Vad var svårast?
- Att få ihop det! Att hålla tidsplanen! Jag vet att jag är en långsam författare, men jag hade ändå någon idé om att jag skulle kunna skriva ett kapitel i veckan och sen skulle jag ha tre-fyra månader på mig efter sista höstmatchen för att hinna bearbeta och skriva om. Men tidschemat sprack så det stänkte om det, och trots att jag höll på att jobba ihjäl mig blev boken ett halvår försenad.
- En svårighet som jag nog inte riktigt fattat innan jag började var det här att jag jobbade med och skrev om Riktiga Människor. Jag var liksom skyldig att göra dem rättvisa. Det gick inte att slarva till det! Och så skrev jag dessutom om något som är så viktigt – både för dem och för mig själv. Ingen bok jag skrivit tidigare har varit så känslomässig laddad som denna.
Vad var roligast?
- Definitivt alla människor jag har lärt känna! Att jag har fått prata med så enormt många hammarbyare i alla möjliga åldrar, från alla möjliga läktare och grupperingar. Och då menar jag inte bara de 30 som är porträtterade i boken, utan alla de hundratals andra som jag pratat med, i bortaresebussar, på torget i Halmstad, på Glasburken på Gullmarsplan och i säsongskortsbaren. Och även supportrar från andra klubbar. Och forskare och jurister och psykologer och poliser med flera.
- Alla historier jag fått höra, de bästa och de värsta minnena, om hur man blivit hammarbyare, hur man burit sig åt för att smita från skola och jobb och familj, om gemenskap och kärlek och vänskap. Det finns hur mycket som helst! Och trots att boken blev nästan dubbelt så tjock som det var tänkt, så har jag minst lika mycket material som inte fick plats.
- Sen måste jag också säga att det var väldigt roligt att jobba ihop med en duktig fotograf. Det har jag aldrig gjort förut, men det gör jag gärna igen. Det gav en annan dimension, både till arbetet och slutprodukten.
Nu är den här boken väldigt mycket Hammarby. Det får mig att undra lite om du själv kan ge oss dina tre största ögonblick som bajare?
1) Miraklet i Karlstad 1989. Det är mitt livs absolut lyckligaste ögonblick. Att på några få sekunder gå från så bottenlös förtvivlan till en total lycko-orgasm, som man dessutom delade med 600 andra! Bara genom att prata om det nu så får jag gåshud på armarna. Inget slår det.
Det var också en mycket viktig match för mig personligen. Jag hade under en period pluggat en del utomlands, jag hade mer eller mindre försökt ”sluta” vara hammarbyare. Men där och då insåg jag att det var något jag definitivt inte vill vara utan i mitt liv.
2) SM-finalerna 1982, kanske speciellt den andra hemma på Söderstadion. Ja, vi torskade matchen, men redan där och då visste jag att supporterkulturen, för mig, på sätt och vis är minst lika viktig som resultatet på plan. Det är klart jag vill vinna, få saker går upp mot segerglädjeruset. Men jag vill inte vinna till varje pris. SM-final nr 2 förlorade vi, men ändå ”vann vi”, genom att vi visade Sverige hur läktarsång går till, att fotboll kan vara en tokfest. Att vi var störst, bäst och vackrast, oavsett slutresultatet. Hammarby IF var så mycket större än vad några siffror visade på en resultattavla.
3) Hammarby-Öster, 9 juni 1976. Det var min födelsedag. 14 år fyllde jag. Jag hade åkt in ensam från Salem där jag bodde då, eftersom jag inte hade någon kompis som var intresserad. Jag hade varit på flera derbyn innan, men det där var mitt andra besök på Söderstadion. Det var en helt fantastisk födelsedagspresent. Stämningen går ju inte på något vis jämföra med dagens, men den där enormt starka känslan av att man delade något stort med tiotusen andra, den var minst lika stark då.
Jag kan ju inte låta bli att undra – SM-guldet 2001, då?
Ja, det känns lite märkligt att hoppa över det. Det är klart det var ett stort ögonblick, men för mig personligen var guldet mest förknippat med en överjävlig ångest. Veckan innan Örgrytematchen hemma … jag har nog aldrig mått så dåligt. Och det handlade mest om ångest inför Tänk Om Det Skiter Sig, Nu När Det Är Så Nära. Så när guldet väl var klart var det mest en enda stor lättnad jag kände, och inte den där riktiga tokglädjen.
I vilket ögonblick har du mått som sämst då?
- Ja, ett har jag just berättat om. Veckan innan SM-guldet. Sen var det när Hammarby höjde priset på säsongskort radikalt inför säsongen 2001. När det började gå bra för klubben stack man de trognaste i ryggen, så upplevde jag det och sånt gör mig rasande. Fast mest illa mår jag nog när delar av vårt eget supporterkollektiv gör bort sig, som det avbrutna Djurgårdsderbyt 2006 eller GAIS-matchen hösten 2009. Och givetvis GAIS-matchen förra hösten på Nya Söderstadion. Idag kan jag, eftersom jag i samband med bokskrivandet pratat med personer som varit med och har ett annat perspektiv på sådana händelser, i viss mån förstå att det som hände faktiskt hände. Men samtidigt kan jag känna en enorm vrede över att ett fåtal emellanåt tar sig rätten att förstöra festen för så många. Jag kan i viss mån förstå hur varje enskild individ fungerar, men ändå tycka att agerandet är fullkomligt fel.
Boken handlar mycket om Hammarby, men samtidigt är det allra mesta intressant läsa även om man håller på andra lag. Passionen är säkert liknande i andra klubbar. Många kapitel handlar ju om supporterfrågor i stort vilket får mig att undra, vad ser du som den viktigaste supporterfrågan just nu?
- Oj! Det är nästan omöjligt att plocka fram en fråga, eftersom det mesta hänger ihop. Våldet, medias rapportering som leder till mer våld och som skrämmer bort publik, lagstiftning som delvis grundas på felaktig eller bristande kunskaper hos politikerna. Polisen som också ser oss som en enda massa som kan bemötas med batongslag och pepparsprej.
- En annan viktig fråga, som delvis hör ihop med den ”våldsdebatt” som förs nu, är att läktarna måste få vara lite lagom kaosartade. Ytterst få av oss vill ha en artig, sittande klapp-klapp-publik med allt vad det skulle innebära. Och vill man ha passion måste man också kunna tolerera en del mindre lämpliga känsloutbrott emellanåt. En svår balansgång, men det måste gå att få det att funka! Stor passion, men inte fysiskt våld. Jag hävdar bestämt att den utlevande läktare som vi har i Hammarby är en väldigt positiv miljö som gör mycket mer nytta än skada i samhället och i enskilda människors liv.
Jag vet att du, efter ett sådant här gediget arbete, sitter på en mängd intressanta texter och tankar. Jag vet också att du är sugen på att då och då dela med dig av dessa här hos oss på Hammarbys lagsida vilket gläder mig något alldeles oerhört. Berätta lite mer!
- När jag skrivit klart boken tänkte jag först att ”Nu har jag gjort mitt!” Men samtidigt är det ju som du säger, tankarna finns kvar, jag brinner för de här frågorna och det finns en hel del som inte fick plats i boken. Plus att alla inte nås av den. Och jag går ju i taket när jag hör politiker, journalister, klubb- och SvFF-representanter m fl uttala sig tvärsäkert och svepande om saker de uppenbarligen inte vet ett smack om. Fördomarna mot supportrar finns överallt, och det värsta är att även lagstiftning (som t ex kring tillträdesförbud) bygger så oerhört mycket på fördomar och okunskap, och så lite på insikt och eftertanke. Så om jag kan skriva någon krönika emellanåt, för att lyfta olika frågor, för att problematisera eller ge en mer nyanserad bild för den som orkar läsa, så gör jag gärna det.
Själv har jag mitt signerade exemplar av boken, men det finns säkert de som vill köpa boken. Hur går de smidigast till väga?
- Boken finns i den vanliga, fysiska bokhandeln, i alla fall de på Söder och i södra Stockholm. Och de bokhandlar som inte har den inne kan enkelt beställa hem den, om de är det minsta serviceinriktade. Nätbokhandlarna har den också. Och så finns den givetvis hos Intersport, både på nätet och i Skrapan (handlar man där gynnar det ju dessutom Hammarby).
- Bästa pris just nu får man hos Intersport i Skrapan eller hos nätbokhandeln Bokus, om man går in via den här länken. Specialpriset 299:- gäller april månad ut.
Sen finns den förstås också att låna på biblioteket!
