Krönika: "En magisk söndag"
Hammarby slog Djurgården med 2-1. Tårar av lycka trillade när domaren blåste av. Det här var exakt det jag behövde. Varning för grönvit, enögd krönika. I segerrus.
Jag hatälskar derbyn. De är både det jag lever för och kanske något av det jag allra mest avskyr. Det går ju inte att förklara för någon som inte är insatt. Någon som inte delar passionen till en förening. Någon som har andra drivkrafter. Men vi som delar det här. Vi vet. Det var dessutom lite med kniven på strupen man tog sig an den här söndagen. Säsongen har startat riktigt kasst poängmässigt. Inte alls så som jag hade hoppats och nu stod vi här med en sjujävla viktig match mot just Djurgården.
Vi i supportrarnas matchprograms styrelse valde - synnerligen medvetet - att ha vår traditionella vårfest igår. Vi visste att det bästa terapin inför ett derby mot Djurgården är att ses och vara tillsammans med rättrogna. Kvällen var underbar. Det bjöds på nostalgiska minnen, god mat och dryck, svinfin lajvmusik samt kanske en av världens bästa - och svåraste - tipspromenader. Vi hade äran att få ha Uffe Eriksson, Klasse Johansson och Matte Werner som hemliga gäster. Det var stort. Riktigt stort. Framåt midnatt hamnade jag bredvid Tina, som varit med bra länge. Hon log tacksamt och sa att det var förjävla skönt att parta bort derbyångesten med det här gänget. Jag höll med. Hagström höll ett tal om Hammarbyismen strax efter midnatt och knappt ett öga var torrt.
Helt borta var den förstås inte derbyångesten. Det funkar ju inte så. Jag sov dåligt. Det antar jag att ni gjorde allihop. När så äntligen söndagen var här så sken solen men ändå var luften långt ifrån varm. I gången fram mot arenan var det riktigt vedervärdigt kallt att stå och sälja matchprogram. Dåliga på att köpa var ni dessutom. Vi ser tydligt hur lagets insatser slår på vår försäljning. Är det ångest och tunga steg i luften - då kränger vi betydligt färre program. Idag var en sån dag.
Jag var sen upp på läktarplats. Jag missade tifot. Hade hört i förväg att det skulle vara något i hästväg. Redan i pausen fick jag se bilder på de tre stegen. Hörrni, vilka jävla hjältar ni är i tifogrupperna! Er insats är så fenomenal. Så många timmar! Så mycket kreativitet. Sådan otrolig smakfullhet. Jag är stolt bidragsgivare till er verksamhet och ikväll kommer ett nytt bidrag att landa på tifo-kontot. Jag hoppas och tror att vi är många som tackar genom att sätta in en rejäl slant. 123 662 5438 är numret till Hammarby Tifo. Se så. Se till att tacka ordentligt nu!
Vi fick se två fina bajenmål i första. Khalilis passning fram till Djurdjics balja är så sanslöst snygg. Jag stod dåligt där i dubbla led på långsidan och tyckte i någon microsekund att han satte bollen utanför. Men sen exploderade arenan. Så jävla skönt att ta ledningen. Och viktigt också att Nico fick göra mål i ett derby.
Gästerna kvitterade. Jag tyckte det såg ut att vara solklar offside, men fick berättat i paus att Widgren tydligen upphävde den.
Bojanic frispark fram till Kjartans 2-1-mål är perfekt. Att "Örnen" dyker upp precis där han ska gjorde scenen ännu vackrare. Det kändes så otroligt skönt att gå till pausvila med ledning.
Jag var glad över det jag såg idag. Presspel som funkade. Skallar som tuggade taggtråd och som tog det berömda jobbet. Det var hårt. Det smällde rejält. Ändå kändes det kontrollerat och säkert. Men så tvingades vi då till två byten i paus. Bojanic och Fenger fick bryta på grund av skador. In kom Tim Söderström och Solheim. På läktarplats stod Pernilla med neddragen rullgardin. Alltså, jag är förjävla dålig på att se möjligheter när det är derbydags. Glaset är alltid halvtomt. Det är pest, kolera och fan hans moster. Jag är direkt osympatisk i mina svarta tankar. Jag visste att det skulle gå åt helvete nu.
Men jag hade fel. Igen. Och om det är något jag älskar så är det att ha fel på just det här sättet.
Jag hamnade på en rad där jag inte brukar stå. Runt mig stod nya människor. Framför mig vid räcket står en för mig helt okänd kille. När vi kliver in på de sista tio minuterna säger han det som vi säkert är många som tänker men som man fan inte säger på en läktare i ledning i ett derby. Han säger det dessutom högt:
- Djurgården skapar ju ingenting!
Jag och Malin typ flög på honom! Så där säger man inte, vrålar Malin med ett leende. Du får tänka det men du får för fasen inte stå här och jinxa i slutskedet. Killen bad om ursäkt, men han hade ju rätt. Vi hade ju tvingats till ett tredje, tidigt byte i och med att målvakt Curci blev skadad men Davor som kom in i dennes ställe hade inte mycket att göra. Djurgården hade en hel del boll. Hammarby såg rätt slitna ut. Men de skapade ingenting medan vi hade flera chanser där vi nog borde förvaltat och dödat matchen..
När domaren så äntligen blåste av matchen började jag att gråta. Jag gör det ibland när alla känslorna släpps fria. Det var så jävla skönt att tvåla till Djurgården idag. Att få spelarna fira på innerplanen, stämma upp oss i sång och vråla Always Look on the bright side. Att få träffa matchprogramsgänget uppe på VIP-läktaren efterråt där vi får räkna dagskassan och se alla breda leenden och höra alla lättade suckar.
Att vara fotbollsupporter tar på krafterna. Jag är helt slut nu. Slut men lycklig. Förjävla lycklig.
Tack Hammarby. Det här gör jag gärna om!
PS: Glöm nu inte att swisha Hammarby Tifo 123 662 5438
