Lagbanner
Krönika: Lyckan i att vinna ett derby
Så där ja!

Krönika: Lyckan i att vinna ett derby

Det här är ingen regelrätt matchrapport. Det här ett försök till att summera 2020 års absolut bästa söndag.

- Varför gråter du Pilla? Hammarby vann ju!
Orden är Noras, min nioåriga brorsdotter samtidigt som Billborn intervjuas på TVn efter matchen.
- Jag gråter för att jag är glad, lättad och stolt.

Nora funderar en stund. Tittar fundersamt och länge på mig där jag sitter i soffan. Första gången sen vi gör DIFs mål som jag kan sitta ner igen. Hon tänker på något. Jag ser det i ögonvrån samtidigt som jag försöker höra vad Stefan säger om matchen medan tårarna fortsätter att trilla nerför kinderna. Min mun ler. Min kropp ler. Jag är lycklig.

Stefan pratar om de taktiska förändringarna de gjorde innan matchen. Kim Bergstrand har i intervjun precis innan förklarat att de visst hade koll på hur Hammarby spelade.

Det är förjävla konstigt att se en derbymatch i ett vardagsrum långt utanför staden. Tanken var att min lillebror skulle göra mig sällskap i TV-soffan denna dag. Min lillebror Djurgårdaren. Han hade dock ett jobbuppdrag att utföra och prioriterade detta istället för första halvleken. I vardagsrummet satt så jag och mina tre syskonbarn. Olle, 7 år, hejar på Bajen. Tjejerna är väl egentligen inte så himla hooked än, men för min skull säger de nog att de håller på Hammarby.

Hur som helst. Vi tar ju ledningen tidigt. Så tidigt att vi knappt hunnit sätta oss. Det är ett synnerligen elegant anfall och att just Aron får göra målet är viktigt. Vi tittar vidare på matchen och jag får tusen frågor. Om frisparkar, om klockan, om varför det inte är någon publik. Om varför Rodic och Aron ser arga ut efter att de har gjort mål. "De borde väl bara vara glada?" Får skeptiska blickar när jag säger att ”Om det inte vore för corona så hade jag inte varit här nu, då hade jag stått där”. Efter en stund tappar de lite koncentration. De börjar småbusa lite med varandra och släpper blicken från matchen.

Ungefär då bestämmer sig Gustav Ludwigsson för att spela en briljant jävla passning snett inåt bakåt för att där mötas upp av en nyligen inbytt Imad Khalili som inte gör ett enda misstag i det avslutet. Pang och vi har 2-0. Jag FOR upp ur soffan och skrek rakt ut.

Olle såg helt livrädd ut. Han har aldrig sett sin faster i fotbolls-läge. Två sekunder av ren fasa innan asgarvet bröt ut. Som de där tre fnittrade när de såg mig gå helt bonkers över vårt andra mål. 

- HELVETE VAD BRA IMAD, skrek jag. Nu var det Maja-Clara som såg förskräckt ut. Hon vänder sig mot mig, ger mig en uppfordrande blick och ett upprört.
- Du svärde Pilla. Du SVÄRDE!

Det här var min sista lediga dag sommaren 2020. Den spenderades på en klippa, vid en sjö med bästa tänkbara sällskap. Det var ungar, det var solsken, det var plättar och det var bad. Från tidig morgon till knappt innan derbystart.

Jag ska erkänna att jag inte alls trodde på det här. När matchtruppen presenterades sent på lördagskvällen var jag djupt oroad över alla skador. Det kändes tunt och med matchen mot Falkenberg i minnet så var det ingen skön känsla alls. Jag kan ta förluster. Men jag vill att man tar dem som ett lag. Jag hatar verkligen när det ser håglöst och ängsligt ut. När spelare blir solitära och man inte tar arbetet tillsammans. Så tycker jag att för många matcher har varit. Jag var rädd för att derbyt också skulle bli så.  

Att då få se Aron Johansson göra 1-0 tidigt. Se en ny matchorganisation sjösättas, se en Kalle Björklund spela fotboll som om han aldrig gjort annat. Det är ju hans grymma nick som vinner bollen åt Rodic vars inlägg är precist och som Aron sätter där den ska. Att få se mittfältet vinna lite närkamper och framförallt se hur laget Hammarby tog jobbet kändes så vansinnigt skönt.

Inte undra på att mitt målskrik när 2-0 föll höll på att skrämma ungarna från vettet.

I pausen serverades middag. Ypperligt planerat av den fina farmodern (min mamma alltså) som tajmade pastan till exakt pausvila. Det gick dock dåligt att få ner något käk. För nu var de här. Matchnerverna.

Andra halvlek börjar ju helt okej. Tydligt att det är DIF som jagar, men trots mycket boll så är det inte speciellt hett kring Davor. Men, 2020, verkar vara året då tavlorna kommer. Herregud vilken miss av Davor som bommar höjdbollen helt. Den i sin tur dimper ner på en förvånad Fenger som ser bollen studsa in i egen kasse.

Här kunde jag inte titta längre. Eller jo, jag tittade, men jag stod upp, vankade av och an och såg TV-skärmen lite från sidan. Det är så sinnessjukt märkligt att inte få göra som vanligt. Att inte kunna vara  på plats. 

När slutsignalen äntligen kommer är det massor av känslor som bubblar upp. Jag är så imponerad över insatsen idag. Tänk vad viktigt det var att få en tidig ledning. Att känna att vi har medvid, att den nya matchplanen satt där. Att se ungtuppar spela boll, visa hjärta, ta gula kort på helt rätt ställen. Att se Fenger och Fällman spela kanske sitt bästa försvarsspel. Sådana saker tar jag med mig.

Jag kommer att studsa till terminens första arbetsdag med lätta steg. Jag kanske unnar mig ett ”karneval-en-vanlig-måndag” när jag går över Västerbron i morgon bitti samtidigt som jag får se Södermalm vakna.

En sak är säker. Jag kommer att gå klädd i grönvita kläder. Jag kommer att knalla med lätta, stolta steg över på Södermalm. Gå Hornsgatan fram mot Mariatorget. Kanske stöta på Wilhelmsson utanför dennes port när han plockar ut sin cykel från Krukmakargatan. Jag kommer att möta fler personer i grönvitt. Det gör man nämligen jämnt. Vi har personalfotografering inför årets skolkatalog redan första arbetsdagen. Det kommer att vara perfekt med grönvita kläder. Perfekt.

Tack Hammarby för att ni gav mig 2020 års absolut bästa söndag.

Pernilla Olsson2020-08-09 21:04:07
Author

Fler artiklar om Hammarby

Utvärdering och nästa steg för den sportsliga strategin!
Projektet Hammarby Fotboll - Nya tider, del 9
Inför: Hammarby möter Västerås i Allsvenskans sista omgång
Intervjuer efter Hammarby-MFF 2 november 
Spelarbetyg efter Hammarbys kryss mot Malmö