Krönika: När glöden falnar
En måhända spretig text om supporterlivet 2020. Om året som inte alls blev som vi hade tänkt oss. Men där det finns saker att ändå ta tillvara på. Och jobba in. Det handlar också om att ta med energi inför nästa säsong.
Tänk, jag trodde aldrig jag skulle hamna här. Där ett besked om en nyckelspelares skadefrånfälle släcker vad som kändes kanske den sista av glöden. Om hur det lilla hopp som tändes efter Mjällby senast nu sopades bort när Bojanic blir borta ett par veckor.
Pessimist? Ja, kanske. Mer kanske egentligen mer en sammanfattning av vad världsläget har gjort med mig.
Jag känner mig ointresserad. Att inte få stå där på läktarplats med er alla har gjort mig till en annan person. Jag tycker att TV-matcherna är en pina. Det har självklart att göra med att Hammarby inte alls har presterat så som jag förväntade mig, men vet ni – jag närmar mig 50 bast. En har ju varit med om en del säsonger där en sjundeplacering i allsvenskan låter som en drömtillvaro. Jag kan hantera sportsliga besvikelser. Det har jag liksom övat på.
Men jag har aldrig ens tänkt tanken på att jag skulle behöva öva på att upprätthålla mitt supporterskap på distans. Framför en skärm. Helt utan möjlighet att bidra med någonting.
Jag har ibland tänkt tanken att jag kanske borde söka mig någon annanstans ett tag. Pröva att arbeta utomlands. Ta tjänstledigt och upptäcka världen. Flytta till en annan stad. Varje gång jag ens börjat rita upp sådana planer har jag strax börjat att skratta och landat i att nänä, kommer inte på fråga Olsson. Hur fan ska du klara dig utan Hammarby? Så jag har stannat. Tryggt förvissad om att valet att gå på fotboll alltid kommer att finnas där.
Så kom 2020 och allt har ställts på sin spets. Fy fan vilket jävla skitår. Jag är tacksam för att jag har ett jobb som kommer att finnas kvar. Jag ser folk i min närhet gå på knäna för att precis så som jag aldrig trodde Bajen skulle tas bort från mig, trodde väl inte de att deras inkomst plötsligt bara skulle upphöra. Folks tillvaro faller sönder.
Det är således egentligen inte ett dugg synd om mig. Jag är inte drabbad. Min familj är frisk. Ändå går jag omkring i ett grådassigt mörker och saknar oss. Saknar oss alldeles förfärligt.
Håll i och håll ut, säger FHM. Jag försöker. Jag vill lova att jag sannerligen försöker.
Mitt stora hopp står nu till att herrarna fortsätter att leverera. Att de överraskar mig. Vinner ett par matcher i rad.
Och förstås att damerna håller hela vägen. Att jag får möjligheten att kliva upp på Kanalplans vackra läktare minst en gång till den här säsongen. För jag var ju en av de lyckliga som fick se matchen mot Mallbacken på plats. Jag grät stora floder när jag klev in på läktaren. Tårarna bara rann nerför kinderna. Ostoppbara. Jag vet inte alls beredd på hur starka känslor som skulle rulla in. När sedan Elsa Karlsson nickar in 2-1-målet på tilläggstid så skrek jag så högt att rösten sprack. Det var en sådan underbar känsla. Att få stå där och jubla. Att få hoppa, skrika, sjunga och klappa händerna. Att få tacka laget efter matchen och sjunga Just idag är jag stark innan.
Jag tänker att det verkligen kan göra skillnad på riktigt om vi får fylla på med 300 röststarka stöttepelare på Kanalplan inför säsongsavslutningen. Det är sjukt viktiga fajter som återstår.
Jag har ett litet ljus i mörkret till. Det är mitt fabulösa gäng i Supportrarnas Matchprogram. Vi har ju inte fått ge ut några allsvenska matchprogram i år. Det har blivit ett par cupprogram och EL-program. Men inga allsvenska program. Istället samlade vi styrkorna, slog våra kloka huvuden ihop och gjorde ett magasin. 68 sidor bara om Hammarby.
Vi har precis skickat vårt fjärde nummer till tryck nu. Det första numret där i våras var en stor succé. Då när vi trodde att vi skulle få kliva in på läktaren i maj kanske. Suget efter Bajen var gigantiskt. Magasinet sålde i finfin upplaga. Det har varit otroligt roligt att göra magasinet. Få känna den stora uppskattningen för arbetet förmedlat från våra många anhängare. Magasin 2 och 3 hade dock en vikande trend. Jag tror faktiskt inte att det är för att ni tycker att innehållet är dåligt eller oviktigt. Jag tror att ni har drabbats av samma falnande glöd som jag. Att 2020s dysterhet gör att många av er stängt av nästan helt.
Men vet nu, det kommer ett liv på andra sidan det här viruset. Då ska vi stå där redo att göra det vi kan. Vi på läktaren kommer att vara så vansinnigt taggade. Vi längtar efter att få göra program till er då. Men jag när en liten förhoppning att ni kan hjälpa oss en bit på traven nu. Skicka lite engagemangspepp även in i vår lilla grupp. Vi behöver det vi också. En tro på framtiden.
Så om ni känner för att göra en liten insats i hammarbyismens tryckta tecken, beställ gärna ditt eget exemplar i vår webshop. Länk hittar du här. I numret har Hagström/Fridén varit hemma hos Aimar Sher och gjort ett jättefint reportage. Osynliga Handel-Kristof har ställt initierade ekonomifrågor till Kindlund om hur läget verkligen är. Utöver det finns det en jättefin intervju med Carol Rodriques. Numret är späckat med intressant läsning. Du kommer att gilla det, jag lovar!
Jag ska försöka knyta näven i fickan här och jobba in det sista av den här säsongen. Jag lovar att om jag får kliva upp på läktarplats och stötta damerna så ska jag sjunga så att alla hör.
Vi ses snart igen. Vi bara måste få ses snart igen.
