Krönika: Neymar spelar inte i Bajen
Redaktionen fick en gästkrönika av Johan Nilsson.
I Brasilien pågår just nu ett världsmästerskap. Världens blickar riktas mot Sydamerika. De flesta som älskar fotboll anser nog att detta är årets stora höjdpunkt.
Jag går runt med en obehaglig disträ känsla av likgiltighet. Jag känner inte igen mig själv. Vad hände med den sedvanliga peppen, de djupa analyserna och den aldrig sinande fascinationen?
På fikarasten i morse kom diskussionen upp. Plötsligt ramlade alla bitar på plats. Problemet stavas Bajen. Jag skiter högaktningsfullt i allt annat. Det är självklart kul att se världens bästa spelare göra tv-spels liknande konster på arenor större än hela Luxemburg. Det är definitivt nått speciellt att sänka några bärs i Kungsan samtidigt som den tyska maskinen mosar nått lilleputtland från Karibien. Man blir lika förvånad varje gång Italien krånglar sig vidare på ett sent övertidsmål i sista gruppspelsmatchen. Jag gillar egentligen de heta diskussionerna om vilket lag som gör en ”sverige” och överraskar de stora giganterna. Allt detta känns dock som en Allt -ingår- charter till den grekiska ö-världen. Tryggt , bekvämt och jävligt tillrättalagt.
Jag såg bortamatchen mot Ljungskile på en liten laptopskärm inne på krogen Honey Honey. Puben var till bredden fylld av likasinnade som efter 90 ångestfyllda minuter kunde räkna hem tre otroligt viktiga poäng. Det mediokra spelet, en bildkvalité som inte ens hade imponerat på östtyskar under tidigt 80-tal. Iskyla och hällregn. Det är superettan. Det är bajen och I fucking love it. Det är i alla fall enligt mig riktig kärlek. Hade jag sett en VM match under samma omständigheter. Det finns inte en chans!
För första gången på många år är jag försiktigt optimistisk. Kurt- Arne har på sitt egna lite arroganta sätt gett oss hoppet tillbaka. Jag skulle vilja veta exakt vad han sa till Persson och Israelsson när de satte sig ner för att diskutera framtid. Egentligen spelar det ingen som helst roll. De spelar för oss och jag är så otroligt glad för det.
Den stora festen har precis börjat. Neymar kommer göra sitt bästa för att Hollywood ska få upp ögonen för hans fantastiska skådespeleri. Jag häller upp chipsen och tar en kall. Underhållningen kan börja.
Jag kommer ändå känna en bister smak i munnen. Den bistra smaken av slätstrukenhet.
Alla dagar i veckan väljer jag att se när Johan Persson sparkar slalompjäxorna av någon gammal orienterare på Ljungskiles centrala mittfält.
Chipsen är slut, flaskan är tom och inte ett uns av lera syns på de tighta matchtröjorna. Jag skiter nog i Grekland i sommar. Det får nog bli en tripp till Sibirien med transibiriska järnvägen istället. Det finns nog ingen bamseklubb eller glassbuffé där.
Forza Bajen
