Krönika om Parisjippot: Den moderna fotbollen i ett nötskal
Det här kommer inte bli någon vanlig matchrapport. Att säga om matchen finnes inte mycket. Paris var klasser bättre, precis som väntat och vissa av de tjugotretusen åskådarna fick klappa i takt när Zlatan Ibrahimovic bjöd på sina sedvanliga klacksparkar och yttersidor. I munnen på undertecknad lämnas ändå en bitter eftersmak. En bitter eftersmak som jag har svårt att få väck ens med klorin.
Trots avsaknad av någon vidare sportslig framgång de senaste åren har jag ändå alltid varit stolt över mitt Hammarby. Jag har alltid varit stolt över att vi varit skeptiska till den utveckling som skett i såväl svensk fotboll som i övriga världen. Jag är stolt över att vi står där på läktarna och sjunger oss hesa oavsett motstånd, enade mot tvivelaktiga förbundspampar och alla våra motståndare. Det kommer jag alltid att vara. Förbannat stolt.
För bara tre dagar sen (Örgyte 20/7) kändes Nya Söderstadion som mitt jordens paradis. Vi sjöng, vi skrattade och vi ställde till med en hejdundrandes fest. En fest som alla fotbollsfans i vårt avlånga land avundas och i hemlighet skulle vilja vara en del av.
Men ikväll kändes det som jag befann mig på annan planet. Rymdskeppet Nya Söderstadion hade kommit av kurs och tycktes inte kunna hitta tillbaka i rätt omloppsbana. Boven i dramat? SGA, Stockholm Globe Arenas. Tillika arrangör av detta jippo. Det som hade kunnat bli en match där vi visade fransmännen vad riktigt fotbollskultur är för något - blev ett avslaget träningspass som inte ens var värdigt torkande målarfärg.
Att välja att enbart sälja sittplatsbiljetter till denna match var det första misstaget. Det andra misstaget var att inte sälja biljetter direkt till oss Hammarbyare. Fansen. Själen i klubben. Ett tredje fatalt misstag var att sälja biljetter för priser som brände hål i folks plånböcker. Att man dagarna innan matchen sedan upptäckte det senare hjälper sedan föga i detta sammanhang. Det dolda meddelandet från SGA undgick väl knappast någon; de ville inte ha oss där.
Då ställs vi inför frågan, vill vi egentligen vara där? Sedan är det också viktigt att ifrågasätta om Hammarby överhuvudtaget ska ställa upp på matcher som dessa? Detta är trots allt den moderna fotbollen som hägrar. Den hägrar dessutom inte längre på distans utan precis runt hörnet. I denna fråga kommer säkerligen alla ha sin personliga åsikt och den diskussionen ger jag mig inte in i. Ovan i krönikan konstaterar jag bara de fakta som mer gjorde kvällen till en tillställning för inbördes beundran - än till en fotbollsmatch.
Hammarbys ultrasgrupper sade med all rätt (med deras värderingar i åtanke) nej tack till matchen och visade stöd för sina diton i Paris genom en banderoll. En banderoll mot den rådande komersialiseringen av fotbollen och i synnerhet av Paris Saint Germain som klubb. En banderoll som tydligen stack SGA eller PSGs klubbledning i ögonen varpå den plockades ner under matchens gång.
Detta var säkerligen en upplevelse för alla prepubertala Zlatanfantaster. Mig kvittade dock denna kväll. Och säkerligen för många, många, många andra. När jag traskade hem i afton, hann jag tänka att matchbiljetten var feltryckt. Inte var väl Hammarby hemmalag i afton? Nej. För det är VI som är Hammarby. Och VI var inte välkomna.
Vi ses den fjärde augusti, när Hammarby spelar sin andra match någonsin på Nya Söderstadion.
