Lagbanner
Krönika: Svar till Diamant
Glädje.

Krönika: Svar till Diamant

Expressenjournalisten Diamant Salihu skrev häromdagen en uppmärksammad krönika i samma tidning. Den har spritt sig som en löpeld och skapat debatt både hos de initierade fotbollssupportrarna samt de något mindre insatta. Den väckte starka reaktioner. Och Diamant, nu ska jag ge ett försök att förklara varför så blev fallet.

Tidigare idag publicerades en gästkrönika på Djurgårdens SvenskaFans-sida signerad Rickard Karlsson. Den summerade i mångt och mycket det de flesta fotbollsupportrar känner kring det som Diamant Salihu dryftar. Men, jag kände att det krävdes mer än så. Den kan månne leda till fler ringar på vattnet för de som är kritiska till allt vad den nuvarande dominerande supporterkulturen står för, men den risken väljer jag att ta.

Diamant, du inleder din krönika med att skriva att du älskar fotboll. Det gör jag också. Där har vi definitivt samma åsikt. Men det du sedan beskriver, är vi långt ifrån överrens om. Alla behöver inte tycka att bengaler och pyroteknik hör hemma på läktaren, det kan man inte kräva. Din åsikt om den rök som medför, vilken i sin tur medför fördröjningar, vet jag delas av andra. Pyroteknikmotståndare använder ofta argumentet att det är förbjudet på en läktare med dagens föreskrifter. Det är ett sakligt argument som har stöd i fakta.

Vad som dock inte har stöd i fakta, Diamant, är det du nämner om stenkastning och handgranater. Vad du känner personligen kan ingen förringa. Men när en åsikt uttrycks bör den ha stöd i verkligheten. Du bygger din text på en föreställning om konstanta kränkningar och hatramsor. De förekommer och existerar i allra högsta grad - men någon krigszon är det inte. Några handgranater har aldrig förekommit, och kommer så heller inte göra. Diamant, din krönika kommer inte förbättra någonting. Din text kommer inte förenkla för oss vanliga fotbollssupportrar. Den kommer inte förbättra klimatet och skapa en öppnare stämning där alla (lång som kort, liten som stor, lågmäld som högljudd, fantast som spontanbesökare) kan inkluderas. Om detta nu var din tanke, det vill säga. Istället skapar den irritation. Den generaliserar, och inte minst drar alla under en kam. Vad som i realiteten skapar förändring, är ett aktivt och ihärdigt arbete inom föreningar och supportergrupper. Vill du förändra, Diamant, är det därigenom du skall gå. Det gör nämligen jag själv med stor framgång. Inte igenom att rasera broar med klumpiga och extravaganta formuleringar i en av Sveriges största kvällstidningar.

Diamant, det går som sagt inte att förringa dina personliga känslor och upplevelser. Det är heller inte dessa jag argumenterar mot. Varje människa har sitt eget förhållningssätt till saker och ting, och upplever händelser på olika sätt. Precis som allt annat här i livet. Men, när jag läser följande du skriver på Twitter blir jag uppriktigt ledsen: "Skrivit om IS-krigare, gäng, SD mm. Aldrig mött så lättkränkt mobb som anser sig ha ensamrätt på hur idrott ska upplevas" (@diasal). En lika hemsk som osmaklig jämförelse. Nog vet jag inte vilka reaktioner du fått, säkerligen har många människor reagerat över rimlig gräns. Det är förmodligen en sanning som ingen ska behöva uppleva, oavsett som privatperson eller krönikör. Det är bara att fördöma med all kraft vi har, om så är fallet. Och självklart har ingen person ensamrätt eller tolkningsföreträde på att kalla sig fotbollssupporter, och definiera ett sådant leverne eller intresse. Men vad är då en fotbollssupporter? Allt för ofta, och utan eftertanke, bankas den allra vanligaste typen (den trogne men likväl fanatiske supportern, med mig själv som exempel) samman med kategori-C-supportrar. De som slåss organiserat utanför arenorna och inte sällan också verkar i andra våldsamma falanger på andra arenor i samhället. Dessa våldsverkare är ytterst få, och den gemene fotbollssupportern tvingas dag och natt förklara sig för sina oinvigda bekanta varför man överhuvudtaget hejar på ett lag - då risken annars är stor att ses just som en sådan, "huligan". 

Jag är själv journaliststudent, och det upprepas idogt på var och varannan föreläsning att kritik mot samhällsinstitutioner och andra grupperingar är viktiga. Må så vara, kanske är det rättesnöret du utgått från. Men den transparens som de svenska fotbollssupportrarna, och de stora grupperingar som företräder denna massiva skala, visar upp gentemot samhället är idag större än någonsin. Man tar avstånd från våld både på och utanför arenan, och engagerar sig i samhällsfrågor i den mån möjligt. Ett exempel är Bajen Fans, som startade kampanjen Grow Söderort i syfte att ge unga personer med skral ekonomi chansen att få ett gratis säsongskort. Ett initativ som kanske inte är mycket för världen att beskåda. Ett iniativ som heller inte stoppar världshungern eller växthuseffekten. Men väl ett initativ som ger unga chansen att få se sitt favoritlag sparka boll. De positiva konsekvenser som det medför ska varken du eller någon annan förringa. Järnkaminernas iniativ inför derbymatchen i måndags var också ett steg i en positiv riktning. Att du sedan menar på att supporterföreningar ska, eller borde, genomföra samma arbete som Unicef eller Ung Cancer, är verklighetsfrånvänt. Men nog förstår jag att du säkerligen använde det som någon sorts hypotetisk liknelse på ett större plan. Men nej, liknelsen faller platt på sin egen orimlighet och slutar därmed att vara just det - en liknelse. Kvar återstår bara raka ord, hårda ord.

Hårda ord så här i april 2015, när det spelats tre omgångars allsvensk fotboll med publikfester och utan svarta rubriker. Svarta rubriker som frekvent har täckt löpsedlar under många år, där både medierna själva liksom vissa fotbollssupportrars bristande omdöme står som ansvariga. Diamant, jag skulle gärna vilja att du faktiskt själv hade upplevt det du skrev om mer dagsaktuellt, exempelvis derbyt i måndags. För det var en fest. En fest som innehöll en del hatramsor och fula ord. Men likväl en fest som till nittiofem procent ackompanjerades av en ljudkuliss av hejarramsor. Hejarramsor av kärlek för den klubb man har i sitt hjärta. Den förening som man skulle kunna gå på vatten för. Den stämning som man drömmer sig bort till under den tradiga arbetsveckan. Den kärlek som vi alla har till fotbollen. Både din kärlek, Diamant, och min.

Johannes Karlsson2015-04-15 21:24:09
Author

Fler artiklar om Hammarby

Utvärdering och nästa steg för den sportsliga strategin!
Projektet Hammarby Fotboll - Nya tider, del 9
Inför: Hammarby möter Västerås i Allsvenskans sista omgång
Intervjuer efter Hammarby-MFF 2 november 
Spelarbetyg efter Hammarbys kryss mot Malmö