Mål? Mål! När Bajen slog AFC med 4-0
Allt klaffade - till slut, när Bajen besegrade AFC Eskilstuna på hemmaplan med komfortabla 4-0.
Med jämnan säger man, det kommer, målen kommer, mer som ett rop på gudomlig hjälp än som något som man faktiskt är övertygad kommer att ske, helst då också inom en snar framtid. Det underliga med säsongen 2017, hittills, är att trots jakten på en egen spelidentitet, en stabil defensiv, och en anfallare med nos för faktiska mål - så har det för var match sett självklarare ut på ett sätt man inte egentligen, rimligen, borde förväntat sig.
Plötsligt står man här, så har man i fem omgångar sagt, målen kommer, för att de måste komma. Och så - kommer målen.
Det var en förlösande match som skulle komma att spelas på Tele2 under lördagseftermiddagen. Drygt 20,700 åskådare hittade sig dit under den mulna himlen som bjöd på vind och en dunkel sol som då och då kämpade sig igenom det gråa täcket för att skänka litet tunn värme. Det var stereotypiskt aprilväder, och under den bara himlen på Slakthusterassen kunde man nästan ana att en skur skulle uppdaga sig, långt bort på himlen.
Så blev det inte: föraningen om dåligt väder man hade kom aldrig att inträffa. Men mitt förhandstips - 2-0 (i bästa fall, insisterade jag i mitt säte på gröna linjen mot Globen), skulle komma att inträffa. Och än mer än så.
Det var länge sedan man såg ett lag som erkänt sig vara bättre i andra halvlek, vara just det, på ett så konsekutivt sätt som det nu blivit: det som fattas i första halvlek kommer igen, och det med råge, i andra. Som om man lägger i en andra växel. Och det tydligt.
På förhand blev man av med Magyar till sjukdom, och i mittlåset fick Degerlund då fortsätt förtroende, idag med återkommande Aidoo. Det har varit en exemplarisk start för Degerlund, och han kan bocka av ännu en nolla bakåt på hemmaplan efter dagens match. Han, och även inbytte Leo Bengtsson, gör sig sannerligen värda sina platser i den spelande elvan nu: Bengtsson på mitten hade fin blick för vart han skulle placera bollen i djupled, sprang själv på kloka löpningar, och bröt bollbanor med något som såg ut som en van touch. Inte en sjuttonårings bolltouch iallafall. Det offensiva kommer att komma.
Första halvlek präglades då av att Bajen satt djupt och bjöd litet in AFC - även om detta enligt Michelsen inte var meningen, med tanke på kommentaren om JP-bytet som egentligen borde ha skett efter elva minuter - som igenom iallafall Meade och Eddahri försökte göra något åt den mållösa tillställningen då de kom på kontring. Engelska Meade, i synnerhet, hade ett par kvicka instick i första halvlek mot Ömmi och backlinjen. I två fall var det föredömligt hemåtarbete av Jiloan som bröt halvchanserna. Gästerna kom egentligen aldrig riktigt framåt, förutom ett fåtal gånger jag kan räkna på en hand, utan spelade på Pelle Olsson-manér mest för att clogga upp mittfältet och hänga i hasorna på spelfördelande Junior och Hamad. Det var ett neonorange hav att dela på det centrala mittfältet, om man får vara biblisk.
I fyrtioandra fick Johan Persson utgå, till förmån för tidigarenämnde Leo Bengtsson. Man bytte helt enkelt - mest inför andra halvlek, med tanke på att första mynnade ut i en mållös pauskvart - ett stadigt ankare och ersatte det med något som skulle förlösa speldikteringen på mittfältet att komma fram mer. Dibba kan, tro till trots, inte plocka boll ifrån eget straffområde och löpa sig till motståndarbox och fortfarande ha energi kvar att fatta målgörande beslut.
Sagt och gjort, i andra halvlek kom det förlösande: målen.
Och Bjørn Paulsen.
Man har sett nog med riviga, slitiga, kämpande spelartyper som inte riktigt har varken bollkänsla eller målkänsla släpa sig cross-field för att försöka göra sitt på fasta situationer, osv. Att vara Där i boxen. Och så vidare. Inte denna riviga, slitiga, kämpande dansken. Det är inte snyggt, det är inte ens litet finlirat, med fotbollsmått mätta - men nog väl är det mål. Hörna i 46e. Wernersson misslyckades med att boxa ut bollen vid hörna: där var Paulsen och tryckte upp den med foten i nättaket.
Det sköna med andra halvlek är att man, som man minns det, vet att man kan gå upp 1-0 med en försvinnande offensiv och sedan släppa det fullständigt bakåt. Man blir nervös, fumlig, och släpper till sist fram ett AFC som hittar en kvittering någonstans inom det egna laget.
Men så blir det inte. 2-0 är en fin kontring i regi av Jiloan och Leo, som hittar fram till Pa Dibba via Paulsen. Inte ens med hans otur kan han missa där (detta sades även i Sundsvallsmatchen, men där blev det faktiskt inget mål). Erlandsson kastade sig för en boll som hittade Dibba i framfart på målvaktens högra sida. Han behövde bara peta bollen i öppet mål för att sätta mitt tips, och siffran, 2-0.
Jiloan - som står för en strålande insats efter att ha flyttats in centralt, istället för att vara inflytande kantspelare, byts i 72a ut i förmån för Kennedy. Han har inte haft den bästa säsongsstarten, och har bidragit till både det ena och det andra frågetecknet ifrån fansen sedan han byttes ut senast och sedan blev sjuk. Hur ser framtiden ut?
Ljus, om det ser ut såhär. Men då kanske som just den tongivande bänkspelaren. Det håller inte mer än så. Men för det - då håller det. Han var dominant uppåt i planen när ett moloket, slaget AFC började bjuda på ytor så pass stora att man knappt längre behövde förhålla sig till oppositionens elva. 4-0-målet var nästan förbluffande textbok att jag var förvånad att man ens fick till ett mål på det. Men så blev det. Och - innan dess ett 3-0-mål. Bara en sådan sak.
Paulsen ska få sätta sitt andra för matchen med ett närpå identiskt avslut som Dibba tidigare gjort. Ombytta roller i detta, då Dibba istället skarvar vidare ett inlägg, som dimper ned vid bortre stolpe, och som Bjørn utan större möda kan peta in i öppet mål, både målvakt och backlinje spelade långt borta.
Imad Khalili - som befunnit sig längst ned i en och annan frysbox, fick komma upp för att kippa efter andan idag, och gjorde det med en beslutsamhet som vittnar om att han har mer att ge än som bortgömd i ett avgrundslöst hål någonstans i Söders slingriga krokar, alternativt i någon slags gångar under Tele2. Han spelade fram Leo till en näst intill en-mot-en-situation som - borde, ha slutat i mål. Nu kan man ju inte få allt. Bengtsson fick sannerligen allt annat att flyta, så då fick man väl offra något annat.
4-0 blev det, till slut, på förlänging. Den sista spiken i den proverbiala kistan för AFC. Kennedy plockar boll ifrån inkast och gör en sådandär central genomskärare som vi vet att han kan göra: fram till Árnor, som för en gångs skull sätter den precis där den ska. Utom räckhåll. I mål. 4-0. Och 20,700, minus ett antal bortasupportrar, gungar i takt med att minutrarna sinar, matchklockan går över, domaren sneglar på att blåsa av.
Taktiskt? Där satt den. Målmässigt? För första gången på par med allt det andra. Idag klaffade allt som det skulle - måhända som först ut i omgången, så den där fablade andraplatsen man just nu intagit kommer ju någon att spräcka hål på sinom tid, men vad gör väl det när man, i en "säsongsdefinierande" match, får allt, och litet till, att flyta exakt som det ska? Just nu, ingenting. För nu ligger man på andra plats i tabellen, efter en 4-0-vinst, och det känns förjävla skönt. Rent ut sagt.
