Mållöst. Igen.
Hammarby har premiärspelat på ny arena inför en imponerande publiksiffra. Trots stort bollinnehav gick det inte vår väg. Mållöst är inget annat än en besvikelse
Besvikelse och frustration.
Ungefär så känns det. Klockan är strax efter ett och jag har nyss kommit hem. En lång dag i Bajens tjänst. Mycket har varit fint. Förfesten på Södermalm var briljant. Det har väl sällan gått så enkelt att sälja matchprogram. Folk var förväntansfulla och stämningen på stan kändes fin. Jag hängde med fina vänner på Medborgarplatsen för att sen ta promenaden med alla andra bort mot Gullmarsplan.
Massor med folk. Jag är imponerad och fascinerad över uppslutningen och engagemanget. Särskilt eftersom det på det sportsliga planet går allt annat än vår väg.
Väl framme gick det oerhört enkelt att ta sig in på arenan. Vi valde platser på långsidan där vi bestämde oss för att sätta bo denna första gång. Jag har nog aldrig varit så tidig på plats som idag. Nästan två timmar innan match stod jag där. Insöp intrycken. Tittade. Kände. Tyckte.
Spontant är jag positiv till arenan. Den är fin. Den är tajt. Vi kan säkert trivas där men självklart finns det saker som vi supportrar också kan göra bättre för att optimera. Det som jag direkt känner måste förbättras är ljudanläggningen. Det var helt omöjligt att höra någonting alls som sas varken i intervjuer som gjordes live, speakerrösten vid varningar eller från de filmer som snurrade uppe på TVn. Jag hade dessutom svårt att vänja mig vid ljuset. För kalla lampor som dessutom kändes felriktade. Jag fick stå och kisa mig igenom hela matchen. Men, allt det där ska säkert gå att trimma in. Sen hoppas jag att det framöver blir fler som verkligen sjunger på klackplats. Matchen igenom. Men förutsättningarna för att skapa något bra finns där.
Ni märker att jag undviker matchen va?
Ny förpackning men samma gammal skit inuti. Det var min känsla när domaren blåste av matchen och vi radat upp chanser men för bövelen inte gjort mål. Det går så urbota långsamt när Hammarby spelar fotboll. Vi har ett massivt bollinnehav men vi tillåter hela tiden motståndarna att hinna hem med hela sitt lag innan vi går till anfall. Vi känns lättlästa och temposvaga. Igen.
Jag är otroligt besviken. Det är vi nog alla. Det känns på ett sätt rätt tröstlöst att vi står där och hoppas. Gång på gång. Men historien tenderar att upprepa sig. Det finns ingen fart. Det finns för lite kreativitet. Och framförallt saknas det skärpa i avsluten. Chanserna saknades inte idag. Det var farliga nickar, det var skott i stolpen och det var fina fotparader från gästernas målvakt. Bollen ville absolut inte gå in. Vi fick inte uppleva ett måljubel i vår nya lya. Vi spelar alldlees för omständigt. Vi måste bli rakare och tydligare. Det går inte att spela så mycket i sidled som vi gör och samtidigt lyckas i en serie som Superettan. Det fungerar bara inte.
Jag har varken resurser eller förmågan att analysera mer. Konstaterar bara trött att vi misslyckas. Att det gör ont och att frustrationen är ofantlig. Hans-Olov Öberg, en skribent jag tycker är väldigt begåvad, har sammanfattat en del av sina tankar här. Jag tycker att ni ska läsa hans reflektioner.
Min förhoppning är fortfarande att Hammarby Fotboll tar sig tid att göra en ordentlig utvärdering och analys av vad fasen det är som egentligen pågår. Varför vi inte presterar bättre utifrån de förutsättningar vi faktiskt har. På pappret saknas inte kvalité. Vi borde absolut kunna leverera bättre än vad vi har gjort hittills i år. Men vad beror det på? Jag har förstås, precis som alla andra supportrar, teorier och idéer om vad som är tokigt. Men jag vet inte. Jag hoppas verkligen att de som är ansvariga för situationen ser till att ta reda på det. Helst igår. Men det är dags att göra det ordenligt nu. Spontant skulle jag väldigt mycket hellre vilja att tiden och engagemangen las på det arbetet än att göra politiker och skymningspressen till viljes med löjeväckande artiklar.
Det finns onekligen mycket att önska. Jag känner mig matt och ledsen. Rakt igenom håglös.
Den här perrongen som heter Superettan är verkligen vidrig. Och känslan av att stå här och se tåget gå redan i juli månad är så ofantligt smärtsam. Det blir nog inte många timmars sömn den här natten heller.
Besvikelse och frustration.
