Mållöst men stabilt defensivt borta emot AIK
Mållöst behöver inte betyda innehållsfattigt: ett defensivt vasst Hammarby stängde ned AIK helt, och fick med sig en väl förtjänt poäng ifrån Friends Arena.
Hur ofta inleds inte en "mållös match"-ingress med just dem orden, efterföljande av något negativt - ett par rader om innehållsfattig fotboll, uddlösa offensiver, en tradig, trist taktiksapproach. När vi faktiskt betalar dyra pengar för att se på - ja, vadå? Nog för att den aningen långsamma uppslutningen som åkt till Solna under hot av ett lågt hängande åskväder, och på näthinnan det senaste derbyt och dess händelser, kanske förväntade sig, som man väl för det mesta gör, någon form av underhållning. Det bjöds vi inte på, i den rent benämningen man i vanlig folkmun talar om. Jag tror ingen som åkte därifrån efter att Johanesson blåst av efter 90+3 kunde säga det. Men alla har vi olika uppfattning om vad som är underhållning och inte, vad som ska vara underhållning och inte.
I dagsläget betalar de flesta jag känner hellre pengar för att se shutdown-fotbollen, det fantastiska positionsspelet, den tighta defensiven, som vi bjöds på idag - att se Joseph Aidoo sätta stela fingrar i bröstet på en irriterad Alexander Isak, och putta. Mota bort. Ligga i hälen, agitera, avväga brytningarna. Se partnerskapet AiBoo emellan i all sin fröjd. För det är en fröjd att se stabiliteten i försvarslinjen just nu. Och vem - för två månaders fotboll sen, skulle kunna säga det?
Försvarsfotbollen stod i center i denna match med all rätt, men offensiven ska få litet utrymme också. Första halvlek fick man under ett par perioder det flyt i offensiven vi sett glimtar av, en blixt, där och borta, av något potentiellt storslaget - 6 minuter in har AIK slagit bort Affanes hörnvariant rakt till en Pa Dibba som har steget, löpet, för att göra något letalt, något dödligt, av sådana lägen. Det enda tråkiga i den omställningen är att Ebenezer Ofori är en väldigt klok fotbollsspelare, som kunde klippa till sig bollen när Dibba får den snäppet, hårsmånen, för långt ifrån sig för att förvalta den nära kroppen. Sedan är det små sekvenser av fint spel som tränger igenom det spel som AIK för det mesta för. Bajen gör inga riktiga ansatser till att spela det dominerande mittfältsspel de inte har, utan nöjer sig med att ligga rätt i positionerna. Johan Persson har knappt ens situationer till övers att bli irriterad i. Det märkbara i det är att det ofta infaller i samband med att han - eller någon annan, kommer fel in i en situation. Det är ett fantastiskt tight spel och en positional awareness som ligger i grund till det. När man har något framåt är det långt spel ut på kanterna, till framrusande Árnor som idag gjorde en bra match, där han ofta hamnat kort. Philip var litet sisådär. Eller, jag menar, det var taskiga avslut på ett i övrigt helt okej spel. Inget revolutionerade. Men han har haft bättre dagar.
AIK får till, via Daniel Sundgren, sitt vassaste läge, ett par genombrott till trots, i den tjugoåttonde, när backen drar iväg ett klippt inlägg menat för framåtdrivande Markkanen, men får den istället sneddande in på mål. Ömmi får sträcka ut helt, men får inte mer än fringrarna på inlägget som rasslar till i ribban, och går ut. Hittils har Eero Markkanen, så stor, dominant och bra i sitt rent fysiska spel i förra mötet, inte bidragit med mycket. Finländaren sportar ofta ett frustrerat ansiktsuttryck, och har gått bort sig i de dueller han haft med Aidoo.
I andra halvlek är han dock nära att göra upp för det han i första halvlek inte fått göra. Bollen går dock i famnen på Ömmi som i bra position står och täcker tätt intill sin stolpe. Det var inte finländarens dag, och han skulle även missa att avgöra med matchens klart vassaste målchans, i åttioåttonde minut. Men innan dess har Árnor, dagens ändå bra spel till ära, dragit iväg en trettiometers som går Patrik Carlgren helt förbi, dunkar i undersidan av ribban, och går ut. Utjämnat i ribbträffar. Mållöst fortsatt.
Andra halvlek ser AIK dominera på ett aggressivare vis. Norlings trupp har ändrats i och med två byten i Chibuike och Isak, och blivit mer offensivt kantad. Men Bajen har chans att sno åt sig bollen och ställa om ett antal gånger. Pa Dibba väggspelar fint med Árnor fram till Philip en gång, som tyvärr slår bollen högt, högt på sin svagare fot. Kennedy skjuter en hård, tung frispark som Carlgren får boxa bort i sitt högerhörn, Árnor skjuter vitt och brett i slutskedet. Det fanns inte riktigt den spets man hade önskat; Pa Dibba sliter och är mycket intelligent i sitt ansfallsspel, men han är alldeles för ofta ensam, och får ingen som helst backup i att gå framåt. Philip ut till vänster och Erik till höger är de offensiva injektionerna man får emot lag som är sämre än AIK. Det behöver också vara de spelarna man hämtar maximalt ur emot lag som AIK. Topplagen. Går emot guld-lagen. I dagsläget räcker inte omställningarna till det. Och hemåt räcker inte spelare som Solheim emot spelare som Obasi. Obasi hade en breakaway i matchens allra första andetag, och var igen farlig i en sekvens av bryt, skott, snabbhet, där Mats helt enkelt inte räcker till. Idag var det bra. Idag var det tätt - men man behöver täta innan det blir hål.
Idag blev det som tur var inte hål. Det var skönt. Snacket post-match var skönt. Fansen känns lugna - jag, känner mig lugn. Under orosmoln tunga med lila åska och blekt regn. Men inte nedtyngda med försvarsproblem och en impotent offensiv. Längre. Nu fungerar manualen. Idag var det helt förbannat skönt att se Bajen döda en så talangfull offensiv som AIKs, gå därifrån med en poäng i fickan. Det blev inte tre. Men det kunde lika gärna varit det, eller iallafall ekvivalenten av en vinst, känslomässigt. Fan vad jag älskar en tillknäppt, svintråkigt offensivfattig match när den ser ut såhär.
Men hörrni? Nu tar vi uppehåll. Så passa på att avnjuta efterdyningarna av denna derbyupplaga. Nästa match är hemma, om två veckor, emot Örebro.
