Mannen som offrade allt
Det blev 82 matcher. Det blev 80 starter. Det blev tydligen också 21 gula kort. Men när Johan Persson nu lämnar Hammarby spelar inga detaljer någon roll. Ingen enskild insats är större än den andra. Det är helheten vi ska uppskatta, det är hjärtat vi aldrig ska glömma. Johan offrade, bokstavligen talat, verkligen allt för Hammarby. Det är det jag alltid kommer att minnas.
Det är två saker som slår mig när jag först hör ryktena om att Johan är på väg bort från Bajen. Först och främst känns det som igår som jag sa farväl till den andra delen av den helt avgörande duon för vårt avancemang 2014, Erik Israelsson. Jag har alltid haft en speciell relation till dem båda eftersom det var just dem två jag gjorde mina första spelarintervjuer med på Cypern 2014. Erik var precis som hans utseende utstrålade; lugn, harmonisk och ödmjuk. Johan Persson? Jo, han var precis likadan men hans utseende lovade något helt annat.
Där satt jag med ett 80kg tungt skånskt kraftpaket som blivit den mest varnade spelaren i Superettan året innan. Som gjort sig ”känd” för att vinna boll men sen inte vara så mycket mer än så. Ett kärnkraftverk född in i en generation som skulle slåss med sena 80-talister och tidiga 90-talister som bara drömde om att göra en Rabona lex Zlatan. Johan Perssons spelstil har alltid uppskattats av supportrar men sällan hyllats av kritiker. Man river inte ner några långa hyllningskrönikor genom att riva ner motståndare. Men han lyckades riva ner hela läktarens kärlek.
Om Erik Israelsson symboliserade den yngre och direkt talangfulla spelaren som vi saknat i Hammarbyled så personifierade Johan Persson det vi sett tidigare men som inte fått eller vågat ta plats. Hans spelstil är inte långt ifrån en sån som Sebastian Bojassén eller för all del Andreas Dahl. Bollvinnare med såväl hjärta som lungor placerade långt utanför tröjan. Jag ska inte ge mig in i någon debatt om vem som slitit mest men det jag vet är att Johan Persson slitit bäst sett till resultat.
Varje gång man suttit eller stått och pratat med Johan Persson har man slagits av hans närvaro och hans förmåga av att inte flyga iväg. När vi pratade på Cypern pratade han om hur hans mål alltid har varit att spela i Allsvenskan. Trots att han redan tagit sig utanför Svea rikes gränser, valde han att vända hem från Danmark till Öster. Varför? För att han ville spela i Allsvenskan och för att han och Roar Hansen hade en speciell relation.
Men när Nanne och Hammarby ställde frågan tvekade inte Johan en sekund. Inför säsongens slut där 2013 berättade han för sin agent att den enda klubb i Sverige som han verkligen ville spela för var Hammarby. Ibland slår drömmar in och just den drömmen blev verklighet för ständigt löpande Persson. Den andra såg han till att den blev av.
När man pratar om viktiga insatser den där känslofyllda säsongen 2014 så blir Johan Perssons någon form av likkurva över 30 omgångar. Även om jag försökte så kan jag inte minnas att han gjorde någon dålig insats, att man någon gång ville peta honom. Det är säkert ett förhärligande utav Guds nåde, men det vi aldrig kunde klaga på vara hans inställning. Ingen spelare går in för att inte kämpa men Johan Persson har gett kämpandet ett modernt ansikte i Hammarby. Han är själva sinnebilden av en spelare som ville och alltid gav allt. För sig själv, för oss på läktaren.
Inför 2015 var jag och några med mig tveksamma till om han skulle hänga med. Tempot skulle ändå bli högre, han var inte 25 längre och just snabbheten har aldrig varit hans styrka. Kan man bygga ”framtidens fotboll” med en spelare som delvis representerar dess raka motsats? Svaret fick vi väl aldrig egentligen men resultatet blev att förespråkaren för den andra sortens fotboll försvann och Johan Persson borrade sig lite djupare in i våra hjärtan. För Johan gjorde det han alltid gjort; han borrade ner huvudet och körde ännu hårdare, sprang ännu längre och krigade ännu mer. Det tog honom och oss hit och nu är den historien på väg att ta slut.
Vi har alla sett bilderna från den där dokumentärserien från 2014. En ensam Johan Persson sitter i sin lägenhet och familjen har flyttat ner till Skåne igen. Två år senare, 2016, var familjen tillbaka och jag hälsade på de ute i Älvsjö. Där och då hade han skrivit på en förlängning och allt kändes på plats. Han pratade om att när karriären väl var över skulle dem flytta ner igen. Jag minns att jag tänkte att det åtminstone får dröja kontraktstiden ut innan han ens får tänka tanken. Nu blev det bara ett av de där två åren som återstod, men allting har väl sin tid får man anta. Även ett familjeliv på distans.
Ingen av oss kan ha koll på alla turer och vem som har sagt vad. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det är Johan själv som har bett om det här med tanke på att familjen återigen är tillbaka nere i Skåne. Det skulle kännas som ett svek utav Guds nåde om den klubb man älskar väljer att själva bryta med en spelare som älskade emblemet lika mycket som en själv. Visst, i vissa fall är det oundvikligt, men Johan har visat att han fyllde en roll och lite till även i år. De är ju rätt sällsynta de där. Spelarna som ger allt.
Så till sist, visst, vi kan prata om det där målet mot AIK i första derbyt efter dem mörka åren. Vi kan prata om den där rensningen på en hörna mot samma motstånd. Men i slutändan är det där bara små fragment i historien om Johan Perssons tid i Hammarby.
Det har varit en tid där han fick uppleva sin dröm på riktigt, där han fick leva ut allt det han ville vara. Det har varit en tid där vi supportrar alltid veta att när Johan har spelat så har det alltid funnits minst en spelare som känt samma passion för insatsen som vi. Det har varit en tid där en skåning gick in i Sveriges publikstarkaste lag och tog ansvar för dess lungor.
För det kommer jag vara evigt tacksam. Tack Johan. Att du lämnar gör, antar jag, precis lika ont som en av dina tacklingar på mittplan. Men smärtan kommer alltid vara värd allt det du gav oss.
