Mitt-i #17 - Just idag är jag stark inför 2023
För 10 år sedan sparkade säsongen i Superettan 2013 igång. Hammarby IF var där och då ett lag vilket ödesbestämt tycktes vara en långsiktigt fortsatt självklar deltagare. År 2023 kommer vi nu i herrarnas hemmapremiär istället heja på ett lag som utmanar toppen av allsvenskan. Vilken är då skillnaden på oss då och nu?
Just idag är jag stark, just idag mår jag bra
Jag förs framåt av kraftiga vindar
Sången är densamma då som nu. Kentas ord ekar över såväl gamla som nya Söderstadion, Kentas ord är vad som kröner och ramar in varenda match. Det spelar ingen roll om det är idag eller i Superettan för 10 år sedan.
Vi är fortsatt starka just idag.
Vi är framför allt fortsatt bajare.
Just det där sista är väl ändå en unik och åtråvärd egenskap? Någon undrar kanske varför och för mig är det är inte svårare än att vi utgör en särskild och speciell grupp människor. Vi är de vilka besitter förmågan att möta motgångar med en klackspark, svårigheter med ironi och framför allt:
Vi är de som kan skita i livets så kallade tabeller och inse att vi är bäst ändå.
Du är korkar som smäller, under eldarnas sken
Du är laget som skräller, mjölksyrade ben
Figueroa dirigerar ett lag som inte lyckas.
För 10 år sedan startade säsongen 2013 till tonerna av just Kenta. Hammarby IF gjorde sin fjärde säsong i Superettan och för många av oss tycktes vi mönste ett slagkraftigt lag. Vi ojade oss alla över lirare som Erik Sundin, Cristophe Lallet, Mikael Rynell, William Schuler, Monday James och andra. Det hade ju varit den där golgatavandringen i flera år och vi trodde väl där och då att att Gregg Berhalter skulle göra under med truppen.
Vi fick beskedet rätt tidigt och efter en kaotisk säsong där Thomas Dennerby tog över konstaterade vi att nä, ännu en gång hade vi fan ta mig inte lyckats kliva upp ur skitserien vi lirade i och äntra det svenska fotbollsfinrummet i form av Allsvenskan.
En som var med då är den person på vilkas axlar mycket av dagens lag vilar på: Nahir Besara. Just där och då var det nykomlingen från Assyriska som vi så här i efterhand knappast trodde skulle återvända och utgöra stommen av ett guldjagande Bajen.
Dom sitter på bänkar, gator och torg
Och då Bajen loosar, har dom ingen sorg
Läktaren på norra stå var avskalad och kall men samtidigt full och varm. Vi som stod där hade genomlidit mycket de där åren. Nedflyttning, fantastiska segrar och cupfinaler vi inte riktigt tycktes höra hemma i. Det svänger om Bajen heter det och tro fan att det är sant.
Rasa ut ur Allsvenskan, genomgå ledningskriser, spela final i Svenska cupen, älska för att sedan hata nyrekryteringar, klaga på en smålänning som sedan drar oss upp i Allsvenskan. Åren 2009-2014 var nog några av de mest intensiva någon fotbollssupporter kan tänka sig och här står vi nu 10 år senare.
En tränare som knappst visste vad han gav sig in på.
Skillnaden på då och nu är nog inte särdeles stor. VI är ju desamma även om jag tror att det tarvar en förklaring.
Kan man lära sig att känna, orkar tiden alltid hålla samma fart
Är det farligt att bekänna, att man inte fattar allt som verkar klart?
Hammarby utgör en enorm gemenskap.
Den baseras inte i låga värden som exempelvis:
- Att vara en vinnare
- Att vara bäst
- Att offra sin identitet eller självrespekt för att nå högre mål i livet
- Att sätta laget framför jaget
- Att älska sig själv oavsett vad andra tycker om en
- Erkännandet av det enkla faktumet att vi ÄR bäst ändå
Ett av många foton som symboliserar vårhybris där och då.
Det blev ingen bra säsong för 10 år sedan, den vart faktiskt närmast en katastrof. Vår så kallade stortränare Berhalter avgick, kaoset fortsatte och för oss som genomled de där skitåren var känslan väl mest den att det här är vad vi förtjänar.
Vi är inte bra sa så sjukt många av oss. Men få av oss förstod där och då hur snabbt det kan vända.
Få av oss förstod där och då att vi enbart 10 år senare på allvar skulle utmana toppen av Allsvenskan.
Bajen var namnet, fotboll är vårt spel
Söder adressen och ingen kan ta fel
Idag finns det hos oss Bajare numera uttryck vilka lyst med sin frånvaro sett till hur det var 2013. De är många men för mig syns de så överdrivet jävla tydligt i vissa särskilda saker:
- En självklar stolthet i våra steg
- En självklar vetskap att vi utgör en del av något så mycket större
- En självklarhet i förståelsen att även om vi ofta tycks vara bäst inte behöver vara det
- Vi är bäst
- Vi är bäst även om vi inte vinner
- Vi är bäst även om vi kommer sist
Här har vi kämpat tillsammans, firat och aldrig fått nog
Vi har lidit och hoppats i regnet, känt att vi hör ihop
Vår huvudtränare heter inte längre Berhalter utan Cifuentes. Vi spelar numera inte på gamla utan nya Söderstadion. Vi har inte Lallet utan Tekie att tro på. Vi önskar inte längre att gå upp i Allsvenskan utan istället att ha chansen att vinna den.
Det är därför stor skillnad på Bajen 2023 och 2013. Men samtidigt minimal skillnad på oss Bajare.
Vi vet ju att vi är bäst.
Vi förstår fortfarande att det inte avgörs av sportsliga resultat.
Vi inser att vi kan skita i tabellen och veta att vi är bäst ändå.
TV: Martí Cifuentes om Hammarbys trupp
