Mitt-i #19 - Jag vill se Hammarby, inte Jönssonligan!

Kaos, ångest, desperation, uppgivenhet, förtvivlan, sorg. Rubrikerna vilka kan sättas på våra känslor är många och ni har nog upplevt fler än en av dessa sedan tävlingssäsongen drog igång. Här följer ett inlägg om hur vi ska betrakta årets Hammarby som en eventuell buskishumor.

Ju mer jag ser av Bajen i år desto mer känns det som att jag glor på Jönssonligan. Visst kan den tafatta buskishumorn i sig vara kul men det är knappast vad jag vill känna för vår förening. Charmen till trots är Sickan, Vanheden eller Dynamit-Harry knappast den typ av karaktärer någon av oss önskar ska rodda Hammarby IF år 2023. I den här krönikan beklagar jag därför det faktum att vi just nu skulle kunna vara en kommande uppföljare till titlar som Varning för Jönssonligan eller Jönssonligan och den svarta diamanten. Titeln på vårt bidrag till denna serie skulle rimligtvis ligga i linje med följande förslag:

Hammarby tappar bollen och står för avgörande misstag i defensiven!
Bajen får talangfeber och tror att 19-åriga spelare från HTFF ska kunna bli dominanta i Allsvenskan!
Tilltron till tränaren gör att den sportsliga ledningen godtar bristfällig kvalitet på spelarmaterialet!

Eller vad som nog är min favorit eftersom att den tycks vara väldigt sann:

Hammarby lyckas sportsligt än en gång misslyckas!

Hjärnorna bakom Hammarby IF.

Jag har en plan

Någonstans kändes det väl så i slutet av förra säsongen och inför denna. På ritbordet lär de sportsligt ansvariga i form av styrelse, sportchef och tränare lagt upp en strategi. Ska den översättas i ren svenska så innebar den i första hand att vi hade ett antal bärande spelare vilka ville vidare till större äventyr eller likt Jeahze gjort sig omöjliga i klubben. I vår tidigare genomgång kan vi se att sådana som Bojanic, Ludwigson, Berisha, Sandberg och Mohanad försvann. En uppsättning spelare vilka av egen kraft stod för den avgörande delen av Hammarbys poängproduktion under säsongen 2022.

Tapp?

Ja!

Stort tapp?

Ja!

Enormt tapp av bärande spelare vilka antagligen låg bakom våra framgångar under 2022?

JA!!!

Planen då?

Jo, försök ersätta dessa spelare vilka stod för 40% av föregående säsongs mål och det på ett sätt som rimligtvis var tänkt att inte bara göra oss redo för Allsvenskan utan dessutom det stundande Europakvalet. En central del i den planen tycks ha varit tre saker:

Värva dyrt för säkra kort – detta i form av Mikkelsen och Djukanovic.
Värva internt för att få möjlighet till islossning – här i form av HTFF
Fynda det som bör kunna fylla tomrummet – i form av sådana som Tekie och Nalic

En av många nya spelare.

Lysande Sickan!

Många av oss är skyldiga till det uppenbara: att lita, tro och hoppas på att receptet var rätt och resultatet skulle bli bra. Många nästan slog sig för bröstet och förkunnade att det här är det nya Hammarby: talangerna och de oslipade diamanternas lag vilka kommer göra kaos med Allsvenskan. Cupspelet bidrog tydligt till den falska självbilden och efter 8-0 mot Sundsvall tror jag knappt segeryran kände några gränser alls.

Det här är klart!

Cupguld och allsvenskt topplag, här har ni oss!

Framför allt så betonades att tappet från förra säsongen varit oroande men att det tycktes uppenbart att vi nu hade ett nytt Hammarby, ett minst lika bra och självklart segrande lag vilka skulle motbevisa våra tvivel och inom några månader kliva upp på prispallar av olika slag. Upplägget från Jesper Jansson var genialt, Marti kommer leda helheten till en ny typ av fotboll sällan skådad i Sverige och vi bör alla buga inför styrelsen.

Så klart överdriver jag men tongångarna var dock av detta slag i form av en för Bajare oväntad och ovanlig optimism. Kanske, kanske, kanske var det däremot där och då flera av oss som drog upp smilbanden en aningen högre än vi ville och mest försökte använda de där uttalandena som ett sätt att försöka dämpa den fullt rimliga ångesten som växt sig stor under vintern.

Det såg ju inte så bra ut men om vi säger att det gör det tillräckligt många gånger kanske vi också börjar tro på det?

Attityden efter 8-0 mot Sundsvall.

Vilken jädra smäll!

Som sagt gick det ju bra ett tag. Cupsegrar raddades upp med orimligt stora siffror, nya spelare tycktes nå Maradona-nivå i sitt spel och farhågorna låg lika lång bort som tanken på att Jönssonligan skulle misslyckas med det de planerat. Tyvärr är verkligheten något som alltid kommer ikapp en och detta år gick det snabbt. Vi knorrade en hel efter torsken mot Mjällby men ursäkterna och förklaringarna var många. Det fanns ju en plan och nu skulle den väl ändå funka när Allsvenskan drog igång?

Bortamatcher, gräs, toppmotståndare och annat var ord som smattrade i ursäkterna kring varför vi inte lyckades vinna några matcher. För den som ej minns (eller aktivt förträngt) ser resultaten hittills i år ut som följer:

Hammarby – Degerfors 3-1
Häcken – Hammarby 1-3
AIK – Hammarby 2-0
Hammarby – Varberg 2-0
MFF – Hammarby 4-2
Peking – Hammarby 2-0
Hammarby – Mjällby 0-0
Hammarby – Djurgården 4-3
IFK – Hammarby 1-1

Allt som allt 11 inspelade poäng på 9 matcher, 16 insläppta mål och ett spel som rimligtvis fått Sparven att flippa ur än mer än han gjorde. Efter förlusten mot AIK var det alltjämt dystert men även där och då ett apologetiskt maraton där det minsann inte berodde på oss. Efter insatserna mot bottenlagen och det hackande spelet så försvann dock ursäkt efter ursäkt. Det vi ständigt skjutit framför oss är nog det enkla faktum att vi trodde så mycket på något som visade sig inte vara sant.

Eller:

Vi hoppades så på att det som inte var sant skulle blidet och att det faktiskt fanns en lysande plan.

En helt korrekt dömd straff?!?

Eld i berget!

Här någonstans är vi väl just nu där det börjar sjuda rätt redigt i fråga om missnöje och kritik. Efter den senaste insatsen mot IFK Göteborg så undrar jag om någon fortsatt tror att det finns en plan och att den har möjlighet att realiseras.

Våra bärande spelare gör oss besvikna.
Våra lovande talanger gör oss besvikna.
Vår tränare gör oss besvikna.

Ska detta sammanfattas så är det att Hammarby gör oss besvikna.

Här ska det ju heller inte tolkas som att det är tabellpositionen i sig som får Bajare att må dåligt! Vi är vana vid att det är skit, besvikelser och vi har bara lyckats vinna denna förbannade serie en enda gång. Men vi är nog många som förväntar oss en insats som står i paritet till den vi supportrar står för. Ett löpande, tacklande, kämpande och krigande som kostar lika mycket som vi pröjsar för vår röstkvalitet dagen efter match. Helt enkelt förväntar vi oss inga guld och titlar utan i just detta nu ett lag som speglar vilka vi är: Hammarby.

Hoppsan konstapeln, nu försvann luften i det andra hjulet också

Det är väl här någonstans vi är just nu enligt mig. En skitsäsong var det jag förutsåg men den kan inte få ske på det sätt den just nu tycks utspela sig. Ingen av oss kommer sluta gå på matcher för att Bajen ligger i Superettan eller inte lyckas vinna borta mot Von-Anka föreningen MFF. Däremot så behöver Bajen vara Bajen och uppvisa någon minsta jävla form av hjärta.

Jag vill se spelare som faktiskt lirar för det vackra klubbmärke ni bär över hjärtat.
Jag vill se saxningar, vrål och bestämdhet från våra backar.
Jag vill se modet att vända sig mot motståndarens mål från vårt mittfält.
Jag vill se inställningen att försöka göra mål från våra anfallare.
Jag vill se ambitionen att vinna från vår tränare.
Jag vill se målsättningen att ersätta det som förlorats av vår sportchef.

Helt enkelt:

Jag vill se Hammarby.

Mitt-i-veckan är ett återkommande inlägg där olika skribenter skriver krönikor om smått som stort och främst om saker som inte rör den pågående säsongens sportsliga resultat. Har du lust att göra ett inlägg mailar du oss på redaktionen via hammarbyredaktionen@gmail.com med allt från tankar, halv- eller helfärdiga texter samt annat så ser vi om det inte kan bli publicerat.

En lista över tidigare publicerade krönikor i detta format hittar du här.