Mitt i veckan #1 - Jönköping södra 2011
Redaktionen presenterar mitt i veckan. Detta är ett återkommande inlägg där olika skribenter skriver krönikor om smått som stort och främst om saker som inte rör den pågående säsongen eller matcherna.
Av de mer dramatiska säsongsavslutningarna finns det rimligtvis inte mycket som kan mäta sig med säsongen 2011. Det var inte på gott utan var ett jävla lidande. Framför allt i slutet av den där förbannade matchen på Ängelholms IP där vi några år tidigare stöddigt rest ner och trott att vi var större än Superettan.
Ibland får man uppleva hur människor lägger principer åt sidan och slutar följa det som förväntas av dem. När två fotbollslag vet att de båda behöver en seger kan detta göra att en nytillkommen fotbollstittare trott att i detta spel finns inget som heter försvar utan målet är att ha så många spelare som möjligt högt upp på motståndarens planhalva. Det var i alla fall så det blev mot Ängelholm. Båda lagen valde mot slutet av matchen att skippa det där med försvarsspel och ett efter ett avlöste anfallen varandra åt båda håll. En seger för Ängelholm var deras väg till ett allsvenskt avancemang och för vår del handlade matchen om att undvika ett negativt kval. Nästan allt stod tyvärr på spel den där kvällen i Skåne.
Själv satt jag hemma hos en vän i en dassig etta på 19 kvadrat. Uppladdningen hade knappast varit inspirerande och det var med stor uppgivenhet som vi följde matchen vilken på grund av stress- och ångestpåslag i princip är utplånad ur mitt minne. I lägenheten fanns en minimal tv som vi klämde ihop oss framför. Matchen blåstes igång, pågick och visst spelades det fotboll. Eftersom så mycket stod på spel var det däremot inte så att spelet charmade en, tvärtom. Ju fler minuter som gick desto sämre blev humöret och när 90 minuter passerat var det svårt att se något minsta ljus. Där i slutminutrarna övergick sändningen till en så kallad split-screen mellan vår match och en annan som påverkade toppstriden. I det ögonblicket var det tunga suckar som fälldes. För oss som året innan rest ner till Ängelholm och kaxigt frågat var deras huvudgata låg behövde vi nu svälja vår stolthet med en tydlig bismak av ångest.
Ljudet kopplades bort, bilden på den lilla TVn var svår att tyda och det var bara jag som fortsatt försökte följa sändningen. Vännerna reste sig för att gå och kissa, fällde en sarkastisk kommentar om föreningen Ängelholm och det skrattades högt efter konstaterandet att vi i alla fall värvat ett bra lag inför nästa år i division 1. Där och då var det därför inte lätt att uppfatta Sebastian Bojassens skott som letade sig in i mål.
Det blev mål
Bollen är i mål.
Vi gjorde mål?
Existensviktigt
När jag skrek förstod först inte mina vänner vad som hänt. Jag pekade på skärmen, kolla där! Kolla! Vi gjorde mål!! Reprisen dröjde en stund där vi istället fick se planen stormas av laget och oklarheten var enorm. Var det avgjort eller inte? Vi såg grafikens nolla ersättas av en etta och det hela landade. Vi hade fan i mig gjort mål och undvikit ett negativt kval. Domaren blåste av matchen och Bajen hade lyckats. I den dassiga ettan kramade vi om varandra samtidigt som Sebastian Bojassen sträckte upp händerna i luften och markerade slutet på det som rimligtvis varit den svettigaste säsongen i modern tid.
Sebastian Bojassens mål var som han själv sa existensviktigt.
Så mycket av vår klubbs fortsatta tillvaro hängde på den där förbannade matchen. Hammarby hade rasat ner i seriesystemet, som det hette ”iklätt sig en för stor kostym” och behövt försöka möta den nya verkligheten med ett konkurshot hängande över oss. Allt avgjordes i slutminutrarna av en 30:e omgång av Superettan och de flesta av oss suckade, andades ut och såg den här matchen som en dramatisk berättelse vi dramatiskt kan presentera för nytillkomna bajare.
Men säsongen 2011 avgjordes för mig inte främst i den där sista matchen mot Ängelholm. Den 30:e omgången föregicks av en 29:e och även om det var den där avslutande sparken som fastställde tabellens slutställning så var matchen i omgången innan antagligen mer avgörande och förtjänar även den en plats i allas vårt minne. Matchen hemma på gamla Söderstadion mot Jönköping Södra.
Söderstadion
Idag är det oklart vad ytan används till. Bilar står parkerade vid sidan om en grushög mellan ett antal kontorsbyggnader och hela platsen känns i det närmaste som ett minnesmärke. På de där kvadratmetrarna har jag sett så otroligt mycket utspela sig.
- Jag har sett ett frieri i halvtid som väl gick sådär?
- Jag har sett ett SM-guld säkras.
- Jag har sett en cupfinal förloras och hört motståndarlagets tränare klaga på att stämningen var som i Sarajevo.
- Jag har sett polisen storma läktaren och skämma ut sig själv.
- Jag har sett ett derby som avbröts efter att fyrverkerier sköts in och i efterhand fått det skildrat av tidernas mest pinsamma efterlyst-inslag.
Framför allt har jag för första gången fått se mitt Hammarby och upplevt hur en klack oavsett tabellposition eller division alltid ställde upp. En grupp människor som match efter match trots yttre omständigheter bekräftade att vi var där, vi stöttade ett lag och att vi var den röda tråd vilken föreningen och klubben bygger på. Det var även där jag omgången innan bortamatchen mot Ängelholm fick uppleva en av de mest minnesvärda matcher vi någonsin spelat, den match som egentligen räddade säsongen 2011.
Ett bajsläge
I den näst sista omgången så skulle vi ta emot Jönköping södra på Söderstadion och förutsättningarna kunde inte varit sämre. Vi såg ut att vara på väg mot ett negativt kval. Dessutom var vi efter den 28:e omgången bakom Jönköping Södra som väntade på hemmaplan i omgång 29. Tabellen gav oss följande:
| Lag | Position | Vunna | Oavgjorda | Förlorade | Målskillnad | Poäng |
| Jönköping | 12 | 11 | 4 | 13 | -4 | 37 |
| Hammarby | 13 | 9 | 7 | 12 | -7 | 34 |
Vi stod alltså inför en match mot just den motståndare som låg ovanför där en seger med en bestämd målskillnad dessutom skulle innebära att vi gick om dem. Förutsättningarna kunde inte vara tydligare men samtidigt knappast mer nedslående. I veckan innan var det frenesi här på forumet, på krogen och bland supportrar och vänner. Vi förstod alla att den enda chans vi hade för att undvika det där förbannade kvalet var att vinna hemma mot en annan bottenkonkurrent, dessutom behövde vi göra det med minst 2 fler gjorda mål.
Ni som tillkommit i modern tid och sett ett Hammarby där diskussionen under och efter matcher mest rört att vi kanske missar europaspel och varför en multimiljonvärvning behövs förstår nog inte hur djup skiten var som vi stod i. Laget var uppbyggt av spelare som de flesta av oss idag antagligen får vissa obehagskänslor inför. Inte på grund av att de spelade för oss. Däremot av anledningen att det var ett överdrivet konkret uttryck för vilket bajshög hela vår förening befann sig i.
Det var Johannes Hopf i mål med en backlinje som oftast utgjordes av David Johansson, Jose Monteiro, Marcus Törnstrand och Robin Wikman. Mittfältet bestod väl för det mesta av sådana som Carlos Gaete, Andreas Dahl, Sebastian Bojassen och Petter Olsen, Max Forsberg eller Maic sema och Simon Helg. Anfallsuppsättningen slog det gnistor om med Sebastian Castro-Tello, Sinan Ayranci samt återvändarna Paulinho och Runström. Klart att det fanns andra, Monday James hade väl kunnat förstöra hundratals relationer då vi förälskade oss i honom. Men helheten var inte bra, den var tunn.
Oavsett hur stor plats dessa namn har i olika hjärtan var de sakligt och objektivt ett lag som såg till att vi i säsongens avslutande omgångar såg ut att behöva klara av ett negativt kval. Alltså för att tala klarspråk: att kvala för att undvika en nedflyttning till division 1.
Ödesmatch
Jönköping södra
Vissa av er minns, ni andra får försöka objektivt titta på poäng och konstatera att detta är rätt epitet. Matchen blåses igång och det var rejält krampaktigt. På norra var det nog inte en jävel som såg positiv ut utan det var rynkade pannor och ihopbitna tänder. Att Jönköping tog ledningen skapade där och då mer en sarkastisk uppgivenhet av enorma mått.
Trumman och sångerna manade laget framåt och fick betalt för sin ansträngning i minut 25 då Christer Gustavsson gjorde 1-1. Med vetskapen om förutsättningarna blev det ändå ett något försiktigt firande och de flesta av oss började nog skissa tabellpositioner i huvudet. Tankarna kring målskillnad och poäng avbröts däremot när Runström stötte in 2-1 bara några minuter efter kvitteringen.
Plötsligt levde drömmen.
Leenden började spridas och vi var många som tittade en annan åskådare i ögonen och med en försiktig nick bekräftade att vi förstod varandra, vi var helt överens. För glada var vi däremot inte men det blev svårt att tona ned förhoppningarna när David Johansson i minut 40 stötte in 3-1. Klacken firade på ett sätt jag sällan sett och där i halvtid var vi nog en aning förhoppningsfulla. När Simon Helg i 66:e minuten klumpigt tacklade en motståndare i straffområdet så tystnade vi. Rött kort och en straff som Branimir Hrgota säkert placerade. Plötsligt var vi igen bakom Jönköping och behövde se ett decimerat lag kliva upp till mittplanen för att ta avsparken.
Hammarby hade däremot bestämt sig, den där dagen skulle vi göra fler mål. Det blev skott efter skott, avslut som var nära och spelare som nästan kom fria. Max Forsberg tog sig fram på högerkanten och blev tacklad bakifrån i straffområdet. 4-2 visade resultattavlan efter att Andreas Dahl säkert placerade straffen i ett hörn som Jönköpings målvakt inte hann komma till. Bara några minuter senare var det samme Dahl som när han var på väg att löpa igenom mittförsvaret revs ned bakifrån och ytterligare en straff blåstes. Maic Sema placerade in 5-2 i den 92:a minuten och segern var säkrad inklusive den målskillnad vi behövde. Inför matchen mot Ängelholm hade förutsättningarna förändrats och det var genom de där målen och segern vi där låg framför Jönköping i tabellen.
Det viktiga med minnen
Som sagt är det matchen mot Ängelholm som ofta kommer på tal men för min del har mötet mot Jönköping minst samma dignitet. När jag nu för tiden är på väg till nya Söderstadion påminner jag mig ibland om den för att ge mig själv lite perspektiv. Vi är för tillfället ett topplag i Allsvenskan som frustrerat beklagar sig över att vi inte ligger först i tabellen utan några poäng bakom. Vi är missnöjda att det bara blev 60 miljoner för en spelare vi sålt och att det inte kom fler än 24000 på den senaste matchen. Där och då är det bra att påminna sig om att för knappt 10 år sedan var det sekunder från att vi kunde hamnat i division 1.
Det är därför viktigt att minnas matchen mot Jönköping Södra.
Länk till Flibbens sammandrag: https://www.youtube.com/watch?v=PlEqrfgXNKA&t
