Nanne Bergstrand sa att framgång gör oss sårbara – Mitt-i-veckan #7

Frågan om när Stockholm stad skall resa en staty över modern tids mest betydelsefulla tränare är fortfarande obesvarad. Jag önskar att kommun eller landsting en gång för alla väljer att hedra den tränare som lyfte Hammarby IF ur skiten och fick tillbaks oss i finrummet. Än har jag däremot inte bestämt mig för om den skall vara i form av en grå välkammad kalufs, en bitter smålänning eller en gyllene kanelbulle.

Nja.

En staty bör inte resas även om vi skämtsamt föreslog det efter resan tillbaka till Allsvenskan år 2014. Däremot borde vi alla reservera ett särskilt utrymme i våra hjärtan för den tränare som bidrog till att göra Hammarby just allsvenskt igen: den kanelbullsslukande smålänningen Nanne Bergstrand.

Åren 2010-2013 var för Hammarby en kaotisk period på alla tänkbara sätt. Den innefattade allt från konkurshot till ödesmatcher för att undvika kval till division 1. När jag säger allt menar jag också det. Utöver det ovan nämnda så var det så kallade ”läktarskandaler”, nya sparvar som föddes, träningar som stördes och hela ledningar som avgick. Under samma tid var ruljangsen på tränare minst sagt stor och för er som inte var med eller minns såg tränarpositionen under de här åren ut såhär:

2010 – Michael Borgqvist (till omgång 26) och Jesper Blomqvist
2010-2011 – Roger Franzén (från omgång 27 2010 till 20 2011)
2011 – Roger Sandberg (från omgång 21 till 30)
2012-2013 – Gregg Berhalter (till omgång 14 2013)
2013 – Thomas Dennerby (från omgång 15)

För er som var med är kaoset svårt att förtränga. Och ni som inte upplevde det kliar er nog i skallen efter att ha läst den där uppställningen och ställer en mycket enkel fråga:

Vafan hände där?

VD Åsa Sånemyr poserar med den nytryckta t-shirten.

Krislaget

Sammanfattningsvis är väl det enklaste svaret att vi var en klubb i total kris. Uteblivna sportsliga resultat löpte parallellt med en ekonomi som inte tycktes peka mot något annat än konkurs. Mitt personliga favoritminne från de här åren var när Åsa Sånemyr tillträdde som VD och poserade i t-shirt med trycket ”Avgå alla”. Efter några månader uppfyllde hon profetian och avgick själv med mindre bekväma slutord:

” Jag tycker det här är ett jättekul jobb och det finns så mycket att göra, men det är omöjligt för mig att arbeta med den styrelsestruktur som finns idag. Bolagsstyrelsen underminerar mitt arbete hela tiden”

Styrelseledamöter och ledare avgick eller sparkades på löpande band. För oss supportrar var väl känslan den att vi var fastbundna vid ett sjunkande skepp där vi inte ens kunde hjälpa till att skopa ur vattnet. Säsongen 2010 kunde blivit än mörkare än vad den blev (vilket jag tidigare skrivit om här) och den så kallade stabiliteten 2011-2013 var väl mest en kräftgång av stora mått. Vi satsade på återvändare som misslyckades, sportchefer som mest hade egenskapen att kunna le och ingenstans utom på läktarna existerade någon som helst kontinuitet. Dessutom lämnade vi en legendarisk arena för det då så kallade rymdskeppet och om det finns en lista på saker som kan skaka en förening i grundvalarna kunde vi nog pricka av varenda jäklaste en av dem.

Men.

Något väldigt oväntat kom att hända inför säsongen 2014. Året innan innebar att vi för första gången på länge tycktes få behålla styrelseledamöter och ledningspersonal mer än några månader. Den ekonomiska krisstämpeln började tvättas bort och med en historiskt ojämförbar publiktillströmning för ett lag i Superettan verkade förutsättningarna helt plötsligt se bättre ut. I den situationen och mot bakgrunden av tränarkarusellen som tycktes kunnat börja identifiera föreningen inträffade något väldigt, väldigt, väldigt osannolikt. En rekrytering som kom att skapa ordning i den sportsliga oredan.

En besviken tränare för ett lag som nyss vunnit med 6-0.

En smålänning visar vägen

Den 6:e november år 2013 höll Hammarby en presskonferens där Nanne Bergstrand presenterades som huvudtränare tillsammans med sportchef Mats Jingblad. Det var svårt att hitta orden för oss supportrar. Den journalistkår (som oftast tycks älska att sparka på oss) var heller inte sena med att framföra reflektioner om rekryteringen. ”Har bajen pengar?” frågade Olof Lundh. Difdirekt undrade ”Hammarbys misär, kan Nanne vända den?”.

Oväntat och chockerande var det men plötsligt stod en av svensk fotbolls tyngre tränare vid vårt roder.

Smålänningen Bergstrand hade tidigare fört Kalmar FF till ett hyfsat osannolikt SM-guld säsongen 2008 och dessutom varit med om att föra samma klubb från Superettan till Allsvenskan två gånger. När han kom till oss så framstod beslutet dessutom som ett resultat av noga övervägande kring vad han ville med sin framtida tränargärning.

”Antingen komma till ett lag som slåss om Champions League eller som också växte fram från att Hammarby hörde av sig att få bygga upp någonting igen. För varje dag som gick blev det intressantare och intressantare med Hammarby. Så idag ångrar jag definitivt inte att jag tog den här utmaningen för här finns det en potential som är väldigt stor. Man har definitivt potential att bli en av toppklubbarna i Sverige.”

Säsongen 2014 kom att bli något helt nytt jämfört med oredan och lidandet sen 2009. Laget rensades på över 10 spelare, vad som framstod som handplockade nyförvärv till billig peng plockades in och till och med TV4 påbörjade en dokumentärserie om satsningen. Försäsongen gick ok och efter att ha tagit en krampaktig seger borta mot Assyriska i första omgången, där Fredrik Torsteinbö avgjorde i minut 93, var det dags för hemmapremiär.

Mot Degerfors var det för oss åskådare ett nytt Hammarby som äntrade planen, ett Bajen som jämfört med de fyra föregående åren tycktes kunna spela fotboll. Innan matchen sa Nanne:

”Det är två motståndare här nu. Degerfors och sen är det oss själva i den här matchen. Man vill ju visa så enormt mycket men jag hoppas vi kan lägga oss på rätt nivå.”

Efter 5-0 med ett spel som samtliga åskådare och kommentatorer kallade allsvenskt så tycktes säsongen ha fått en start som gav förhoppningar att i år kanske det skulle kunna gå. Så blev det ju också då vi match efter match kunde vinna, krossa och spela ut motståndare men ändå ständigt ha Nannes insikter och cynism som följetong. Jag tror vi var ovana att ha en så kompetent tränare men vi vande oss att höra hans kommentarer, någon som kom att skapa mest diskussion efter matcherna. För många av oss kunde vi inte göra annat än att börja älska hans uttalanden och syn på fotboll och Hammarby.

Den för mig största klassikern var när vi vunnit med 6-0 mot Syrianska men vår tränare ändå inte var nöjd.

”Tempot finns mer att ta av, vi drar ner tempot lite för ofta tycker jag. Framtidens fotboll kommer innebära mycket högre tempo än vad det är idag i Sverige. Vill vi bli någonting så måste vi upp med tempot."

Kommentatorerna skrattade och var väl lite frågande inför kritiken. De påpekade att han sagt att Hammarby är ett långsiktigt projekt och repliken var i det närmaste legendarisk.

”Frågan är om det är bra för Hammarby att gå upp alltså, det kommer nog visa sig om det är det. Men gå upp för att vara med i bottenstriden det vetefan om jag följer med på den resan alltså.”

Säsongen kom på alla sätt att bli en framgång där vi ofta toppade tabellen och inför de avslutande omgångarna såg en reell möjlighet att ta klivet upp. Själv behövde jag genomlida 0-0 matchen mot GAIS på plats i Göteborg där vi som reste ned så klart tagit ut segern i förskott. Efter en minst sagt bitter hemfärd blev det istället hemma mot J-Södra vi fick avgörandet. Den matchen vet ni hur den slutade och kortfattat så fick vi där på nya Söderstadion se vårt Hammarby återvända till Allsvenskan.

Hammarby på väg mot Allsvenskan den 2:a november 2014.

Behovet av Nanne Bergstrand för 2020-talets Hammarbyare

Med Nanne vid rodret fick vi en tränare som tidigare gjort samma resa samt omgång efter omgång dödade våra förhoppningar med sin syrliga kritik och uttalanden. Att vi efter varenda match svalde glädjen berodde på att vi fick höra Bergstrands presskonferenser. Det sades att kanske var vi inte redo att gå upp, spelet var inte tillräckligt bra och framför allt kanske det inte ens var bra för Hammarby att bli allsvenskt igen. Den griniga smålänningen Bergstrand såg till att för såväl oss som hela föreningen taktiskt lägga krokben på förväntningarna match efter match men likväl styra oss relativt problemfritt till ett allsvenskt avancemang.

Vi är nog många som ödmjukt tar med oss mycket lärdomar och perspektiv från perioden i Superettan. Framför allt så handlar de kanske om möjligheten att kunna sätta Hammarby år 2022 i perspektiv. Nannes pretentiöst filosofiska resonemang, den mentala coachen som mumsade på knäckemackor och det regelbundna påpekandet att vi nog inte var bra nog var viktiga saker vilka idag utgör måttstockar vi kan använda för att utvärdera föreningen. Inte ens 10 år har gått sedan den gnällige smålänningen inte bara förändrade vilken division vi spelar i utan även vilket perspektiv vi kan ha på oss själva som förening. Det jag ofta återkommer till är ett av de mer lökiga men relevanta citaten från Nanne.

”Människan är som mest sårbar när hon har framgång.”

Det var vad Bergstrand konstaterade dagen efter att Hammarby säkrat avancemanget till Allsvenskan. Trots hans återhållsamma fasad så vill jag tro att han var glad men säker kan vi aldrig vara. Att få fråga honom om klubbens resa de senaste åren vore väldigt intressant och jag är säkert på att han lik förbannat skulle invända och klaga på många saker. Budskapet till föreningen, spelarna och oss var däremot i vanlig Nanne-stil tydligt. Om jag skulle försöka ge mig på att tolka den poäng han ständigt gjorde så har jag ingen perfekt formulering, men kanske en som han skulle skriva under på.

Vi ska inte tro att vi är så bra som vi tror att vi är.

Hammarby är just nu en klubb med stor framgång och exakt som Nanne sa så är det väl även just de senaste åren som folk varit mer ilskna än på länge? Klacken sjunger regelbundet om guld, folk blir sura när en 20-miljonersvärvning inte gör mål på sin första bollkontakt och fortsatt hörs ropen att sportchef Jesper Jansson skall avgå för att en värvning inte presterat över förväntan i sitt första inhopp. Förväntningarna skall självklart vara högre eftersom våra förutsättningar tillåter och kräver det. Men, perioden med Nanne blir för mig bidragande till minnet av ett Hammarby som inte var vad det är idag och ett Hammarby som kanske inte längre finns.

Ett Hammarby där vi nog aldrig trodde att vi var eller kunde bli särskilt bra.

Relationen med Nanne tog slut efter 2016 men i modern historia tror (vet?) jag att Bergstrand är den enskilt viktigaste tränare vi haft och den person vilken ansvarat för att klubben befinner sig där den gör idag. Han är även den senaste tränare som på många sätt personifierar oss som förening: ett gnälligt jävla gäng som inte bryr sig främst om segrar utan andra högre mål. Det är en historiskt betydelsefull person som ömsom raserat, ömsom byggt upp det självförtroende en Bajare kan tillåta sig att ha.

Det här är en krönika i vår följetong mitt-i-veckan där vi reflekterar om allt nytt som gammalt utom nuvarande sportsliga resultat. Tidigare krönikor hittar du här.