När det kändes att få vinna
Det var ett tvättäkta derby och litet därtill när Bajen plockade samtliga tre pinnar emot AIK hemma på Tele2.
Egentligen var det ju inte vinsten man fokuserade på, ut ifrån arenan. Missta mig rätt - att sjunga med i det retfulla "Inget SM-guld för AIK" gjorde jag också nedför Tele2s alla trappor. Barnen gjorde det, trötta föräldrar gjorde det. Äldre och övriga gjorde det. Men det var inte vinsten som höll mig kvar för en stund. Nu i efterhand - när man har fått det konstaterat att Erik är okej, det är en kraftig hjärnskakning, vilket absolut inte är något att skoja om (se t.ex procenten pensionerade amerikanska fotbollsspelare med men för livet), men att det inte är värre - så kan man slappna av litet. Men när vi kollektivt tystnade, när "vadfan är det som händer? Det är någon som inte rör sig i målgården" susade nedför läktarraderna, när vi inser att det är ju Erik, han rör sig inte, då försvann derbyfebern ur mig som om någon fysiskt hade knackat den ur mig.
Det är något med att i alla år ha sett armbågar och klubbor viftas upp under visir i hockeyn, och ha fått sett spelare försvinna på grund av hjärnskakningar som inte tagits på allvar, som har satt sig. Huvudskador är fruktansvärt otäcka. Att det kommer på Erik, som är kämparglöden själv, som satt matchens enda mål inför egen, brinnande hemmapublik - det var så jävla läskigt. Det tog udden av det man känt under matchens gång.
Jag är inte här för att skriva ännu ett inlägg om hur klackarna betedde sig. Hur AIKs resande skanderade "låt han dö", eller hur mina egna började muttra det ena och det andra om Ivan Turina. Det finns inget i hela världen som ska framkalla den typen av beteende, framförallt inte när en spelare kolliderar in i en annan och sedan landar på huvud/nacke och blir liggandes, medvetslös. Men jag tänker släppa det, för det ska inte ha med fotbollen att göra.
Matchen var väl egentligen i någon form av dödlimbo fram till dess att ledningsmålet nickades in. Kenny Paveys slarviga röda kort åsido, så åstadkom Bajen snarare mindre bra saker med en man fler på planen än vad de gjort under 11 - 11. Matchen var uddlös och begränsad. AIK klarade inte av gräset, och Bajen kom aldrig till skott när de väl neutraliserat Goitom och Bangura högst upp för att sedan kontra sig, och traggla sig, vidare upp igenom Gnagets mittfält och försvar.
Det gick fort och fint på kanterna emellanåt, men när pass kom till inlägg var det hafsiga inlägg som förvisso ganska ofta landade någorlunda rätt - men nära skjuter ju ingen hare. Eller ett mål bakom Carlgren, som såg måttligt testad ut.
Första halvlek var vunnen. Att komma ut på topp igen och känna att detta har vi åtminstone 0 - 0 i var en lättnad. Nanne har nu efteråt sagt att tabellsituationen, och spelet, i Allsvenskan gjort att vi blivit tvugna att bli mer cyniska. Sant kan det säkert vara. Det är även lättare att vara det emot ett lag som gärna för spelet. Ett lag som på pappret är bättre, dessutom. Att stänga ner, frustrera, ligga på och andas i nacken och sedan kontra upp sig, hur tråckligt det än må se ut - det är något av det bättre jag sett Bajen göra på väldigt länge.
Det är ju ingen hemlighet att många lag som går ned en man skyfflar om i defensiven och slänger upp än mer till anfallet för att utvinna något sista av matchbilden. AIK lyckades spela till sig fler bra chanser via Goitom med 10 man än de gjorde med 11. Men ett derby är ett derby. Och matchen skulle ju bli en sådan. Man kände det i benmärgen efter första fyrtiofem - femtio; ingen skulle spela till sig ett mål. Det skulle svänga, och bara bli ett av rena farten. Och så blev det.
Tack Erik, för slitet, för målet. Och tacka någon ifrån ovan att läget ifrån sjukhuset rapporteras som stabilt. Jag tror inte att du varit annat än högt ansedd av supporterskaran, men idag tog du ett enormt kliv in i allas hjärtan. Äran är din idag.
