Nik Ledgerwood: "Engagemanget är fantastiskt"

En längre intervju med Hammarbys kanadensiske landslagsspelare Nik Ledgerwood. En intervju om intryck, förväntningar men också en del om den private Nik.

Nik Ledgerwood anslöt till Hammarby under sommarfönstret förra säsongen. En 28-årig kanadensisk mittfältare som spenderat två säsonger i tyska SV Wehen Wiesbaden i tyska tredjeligan. I min bok har han tillfört frenesi och arbetsvilja på mittfältet. Jag var själv nyfiken på att ta reda på mer om honom och vad är väl då bättre än att boka in en intervju här nere på Cypern. Sagt och gjort, jag tog kontakt med Nik redan innan via facebook för att kolla om han ens var intresserad. Ni som känner mig vet att jag tycker det är jobbigt att göra intervjuer på engelska men tänkte att har jag överlevt Gregg så ska det nog gå vägen.

Efter matchen mot Vasalund skickade jag iväg ett facebookmess till Nik. Skrev att ”I am not sure that you know who I am but…” Därefter förklarade jag vad jag ville. Nik var snabb med att svara att han absolut kunde ställa upp och att vi skulle bestämma tid och plats väl här nere. När jag läser hans svar läser jag samtidigt det jag själv skrev. Ni kanske kan förstå känslan av total värdelöshet när jag inser att jag istället ”ödmjukt” skrivit. ”I am now sure that you know who I am”. Epic fail, skulle mina elever kalla det. Själv ville jag mest dra skämskudden högt.

Hur som helst, idag var det alltså dags. Efter förmiddagens lekfulla fotbollstennis slog vi oss ner på ett cafébord nere vid hamnen i anslutning till spelarnas hotell. Jag frågade om Nik ville sitta i skuggan eller i solen?
-I solen! Det var ett tag sen man såg den i Sverige, säger Nik och fyrar av ett av många leenden.

Vi hamnade i en stunds väderdiskussion där jag fann mig själv att ännu en gång be om ursäkt för den usla vädersommaren 2012. Minns fortfarande med fasa hur jag kaxigt sa till våra amerikaner i april att ”vänta bara till sommaren, då ska ni få uppleva hur fantastiskt Stockholm är”. Vet att Gregg synade mig på det citatet i slutet av augusti. Att jag pratat om ”fantastisk sommarstad”.



Nik Ledgerwood föddes i staden Lethbridge, strax söder om Calgary. Han beskriver en småstadsatmosfär där de flesta spelade hockey.  Han vet än i dag inte hur det kom sig att det blev fotboll men när han väl prövat blev han snabbt fast. Kanada är som bekant ett hockeytokigt land och hans egen familj är måttligt intresserade av idrott. Hans pappa spelar lite golf, men det är också allt.

Men fotboll blev det. Det var också fotbollen som redan som 17-åring tog honom över Atlanten och till Tyskland. Han hamnade i München där han provspelade först för Bayern München och Mönchengladbach men det var i 1860 München som han kom att spendera de sex följande åren. Totalt blev det nio år i Tyskland.
- I början bodde jag på en slags ungdomsakademi. Vi hade egna rum men ett gemensamt kök. Man fick sköta det mesta själv. Det var en stor omställning att hamna i Tyskland. Men jag lärde mig mycket.Nik berättar att all träning skedde på tyska. Han insåg snabbt att det var en förutsättning att lära sig språket.

Upplägget var språklektioner på förmiddagarna och fotbollsträning på eftermiddagarna. Han berättar vidare att han upplevde att få pratade engelska. Det var bättre hos de yngre medan de äldre inte gärna alls språkade på engelska.
- Jag blev kär i en tyska och det var ett bra sätt att verkligen lära sig språket, flinar Nik.

Trots att det är obligatoriskt att läsa franska i skolan under flera år så var det ingen kunskap som fastnade. Väl i Europa insåg han att det sannerligen inte hade skadat att haft franskan med i bagaget.

Nik gör samma reflektion som den Ante Covic gjorde. Att det är otroligt lätt att ta sig fram som engelskspråkig i Sverige. Alla tycker om att prova sin engelska. Nackdelen för den som vill lära sig språket är dock stor eftersom ingen vill prata svenska.
- Men jag snappar upp ord här och där. Mycket är likt tyskan, flera ord är nästan de samma så det ska nog funka. Jag lär mig mycket av mina lagkamrater. 

- Jag försöker hålla liv i tyskan genom att läsa tidningar och böcker på tyska samt att jag har kontakt med flera av de tyska spelare jag lirat med. Jag vill verkligen inte tappa tyskan.

Det som också märks är att han uppskattar den tyska fotbollen. Extra tydligt blev det när vi på tisdagen hamnade på samma restaurang som flera av spelarna för lite Champion League-titt. Arsenal-Bayern München stod på agendan och den som jublade högst när tyskarna gjorde mål var Nik.
- Jag tycker om deras effektiva fotboll. Det kanske inte alltid är vackrast, men de vet sannerligen hur man spelar den mest effektiva. Det passar mig. Så ja, jag håller på tyska lag i de stora turneringarna.

I 1860 München var han lagkamrat med Gregg Berhalter. De spelade tillsammans i två säsonger. Hur var han som spelare?
- Han var en hård spelare. Mittback som jobbade hårt och aggressivt. Ville alltid vinna. Och tittar man på hans karriär så kan han lägga till två VM-slutspel på sin meritlista. Många spelare kan inte ens säga att de har spelat ett VM. 

- Självklart hade jag ett annat förhållande till honom då. Då var jag ung och han som äldre spelare var den som såg till att vi yngre skötte oss. Han tog hand om oss och skolade in oss i yngre i världen som fotbollsspelare på heltid.



Nik har alltid spelat mittfältare i sina klubbar. I det kanadensiska landslaget, där han har gjort 24 landskamper så här långt, är det dock som högerback han mönstras.
- Landslagstränaren vill att jag ska spela men det är ont om plats på vårt mittfält. Jag klagar inte, det har gått bra för mig som högerback men om jag får välja helt fritt så spelar jag allra helst som central mittfältare.

Är det ett problem, när det gäller landslaget, att du ”bara” spelare i svenska andraligan?
- Coachen har inte sagt något specifikt men det är väl självklart att han helst ser sina spelare så högt upp i systemen som möjligt. Det är också viktigt att man spelar regelbundet i sitt klubblag.

Nästa landskamp spelas i mars i Qatar. Japan står för motståndet och Nik hoppas att han där ska få göra sin 25e landskamp. Tyvärr förlorade Kanada sin kvalmatch mot Honduras och är nu borta från vidare VM-kval. Under de senaste säsongerna har han startat nästan samtliga landskamper och fått många minuter så det är tydligt att den kanadensiske förbundskaptenen tycker Nik presterar bra.

Nik beskriver sig själv som en hårt arbetande fotbollsspelare. En spelare som gärna tar sig från straffområde till straffområde. Som gärna deltar i både det offensiva och defensiva arbetet.
- Jag tycker om att se mig själv som något av lagets motor. Jag föddes inte med den där tekniska talangen och är ingen skönspelare som många andra. Jag försöker kompensera det med passionen för fotbollen. Viljan att ta det hårda arbetet.Vidare pratar Nik om att han gärna försöker få folk omkring sig att njuta på planen. Att det ska vara roligt att spela fotboll.

- Det är vårt jobb, absolut, men samtidigt är det vår hobby. Det gäller att njuta av att ha det så.

Jag tycker att Niks egen beskrivning stämmer med det jag ser. Det jag har sett av matcher och träningar så har jag noterat att han gärna peppar sina lagkamrater. Att han gillar att skämta och allt som oftast skrattar han. Men jag också sett hans temperament. När det inte faller honom i smaken så säger han ifrån rejält.

Vi hade en situation på en av de första träningarna här på Cypern när en av de yngsta spelarna tappade lite av humöret och gick in väl fult i ett par dueller. Då var Nik där. Läxade upp och sa ifrån.
-Det hör till fotbollen. Det måste vara så, de äldre spelarna som har erfarenheterna måste lära de yngre. Så är det bara. Det gäller att hitta rätt balans.

- Som ung spelare måste du inse att din roll är att lära och utvecklas. Visst, det ingår en del skitgöra då du får bära material och hjälpa till. Men jag tror att det är helt rätt skola. Du måste lära dig att jobba stenhårt och också visa respekt för de äldre spelarna.

Finns det saker du behöver förbättra?
- Klart att det gör. Jag vill bli bättre på allt. Jag behöver helt tiden aktivt jobba för att bli ännu säkrare på att hålla i bollen. Hitta rätt passningsalternativ, sådana saker.

Vi pratar lite om det där att vara 28 år och hur man då gör för att förbättra sig. Att det knappast går att ändra hela sitt spelsätt då. Nik tror att mycket sitter i skallen. Att om man fortsätter att ta hand om kroppen, hela tiden ha huvudet med och göra saker fokuserat så blir man bättre.
- Jag försöker till exempel att medvetet träna min vänsterfot. På träningar försöker jag använda den ofta för att öka säkerheten.

- Man får aldrig vara nöjd! ler Nick och jag slås ännu en gång över likheten med killen på Kalles Kaviar-tuben.

När jag ställer frågan om det är det stor skillnad mellan Tyskland och Sverige så funderar Nik en stund.
- Jo, det är ganska stor skillnad även om språken är rätt lika.  Den stora skillnaden är nog folks inställning. Jag tycker att svenskar har stora likheter med kanadensare. Ni är vänliga, vill gärna hjälpa till och är skönt avslappnade. 

- Jag har varit här i sju månader och jag har inte upplevt en enda kall, hårdnackad person som envist står på sig. Sådana tyckte jag att tyskarna var i större utsträckning. Det var mycket svårare att lära känna folk där än vad det är i Sverige.



Vi pratar om skillnader och likheter mellan den tyska tredjeligan och Superettan. Topplagen i Superettan håller samma kvalité som tyska tredjeligan tycker Nik.
- Det är väl 19 lag i den ligan. Alla lag är vältränade och vet hur man ska springa. Det spelas ett mer pressinriktat spel. Hårt, aggressivt spel i nittio minuter. Inte mycket ytor att jobba på och framförallt ingen tid. Där skiljer det sig en del från Superettan.

Han berättar att det sista året i Tyskland blev lite sämre. Sämre stämning i truppen mycket på grund av att det kom in ett gäng nya spelare med fel inställning. Lagsammansättningen blev dålig. Det får mig direkt att fråga vad han har att säga om årets Hammarby i det perspektivet.
- Jag tycker att det känns jättebra. Jag är själv lite förvånad över hur bra sammanhållning det är. I mina tidigare klubbar har det alltid blivit olika små öar av spelare. Här känns det inte alls så. Här är det en grupp där alla kan umgås med alla.

- Vill vi nå resultat måste vi dra åt samma håll. Det är otroligt viktigt. Vi måste hålla ihop och ta hela den här säsongen tillsammans. Börjar det spreta i gruppen kommer det att ligga oss i fatet. 

- Vi vet exakt vad vi vill i år. Vi har precis samma mål som ni fans. Vi ska göra allt för att kriga om en plats till Allsvenskan. Inget annat gäller. Däremot vet vi att det kommer att krävas ett hårt arbete. Alla motståndare gillar att möta oss. Det är årets match varje gång man spelar mot Hammarby. Det måste vi hantera. Och vi måste hantera det som ett lag. Tillsammans.

Nik bor för närvarande vid Gullmarsplan men letar lägenhet. Han säger att han vill bo på Södermalm. Han skiner upp när han pratar om Söder och berättar att han uppskattar utbudet av restauranger och caféer. Att han gillar att gå promenader längs vattnet.
- Jag vet att jag skulle trivas att bo där.

Det märks att han gillar Stockholm. Han tycker att det är lätt att ta sig fram kollektivt. Att det märks att ekonomin är bra, mycket folk i rörelse. Enda nackdelen han kan komma på efter en stunds funderande är att det är en ganska dyr stad att leva i.

Vidare ger han en bild av att vara en social kille som gillar att umgås med folk. Gärna över en fika på stan. När de nu är på resa ser han till att ha hårddisken fullproppad med film och TV-serier. Django var den senaste filmen han såg.
- Den var okej. En klassisk Tarantino-rulle.

Sons of Anarchy är den TV-serie han följer just nu. Läser han böcker blir det gärna biografier. Kanske så att han i första hand väljer sportbiografier, men generellt uppskattar han läsa människors berättelser.
- Har ni inte läst Roy Keanes biografi tycker jag att ni ska göra det. I och för sig så är han en av mina favoritspelare så det kan ha med det att göra att jag tycker den är så bra.

Vi resonerar lite om det går att lära sig av andras upplevelser genom att läsa deras berättelser. Det tror Nik. Han ger själv exempel på att han, när han gått skadad, haft nytta av att läsa om andra som berättar om motgångar. Han åkte på ett otäckt benbrott i Tyskland. Gick in i en glidtackling och kom fel med foten. En stor fraktur i fotleden som krävde operation och ett halvårs vila. Det faller något mörkt över ögonen när han berättar om den perioden.
- Går man skadad länge så måste man se till att ändå vara en del av gemenskapen. Se till att äta lunch med grabbarna, sådana saker. Det är alldeles för lätt att hamna utanför och börja grubbla. Skador hör till fotbollen dessvärre, men det tillhör fotbollens mörka sida.

Utanför fotbollen spelar han gärna golf. Han har 14 i handicap men har ännu inte prövat någon svensk bana. Klubborna kom med till Sverige nu efter jul och han hoppas på fint väder och flera rundor här under sommaren. 

Nik pratar varmt om Kanada. Att han förmodligen hamnar där när karriären är över. När vi pratar om familjen där hemma berättar Nik att hans storasyster precis fått barn. En pojke. Att han nu är en stolt morbror. Samtidigt känns det lite sorgligt att han förmodligen inte lär träffa sin systerson förrän i jul. Det är ingen resa man tar med ett litet barn och han själv lär inte åka hem under säsong. Hans föräldrar har inte varit här ännu men planerar att komma till första matchen på Nya Söderstadion.



När jag planerade intervjun ville jag självklart ta reda på vad han tycker om Hammarby. Vad är hans intryck av vår älskade förening. Nu kändes det som rätt läge att ställa frågan om vad han tycker så här långt.
- It is fantastic!

Nik säger de orden långsamt och med eftertryck. Han jämför med sina åtta år i Tyskland och tycker inte att han tidigare har kommit i närheten av den passion som supportrarna visar.
- Det är inte bara för fotbollen. Det är bandy, handboll och hockey. Ännu fler sporter än så. Jag är fascinerad över passionen och engagemanget.

Nik har besökt både Eriksdal och Zinkensdam. Han var också och såg hockeymatchen på Bajenkvällen. 

Överraskade engagemanget dig?
- Ja, det gjorde det. Jag hade hört talas om föreningen tidigare. Hammarby fanns med i europacupspel och nämndes även i tyska tidningar. Innan jag skrev på så tittade jag lite på nätet och jag blev rejält imponerad över supportrarna på hemmaplan.  

12 kommentarer

Pernilla Olsson2013-02-21 16:40:00