Oh captain, my captain: 2-1-seger mot Blåvitt
Kennedy hade en triumferande återkomst till laguppställningen — och kaptensbindeln, när han i allra högsta grad stod för mycket av arbetet bakom 2-1-segern mot Göteborg hemma på Tele2.
Efter helgens minst sagt disillusionerande stortorsk mot MFF borta hade man i princip tid för litet självrannsakan, och självömkan, i spelarbussen hem. Med tanke på att man tre dagar senare skulle ställas inför både en match och en fråga. En mitt i veckan-match mot Göteborg. En fråga: kan man nu rycka upp sig och skaka av sig sin underprestation ifrån söndagen, eller skulle man låta den lägga sig över laget och tynga ned en? Tynga ned ett lag som går in i en nyckelstretch av matcher nu, ett tight schema mot lag som samtliga ligger före en i tabellen?
Sagt och gjort. Dagens vinst var, om inte vacker, nödvändig. Kanske på ett sätt som vissa andra matcher inte är. Tre poäng är ju såklart alltid nödvändigt, per spelets regler och utformning, men ni vet: vissa trepoängare är helt enkelt vitala för att få överleva. För att luften inte ska gå ur en.
Och varenda match är ju inte en chans att få trycka till Blåvitt.
Första halvlek var en ganska avmätt händelse, spelmässigt. Bajen hade inom 15 sekunders spel sånär Dibba frispelad mot Dahlberg, men bollen är dels aningen hård, och Dibba är nog inte speciellt beredd på att få komma ensam där heller. I tredje har Bajen matchens första hörna, som Fenger halkar på, trots att han är före Salomonsson upp. I 7e har Blåvitt en snäv boll precis utanför, efter bolltapp på mitten, och i 10e tvingas Kennedy till litet tungt försvarsspel nere i eget straffområde efter att spel fortsatt när Fenger gått ned illa. Utan facit i handen ser det ut som en jobbig sträckning, eller, i ett worst case scenario, baksidan som gått helt. Skänk Mads en tanke och en bön för att hela säsongen inte är åt helvete i din närmsta sociala medier-kanal.
Även om JM inte alls skulle vara nöjd med att jag säger det så är det ändå Göteborg som är närmst till en riktig målchans. Rogne, Slayer of Mittbackar, The Avoider of Förtjänta Dubbla Ostskivor, kommer i 21a högst på en hörna, och får fin träff på bollen mot vänster stolpe. Wiland reagerar dock blixtsnabbt på den, och parerar reflexivt bort den.
Man har ett par fina omställningar efter det, några halvchanser som mynnade ut i en mållös första halvlek där man varken kunde se sig som glad eller bitter över resultatet. Hade man inte bytt upp sig i målburen under fönstret hade man med största sannolikhet legat under, men hade man fått till skärpan i anfallet, som fortfarande ofta lyser med sin frånvaro, så hade man nog satt både den ena och den andra, och kanske Rognes nick till trots — hade den gått in — kommit till paus med ett mål mer än sitt motstånd. Som sagt så många gånger tidigare saknas skärpan. Idag var det jämnt på planen, då, above else, behövs den.
Så vad hände när man kom ut för andra halvlek? Action, iallafall.
Bajen tappade fullständigt det koncisa man haft i mittfältet under första halvlek, och lät Göteborg rinna igenom mitten, ut till Rieks, som petar den tvärsöver till Diskerud, som kan sätta den bakom Wiland.
Det visade sig Göteborg också göra. Sammanträffande, va? Jiloan driver boll upp centralt, rätt igenom i princip hela Blåvitt, och rivs ned en bra bit, men inte alltför lång, utanför straffområdet. Och, såklart, är det kaptenen som stegar upp. #10 har sett pigg ut och satt hårt emot hårt under hela första halvlek, gjort en vintage insats som inte ett dugg speglar den spelare man bytt in och ut, satt på bänken och som stundtals sett ut att känna av sina 36 år. Förstår ni det: 36 år. Och idag såg han ut att vara 26. Denna man, med kaptensbindeln, stegar vant upp till där Al-Hakim sprejat frisparkshalvmånen i gräset. Den är lång, men Kennedy, som känt, kan ta både långa och korta frisparkar.
Och om Johan Wiland vid ett flertal tillfällen klappade om sin mur för att man försvarat sig bra vid ett par Blåvittfrisparkar, kan inte Dahlberg i motståndarmålet ha varit lika nöjd med sin mur. Frisparken, låg och litet wobblig, går igenom samtliga uppställda spelare, och tar Dahlberg litet på sängen. Han hade nog rimligen kunnat ta den, men stod litet fel, reagerade litet för långsamt. Sagt och gjort — Kennedy fick göra sitt första Allsvenska mål för säsongen, och kvitteringen var ett faktum.
Ett annat faktum blev 2-1-målet — och det vinstgivande målet — bara tre minuter senare. Kennedy — för vem annars, när han duly var the man of the hour (hours) — hittar Birkir på kanten i vild framfart. Birkir i sin tur hittar Sander, snett bakom sig, i straffområdet. Norrmannen behöver två chanser på sig, men där den första gick rakt på en täckande Dahlberg, så gick den andra av försvarande fot och hårt upp i nättaket. Klapp, klart, ridå.
Blåvitt hittade vit ett par tillfällen tillbaka in i matchen, men generellt så fann sig Bajen i de nästkommande trettio minutrarna i förarsätet. Bollinnehav — den viktigaste av viktiga statistikpelare, vanns. Al-Hakim delade faktiskt ut 2 hela kort. Twitter fick, dock förväntat, ingen flipp när Göteborg fortsatte spela, trots att Fenger låg orörlig ett par meter bort med en mycket möjligt avslagen baksida lårmuskel (shocking, I know). Sista tio droppade man lågt i banan och slutade överhuvudtaget visa anspel till spel, och bjöd in gästerna på egen planhalva att göra litet som de ville på. Kanske ville man bygga på sin Johan Wiland Highlight Reel, eftersom att målvakten gjorde ett till rätt mästerligt stopp, den här gången på en Tobias Hysén-frispark, i 82a. Man släppte två snabba avslut av både Hysén och Rieks som andades Wiland i nacken, och gick snävt utanför målvaktens bortre stolpe. Man passade även på att ge ut litet gratis hörnor, i och med den fullständiga spelkollapsen som skedde. Jag tror, utan att dubbelkolla faktisk statistik (eftersom att Jacob Michelsen fördömde sådan praxis under både halvtidsintervju och PK) — att Göteborg hade fler hörnor mellan 82a och 95e än under hela matchen dittills.
Nåväl: slutet gott, allting gott. Man gave as hard as we took. Kennedy, i synnerhet, imponerade på mig idag, med fysiskt spel och en dominans på mittfältet som saknats sedan Juniors skada. Kaptenen styrde och ställde både integrala omställningspassar såväl som spelarna han hade runt omkring sig, och visade idag varför han borde få ytterligare ett år, så länge kroppen säger så. Den här matchen var hans. Wiland är, som han knappt behöver bevisa, en absolut nyckelspelare utöver det vanliga, men sett till vad det betyder för både läktare och plan att ha Kennedy i elvan, så får den här matchen bli hans. Captain, my Captain, vad det är skönt att sjunga på sådana hymner igen, va?
