Ovärdigt Bajen!
Vi gick till Söderstadion för den tredje sista gången någonsin. Önskade oss ett lag som skulle studsa tillbaka till det spår man varit på innan GAIS borta.Vi fick motsatsen. Vi fick den totalt, raka motsatsen.
Det är svårt att skriva en rättvis text om en match man tappat poäng i. Det år så fruktansvärt mycket svårare att skriva om en match man dessutom förlorat och det mot ett minst sagt mediokert motstånd. För låt oss klargöra det, Jönköping Södra är ett mediokert lag, för att inte säga dåligt och kanske säger det allt som behöver sägas om Bajens insats. Under. All. Kritik. Visst, det är lätt att överdriva i stunder som dessa, men efter att ha genomlidit 90 minuter av ångestfotboll på ett Söderstadion i snålblåst så är det ändå där någonstans man landar. Under all kritik alltså. Jag är en person som sällan gillar att kritisera tränare allt för mycket, det ligger inte i min natur. Men Gregg Berhalter begår så många tjänstefel i den här matchen att jag knappt vet vart jag ska börja. Så jag börjar från början helt enkelt.
Först och främst, jag köper inte längre ursäkten om att varje lag gör årets match mot Bajen. Den var relevant första året i Superettan, kunde godkännas under det andra men sedan dess är den helt meningslös. Tro fan att ett lag från en mindre stad ger sitt allra yttersta när man får spela inför en publik som består av faktiska supportrar och inte bara ens närmast sörjande. När man vill se hjärta får man uppgivenhet, när man vill se en tackling får man ett halvdant försök. När man vill se en ordentlig och rak spelvändning får man ett hemåtpass. Det tog 30 minuter innan någon slog en cross från den ena sidan till den andra, då var det Robin Tranberg som slog den. Den spelare som hade minst press på sig från matchstart.
Att alla lag kommer att spela med en låg utgångspunkt på Söderstadion är lika självklart som att måndag kommer efter söndag. Det är det enda rimliga alternativet när man spelar inför dryga 8000 fanatiska hemmasupportrar och dessutom möter ett lag som på pappret ska ligga i toppen av den här serien fårn start till mål. Det finns två sätt att tackla ett sådant motstånd på, antingen väljer man att ligga precis lika lågt, stänga alla ytor och sedan ha kvalitén i de avslut man har under 90 minuter. Alternativ nummer två är det mer logiska, det mest rättvisa och förmodligen det absolut bästa nämligen att sätta fart framåt! Det ska vara två forwards, ett kreativt innermittfält och en tanke från första uppspel till avslut. Bajen börjar med Erik Sundin som ensam forward, Baggio Husidic på centralt mittfält och en åt helvete för låg nivå på passningsspelet. I paus trodde jag vi kunde vinna med 1-0, när matchen är slut är jag glad över att vi inte fick stryk med fler bollar.
Problemt som Bajen haft i de första säsongerna av den här sejouren i systemets lägre divisioner har oftast stavats försvarsspel. När Tuborg och Theorin styr där bak är inte det längre något problem, det centrala försvarsspelet fungerar och det tillåts inte många försök till avslut när bollen hamnar i Bajens straffområde. Däremot hamnar bollen där alldeles för ofta och av olika anledningar. Baggio slarvar centralt, Figge gör det för svårt på sin kant eller Timisela håller igen i en duell på sin. Hur som helst så får varje motståndare Bajen möter för många chanser att göra mål för att ett avancemang ska kännas rimligt, det håller helt enkelt inte. Det blir svårt, hastigt och chansartat så fort bollen vinns tillbaka och rätt vad det är kommer den mot en redan oorganiserad backlinje igen. På så vis får bollen aldrig vila i tryggt förvar och på så vis lyckas man heller inte skapa den trygghet som behövs där bak, trots all kvalitet som faktiskt finns.
Men problemet ligger alltså inte där, det har snarare etsat sig fast i varenda offensiv tanke som finns i Hammarby i år. Det är låst, fantasilöst och komplicerat och mynnar som bäst ut i en halvchans som i ärlighetens namn aldrig är riktigt nära. Bajen har gjort ett (1!) mål på 270 minuter fotboll, om man fortsätter att välja den defensiva och destruktiva fotbollen efter det vet jag inte vart jag ska ta vägen. Det är som att ingen riktigt vet vart man ska hålla hus och som att man helt enkelt improviserar i varje sekvens. Christoffer Carlsson ger sig på en dribbling han inte behärskar, Erik Sundin försöker klacka fram bollarna och mitt i allt står en av Superettans bästa spelare förra året, Nahir Besara, och viftar uppgivet med armarna. Besara spelas i fel position men på rätt plats, hur konstigt det låter så är det faktiskt så. Nu tvingas han till en utgångsposition som är för högt upp i planen samtidigt som hans medspelare centralt kämpar för att mata honom med bollar. Det jobbiga är att när han väl får dem är kvalitén för dålig eller så har motståndet redan hunnit samla sig så pass att han får börja om.
Lösningen för Bajen för att faktiskt ta sig upp till den position i serien som man faktiskt borde inneha är inte enkel men den är fullständigt logisk. Det måste in en balans på det centrala mittfältet, Besara måste spela på sin bästa position. Sundin måste få en spelare som ligger bredvid honom i form av en andra forward som öppnar möjligheten för enkla väggspel och kombinationer. Sedan måste även en viss, hyfsat vital del av Bajen, bli frisk snarast möjligt.
Vi saknar dig Kennedy!
