På återseende. Annars jävlar.
Han var den ofrivillige huvudtränaren som ingen visste att vi ville ha och som hela tiden pratade om att han skulle få sparken. Nu när det har hänt längtar jag tills han kommer tillbaka.
Jag minns en tidig vårdag i mars 2017. På Årsta värmde solen, även om vindarna gjorde sitt för att få mig att ångra mitt val av en tunn jacka. Jag var där för att intervjua Jacob Michelsen för Matchprogrammet. Utsänd för att jag var den i redaktionen som var ”mest intresserad av att prata taktik”, som redaktör Hagström motiverade sitt beslut. Min research hade pågått ett par veckor genom att se klipp från hans tidigare lag, läst och lyssnat på gamla intervjuer och lärt mig varenda steg han tagit i karriären. Vi gick in på hans kontor i den gamla baracken och satte oss ner. Jacob var oerhört sympatisk och trevlig, vältalig inte minst. Men när jag gick därifrån kände jag inte att jag blivit uppläxad i fotboll, snarare tvärtom. Allting lät väldigt simplifierat, nästan banalt. Jag kom dit och trodde att jag skulle möta nästa Sören Cratz, som skulle skapa guld av bly. Jag gick därifrån och hoppades på att artikeln skulle bli bra.
Spola fram klockan ett år och dansken har fått sparken. En riktigt usel höst som följt en sommar av en ny sportchef och en hel drös nya spelare gjorde att Michelsen fick dojan och stormen på sociala medier visste inga gränser. Axén var ett hett rykte men jobbet gick till Jacobs assisterande, Stefan Billborn. Så här i efterhand vill man minnas tillbaka och tycka att det var världens bästa beslut. Men både du och jag vet att så inte var fallet. Istället skakade vi vårt imaginära galler och ropade på att någon, vem som helst, skulle avgå. Vem fan ersätter ”Mini Mourinho” med hans assisterande? När han inte heller heter Rui Faria?
Men precis som jag minns mitt första möte med Michelsen, minns jag det första med Billborn. Vi hade honom som gäst i Bajenpodden och jag blev blåst av stolen av all den fotboll som diskuterades. Inte på ett överlägset sätt, inte för att han ville testa en. Utan det enda jag hörde, såg och mötte var en person som bara älskade allt som hade med fotboll att göra. Och dessutom älskade han att prata om det, oavsett vilken kunskapsnivå hans motpart besatt.Kanske är det just besatt som ska in här; besatt av fotboll. Men inte som dig och mig, som vill stå på läktaren. Utan som det spel, det schackspel, och dem processer som ligger bakom det du och jag står och skriker om. I efterhand kan man se att det skulle bli hans fall, men det var jävligt svårt att kunna tänka sig då.
För snabbspolar vi 3,5 år så står det klart att Stefan Billborn har fått den spark som han hela tiden pratat om att han ska få. Men under de 3,5 åren har han också lyckats charma oss med såväl sin person som sin fotboll. Jag minns hur mycket han älskade att prata i media om hur lite han gillade att vara i media. Samtidigt är han en av Sveriges absolut bästa på att hantera just media. Det finns så många citat, så många utläggningar och så många intervjuer som direkt gjorde att han borrade sig in ännu djupare i sitt egna sköra supporterhjärta. En grabb från Rågsved som haft Bajen som sitt lag sen barnsben, som stod där på sidlinjen och pratade, rörde sig och betedde sig som en av oss. Det är som att vi fick uppleva hur det var att ha något som vi inte ens visste hur mycket vi faktiskt ville ha. Vi har pratat om spelare från egna led ända sedan åren med resultatet av HTFF ver 1, men nog fan glömde vi bort mannen som skulle hålla i trådarna? Vi vande oss vid inflyttade, utlovade, fotbollsgenier så länge dom gjorde jobbet. Men när BIllborn väl sa att han hoppades ”kunna lugga gnaget” så insåg vi hur mycket det var värt att ha honom där. Ha en av oss där. Längst fram i ledet,.
Med senaste årets facit i hand är det väl också det som gör så ont. Det känns som att man portat snubben som satt bredvid en på sektion A131. Som killen som man skrålat med, skålat med och gråtit med samtidigt som Mats Solheim gjorde mål i sin sista match för Bajen. Det känns inte som att vi sparkat en tränare som misslyckats med ganska många fotbollsresultat senaste tiden. Det känns som att vi förlorat en polare på läktaren. Det är emotionellt och det är på riktigt. Men det är inte vad det handlar om, hur mycket man än vill det.
För hur många gånger Billborn än pratat om att han en dag till slut kommer få sparken så har vi inte velat ta in det. Inte efter 2018, inte efter 2019. Inte ens efter ett kapitalt misslyckat 2020 och än mindre efter 8 omgångar och ett cupguld 2021. Billborn har tagit den här klubben, vår och hans klubb, till nivåer vi inte sett på 20 år. Han har varit en starkt bidragande faktor till att utveckla och utbilda fotbollstalanger som gjort att vår ekonomi är starkare än vad den någonsin varit. Han har påmint och lärt oss hur det känns att ha en av oss på bänken. Han har lagt ner själ, hjärta och allt sitt fotbollskunnande i att se till att du och jag skulle få se Hammarby spela fotboll på det sätt både han och vi vill att Hammarby ska spela fotboll. Och han har lyckats göra det samtidigt som vi varit framgångsrika. Det förtjänar respekt.
Det kommer dock inte som en chock, inte på något vis. Det kändes givet att han gick in i den här säsongen med förutsättningen av matcherna innan uppehållet skulle fälla avgörandet. Kunde han uppfinna sig själv på nytt? Kunde han kräma ut mer av den trupp som han hade med några tillägg? Kunde han skapa den lagkänsla som hans spel behöver, återigen utan att ha publiken vid sin sida? Svaret blev nja, Svenska Cupen blev hans livlina men när vi stod där som mästare kändes det ändå som att det ändå inte varit nog. Intervjuerna med VD/Ordförande Yxkull och sportchef Jansson efter finalen vittande vart det här var på väg. Även om man inte gillade det var det lika bra att förbereda sig.
När sedan beskedet kom gjorde det precis lika ont som om det kommit som en chock. När analysen över läget i sporten var klar så pekade allt rimligtvis bara åt ett håll, hur fel det än känns. Man hade kunnat klippa Paulinhos kontrakt, jag hade varit med och betalat. Man hade kunnat släppa en examensuppsats som sa att det var publikens avsaknad som gjorde att resultaten inte gick vår väg i Allsvenskan, jag hade nog köpt det också. Även om man t o m hävdat att Corona fortfarande var orsaken till vårens kräftgång, så hade jag hakat på och hållt med. Cupguldet gjorde att allting kändes förlåtet. Såväl 2020 som 2021. Man kan inte hänga upp tränarjobbet på en straff säger ni? Nej men det gör jag inte.
Jag hänger tränarjobbet på att vi för en gång skull haft en tränare som förstått oss. Som mått piss med oss, som varit lycklig med oss. En tränare som utvecklat talanger som Odilon, Borges och nu senast Amoo. Som fått karriärer att återuppstå för spelare som Tankovic och Kacaniklic. Som påmint dig, mig och grannen bredvid dig på Bondegatan om vilken typ av klubb och fotboll Hammarby står för. Som har varit Hammarby.
Jag blir sorgsen av tanken av att han inte fick ett ärevarv. Att han inte fick chansen att avsluta inför oss på läktaren. Jag blir varm av tanken av att han fick vara blott den andra tränare att vinna en titel för sitt favoritlag. Stefan Billborn har levt din och min dröm, oavsett om det varit som tränare eller spelare.
Han har fått vara en bärande del av sin egen favoritklubb. Och han har fått möjligheten att föra oss tillbaka dit vi hör hemma. För det, för hans person och för hans sätt att göra det kommer jag alltid att sakna honom.
Billborn din jävel. Hur mycket du än påstått att du aldrig ville stå i det centrum du stått, så är jag säker på att du älskat det lika mycket som jag.
På återseende. Annars jävlar.
