Premiärförlust i Norrköping
Ett par dramatiska slutminuter stängde dörren om en allsvensk premiär där dramatiken inte egentligen påverkade matchbilden i det stora hela, där Bajen fick nöja sig med ett tröstmål med sig hem ifrån Östgötaporten, efter 2 mål av Norrköping i första halvlek.
Och så klappade vi igen - figurativt eller ej - efter en Allsvensk premiär, i år igen.
Östgötaporten, och Peking, stod passande nog för ett motstånd som stängde säsongen på vår egen hemmaplan förra året. Skulle det bli likadant idag? Skulle vi bjuda upp till dans på annat sätt än på det trötta, mätta sätt man lät sig domderas i föregående års sista hemmafight? Eller skulle det bli en överkörning av rang, av förra årets trea, som efter en positiv tranfersäsong och en fin försäsong sett skarpa ut. Frågorna var många.
Inte minst om vårat eget lag. Det var ett tag sedan jag såg så många av mina egna supportrar bli så dividerade över en tränare. Nanne var vi ändå, i jämförelse, rätt eniga över. Är JM rätt nu? Kommer Michelsen att lyckas? Kommer han att få lyckas? Efter en föga övertygande försäsong som staplat mer negativa epiteter om lagbygget efter varandra än den har ingivit förtroende och stabilitet - progress, så står supporterskaran något polariserad. Dividerad. Ska han få förtroendet? Och vem blir nu sportchef?
Frågor är något vi lärt oss att förhålla oss till. Nu inställer man sig framför en säsong som inte ens börjar på en någorlunda klarhet. Vi kastar oss ut i tomma intet. Ingen har en aning överhuvudtaget, om hur detta ska gå.
70 sekunder in i matchen, efter tifon, hyllningen till Bengt Gustafsson, och intagandet av inramningen - 14 000 på läktarna, 17 grader i solen som skär ned över delar av arenan, så bryter sig Kalle Holmberg loss efter att Sebastian Andersson chippat med sig bollen upp till honom igenom Bajens defensiva mittfält. Magyar räddar vad som såg ut att bli en mardrömsstart på premiären, ifrån att bli just det, med en för situationen fin glidtackling.
Där, och då, tänker man: jaha. Jaha. Det är så det kommer att se ut idag.
Så blev det inte.
Första halvlek är ojämn ifrån Bajen. Så fort man bryter upp Norrköpings fina passningsfördelningar som går djupt nedifrån Andras Johansson, arbetar sig upp genom Daniel Sjölund, som distribuerar ut bollar till höger och vänster, Eliasson och Bärkroth, och ned djupt skärande i djupled till Holberg och Sebastian Andersson, så blir man av med bollen av samma anledning, samma spelare. Att man håsat upp Peking som en mardrömsmotståndare sedan innan har sina anledningar: fjolårets trea har slipat på sina svagheter. Spelet är snabbt, säkert och tredimensionellt. Bajen är ett, i de flesta avseenden, fotbollslag som i avsaknad av identitet i så många successiva säsonger under så många tränare fått skrota sina nya tankar, idéer och byggen för att återgå till sina rötter: den råa, fysiska fotbollen Nanne Bergstrand med avsmak så småningom erkände som sin biljett till fortsatt Allsvenskt spel.
Det är där man måste vara, i brist på att Michelsens nya tankar, idéer och system ännu slagit rot. Det är där man i korta stunder och positiva glimtar ser ett lag med avsikt gå på kontring: via fysiskt spel och tight bollfördelning. Viljan att göra något nytt finns nog där, avskalad och temporärt begravd under ett lager av sportslig identitetsförvirring. Men ser det idag, när man kan plocka upp på motståndarens misstag, eller rent av spela sig ur situationer. Det händer mer sällan än man skulle vilja önska, men rätt som det är så ser man det: Junior, i minut 7, sticker snabbt up bollen till Jiloan, som utan misstag lägger den i djupled till Dibba. Nu är Johanssons fot där och stoppar, med nöd och näppe. I minut 13 rullar Ömmi snabbt ut boll efter Pekings hörna. Jiloan snappar upp den igen, med en blick som har fattats det här laget, och sticker upp den till Paulsen, dansken som idag får agera offensiv mittfältare, snarare än back.
Första halvlek punkteras ibland av sådana här ögonblick: fina intentioner som mynnar ut i negativiteter. Mellan minut 20 och 22 har Arnór med sig två farliga skott som Langer tvingas reflexivt boxa, och styra, utanför sig själv för att kompensera för icke-kontrollerad nedtagning. "Han skjuter in sig, Smárason," säger Åke Unger, och det hoppas jag också att han gör. Tiden börjar rinna ut i sanden nu, och det finns ingen bättre tid än just den, inför ny tränare, att uppleva sin rennässans.
Bajen kontrar där det finns möjlighet, upp sig i banan, men lämnar på tok för mycket ytor för Sjölund att välja sina recipienter, och för nämnda att bygga spel på. Både Bärkroth och Eliasson på sina respektive kanter är löjligt mycket uppe i ansiktet på en backlinje som är för oskolade för att klara av den typen av anstormning. Junior, som jag hoppas kommer att utvecklas på det sätt han ser ut att kunna, lämnas inte mycket utrymme att begå misstag, så det är synd att han gör det. Han får stå för dem, men det kollektiva försvarsspelet är stundtals bedrövligt, och kommer att behöva ta på sig det som samlad trupp, att man tillåter Sebastian Andersson det utrymme han behöver för att möta sin hörna perfekt, och placera sin nick perfekt i bortre hörn, efter ringa 23 minuter spelade.
Emellan de båda målen böljar det i spel. Peking skapar ytor och Bajen låter dem. Man bryter sig ur en sekvens speluppbyggnad och lobbar upp den mot Dibba, som är snabbare på 100 meter än Pekings hela elva alla dagar i veckan, men som utan understöd aldrig kommer någonvart. Föga förvånande, egentligen.
2-0 är inte heller något att skriva hem om, egentligen. Ett tapp mitt i banan leder till att Eliasson kan spela fram Dagerstål, som får plocka åt sig bollen, vända upp, och slå till med vänsterfoten. Skottet är kanske litet nyckfullt, men där och då tyckte jag att Ömmi hade kunnat parerat. Jag vet inte. 2-0 står det, och kvarstår det.
Andra halvlek skulle bli bättre. Man sjönk inte tillbaka så mycket över planen, och tillät Peking mindre yta att trilla sig fram på. Det liknade en anstorming i inledning som hette duga, som fick en att sätta sig upp litet rakare framför sin skärm. Dock, som så händer, skulle det inte resultera i något: i 52a plockar Birkir med sig en boll ifrån Jiloan, och lägger sånär in den på Arnór. I kontrast, så rusar Aidoo med Bärkroth hemåt efter en spelvändning, litar inte på sig själv tillräckligt för att styra ut bollen på annat sätt än med pannan, och sätter den - stenhårt i egen stolpe, bredvid en Ömmi som stelt ser på. Litet flyt får man ha, förmodar jag.
Kennedy, som dittills setts till bedrövligt litet, hade också en finare andra halvlek än första. När spelet någon vacker dag sätter sig så kommer också Kennedys abilitet att kommunicera och länka upp med Jiloan och dagens valda anfallare (vilka det nu blir, med tanke på hur det sett ut. Rômulo nu då?) i något som liknar anfallsspel. Men vi alla vet också att när kaptenen slår på, då slår han på. Och, vi alla vet även att de där frisparkarna, de där inläggen, de där hörnorna: de som smeker muren, eller dippar ett andetag över ribban, eller duckar precis utanför stolparna - de kommer att gå in. Dippa innanför, istället för utanför. Det är jag inte det minsta orolig över. I en klubb som ständig genomsyras av en viss osäkerhet kvarstår ett faktum: Kennedy kommer att göra mål på en fast situation. Eller, rättelse: Kennedy kommer, med någon av sina fötter, att göra mål. En konstant i ett hav.
Skulle detta vara allt för dagen?
Inte då.
I minut 70 byts det: utgår gör Kennedy och Dibba. Den förstnämnde som har jobbat sig in i matchen, den sistnämnde som fått frustrerande litet att jobba med hela matchen. In kommer Torsten och Rômulo. En spetsanfallare för en annan, en mittfältare för en annan - som ödet inte ville ha det. De hinner göra föga impakt innan Junior, olycksdrabbad premiär som man kan ha, klamrar sig fast om ryggen på Holmberg, och river ned honom en bit utanför eget straffområde. Det röda kortet åker upp. Minut 77: utvisning, är ett faktum.
Så, crescendot: här tänker jag att det är slut. 2-0 är ett faktum. Matchrapporten är skriven. Eller, nåja, min bild av matchen förändrades inte anmärkningsvärt: jag tycker fortfarande om den vad jag tyckte innan. Men. Den anstorming Bajen nu gav sig på var förvånande. Ett desperat försök att återuppliva en matchbild som - aldrig riktigt dog sådär abrupt att man tänkte sig att den behövde andhjälp. Men likväl, nog fan skulle en poäng med hem till Stockholm. Så såg det ut, när Torsten i 80e spelade loss sig själv och letade fram en lucka rum till Musa, som fick boll, och ett målläge. Inget gick in, men där fanns plötsligt en desperation. Det fortsatte. Rômulo sprang, långa, gängliga ben upp och ned för Östgötaportens upptrampade gräs, solen svalnande, och plockade boll långt hem ifrån Ömmi själv. Han arbetade sig in med en frenesi jag önskar att jag kommer att få se ifrån honom även när han inte befinner sig som ensam spets i ett decimerat 10-mannalag i framtiden.
Frenensin skulle ge utdelning. Jiloan stöter ned bollen i djupled emot samme Rômulo, som, med Pekingförsvarare i tåg, kämpar sig fram till Langer, och lägger bollen till vänster om målvakten, tryggt i mål. 2-1.
2-2 händer inte, tänker jag, den där gnuttan hopp som tänds i bröstet till trots, när Aidoo vänder upp sin spelare, och lägger in den i straffområdet -
Mot Arnór. Som, med knappt ens millimeter, sätter bollen på utsidan av sin närmsta stolpe. Vi alla drog ett kollektivt andetag, tittade mot klockan, och insåg att där var det slut. Faktiskt slut.
Det blev två halvlekar. Och ett slut som förtjänar en helt egen match, egentligen, för det passade inte in i matchbilden vi dittills sett. Men det gjorde också att det positiva, som faktiskt fanns innan dess, kunde belysas än mer. Visst spinns i detta nu domedagsprofetior och epos om hur Bajen återigen befinner sig i fritt fall. Och kanske det, man kom aldrig riktigt ur det senaste. Men där förra säsongen tog slut på frågetecken ingen addresserade, tog den här säsongen iallafall vid med en rak, aningen butter, ung dansk som jag iallafall vill tro har en enormt tydlig vision för sitt Hammarby. Om han får chansen att förverkliga den återstår att se, men än så länge är glaset halvfullt.
Nästa vecka välkomnar vi Kalmar till Söder. Och har vi inte väntat så länge på just den dagen, att vi kan lägga premiären - som iallafall trots allt är en premiär, en helt annan typ av match - åt sidan, och blicka framåt?
