Recension av TILLBAKA
För en liten vecka sedan släpptes "TILLBAKA - årskrönika 2014" och här kommer en recension. (Hinner du inte köpa boken som julklapp till någon så går det säkert bra med en nyårspresent eller en premiärpresent framåt april!)
Ju mer jag tittar på omslaget till TILLBAKA! – årskrönika 2014, desto bättre tycker jag det är. Det är en bild som rymmer så mycket. (Tyvärr är bilden ovan ej beskuren som omslaget är - omslaget är endast området mellan de vita strecken.)
Champagnesprut från minst två bubbelflaskor, glädjegrimaserande spelare iförda de där fåniga hattarna nån satte på dem och de sprillans nya tischorna med texten ”Kampen är över – nu är vi tillbaka”. Uppe till höger en ordningsvakt som ser helt förvirrad ut men som troligen har järnfokus på något som sker nere i det myllrande folkhavet på innerplan, i förgrunden en bestämt knuten näve i luften och en annan supporter som istället höjer mobiltelefonen. Mittemot den kameran, bakom spelarna, sticker en annan, mer proffsig kamera fram.
Och så mitt i alltihop en tokglad Andreas Haddad som inte har dragit på sig den svarta T-shirten utan vars matchtröja blir en lysande vitgrön fläck i allt det svarta.
På släppfesten påpekade någon att det var lite synd att det var just Haddad som var i centrum, han är ju en av de spelare som inte får följa med upp. Men jag tycker just detta ger bilden extra mycket tyngd.
Och kanske var det därför Haddad valde att inte dra på sig ”Vi är tillbaka”-tröjan? För att han visste att han var på väg ut, för som han själv säger i ett av bokens avslutande kapitel: ”Säsongen har varit speciell för mig. Jag märkte snabbt att jag inte var inräknad i nya Hammarby.”
Kanske var det också därför han var en av de som verkade fira mest av alla? Lite ”Sista natten med gänget”? Det gäller att passa på, snart är det över.
TILLBAKA! är utgiven och producerad av gänget bakom Supportrarnas matchprogram och ungefär 2/3-delar av materialet är tidigare publicerat i programmet. Och jag får väl erkänna att det var med en viss skepsis jag för en vecka sedan lämnade släppfesten med mitt exemplar i näven.
En bok som till stor del består av gammalt material, hur intressant blir det?
Därför var det främst det nyskrivna materialet som jag trodde skulle vara den stora behållningen med boken. Och visst är intervjuerna med tränare Nanne Bergstrand, sportchef Mats Jingblad (tidigare publicerad här på Svenska fans) och sjukgymnasten Micke Klotz både välskrivna och intressanta, liksom övriga nyskrivna texter.
Men till min stora förvåning är det ändå spelarintervjuerna som ger mig mest under denna genomläsning. Jag tillhör de som alltid köper matchprogrammet, men nu blev det uppenbart att jag nog ofta läser dem slarvigt – ibland kanske inte alls. Mycket känns helt nytt, annat tål definitivt att läsas om.
Dessutom händer det något med läsningen när jag får de olika personerna presenterade för mig så här i samlad tropp. Istället för att flyta samman blir individerna tydligare, det är som att det ena porträttet ger tydligare konturer åt det andra. Och den spelartrupp som för mig varit rätt anonym blir plötsligt levande.
Jag är också en person som tycker om att få nya perspektiv på saker och ting. Att se saker i ett annat sken. Och att läsa intervjuerna så här i efterhand, med delar av facit i hand, gav nya perspektiv på det skrivna.
Idag är det lätt att dra på munnen åt Kennedys tankar om sin roll som straffskytt i en intervju från juni: ”En straff ska vara mål, allt annat är för dåligt”. I höstas, när man befarade att hans tre straffmissar skulle kosta oss uppgången var det en annan sak …
En speciell känsla är det också att läsa om de spelare som inte längre är kvar i truppen, spelare som jag nu, genom att läsa om dem, kommer att sakna än mer. Men som Timisela och flera andra spelare säger vid ett flertal gånger: ”Det är så fotbollen ser ut”.
Det händer också något med mig som läsare när jag håller en bok i handen, en BOK snarare än en tidning eller ett matchprogram. Omedvetet höjs mina krav, inte bara på korrekturläsning och formgivning, utan också på det språkliga. Ska jag komma med någon liten kritik mot boken så skulle jag önska att en redaktör hade gått igenom texterna och slipat bort de få missar som finns, ett förvirrande tempusbyte här, en onödig upprepning där, en borttappad blankrad eller en inledning som lovar mycket men sen inte följs upp.
Å andra sidan finns förstås risken att man då hade redigerat bort en del av den här-och-nu-känsla som jag nyss lovordat …
Tillbaka! är ett kollektivt arbete, här finns inte mindre än sex skribenter, men ändå upplever jag inte boken som spretig eller fragmentarisk, den känns som en väl sammanhållen helhet. Skulle jag sätta mig och skärskåda spelarintervjuerna är det möjligt att jag skulle kunna hitta vissa särdrag hos de olika författarna, kanske en förkärlek för en viss sorts frågor eller en vis typ av formuleringar, men när jag läser boken mer eller mindre i ett sträck så märks det inte. Annat än möjligen positivt – kanske bidrar de olika skribenterna till att göra läsningen omväxlande?
Här kommer ändå en till liten invändning, nämligen att sjoket med spelarintervjuer blir lite enahanda efter ett tag. Kanske hade bokens rytm vunnit på om man brutit av med något annat kapitel i det långa flödet?
Å andra sidan kanske det här inte är en bok så många sträckläser. Kanske bläddrar man mer och läser ett kapitel här och ett där.
Framför allt är det nog en bok som blir allra mest värdefull att ha i bokhyllan om några år. När man behöver friska upp minnet kring en eller annan spelare eller detalj. Eller om sju eller femton eller tjugotre år, då man vill minnas hur det var, det där sista året i Superettan …
Stort plus därför, för den statistiksammanställning som finns i slutet av boken, statistik inte bara över 2014 utan också över tränare och spelare vi haft under de här Superettanåren.
Handen på hjärtat, skulle du kunna räkna upp alla de 75 (sic!) spelare som spelat match under 2010-2014? Eller de 82 som ingått i de olika trupperna…
Lite synd dock att det under rubriken ”säsonger” i den sammanställningen bara står Superettan-säsongen. Man kan alltså inte se vilka spelare ur 2010 års trupp som fanns i klubben tidigare än så.
Men det är en liten, liten miss i en på många sätt läsvärd bok. Väl värd de 149:- som den kostar.
Bildmaterialet har jag hittills inte kommenterat, förutom omslagsbilden. Detta beror förstås beror på att jag i första hand är textmänniska, inte bildmänniska, men bara Peter Jonssons heluppslagsbild över innerplan och läktarna under uppgångsfirandet är värd att köpa boken för. Hasse Fridéns två bilder som är tagna några minuter tidigare gillar jag också skarpt. Den ena visar en glad supporter som från planen stirrar in i kameran med ett ölglas i ena handen och en cigarr i den andra, i bakgrunden rusar fler supportrar in. Bilden under visar en dansande, sjungande klunga av spelare, i en i övrigt tom och ödslig korridor någonstans bakom eller under läktarna. Firanden som pågick samtidigt, firande av samma sak, och ändå är det som två skilda världar.
Avslutningsvis kan jag bara säga att jag verkligen hoppas att redaktör Hagström & Co fullföljer sin idé om att göra detta till en årligen återkommande skrift.
Boken finns bland annat att köpa hos Intersport i Skrapan och så här dagarna före jul på Bajens Fans julmarknad i Skrapan och i Hammarby Fotbolls julbutik i gamla matchbutiken på Söderstadion. (Där finns förstås även min bok.)
Katarina Kuick är författare och översättare. Hennes senaste bok, ”Jag hör till de få som kan leva – en bok om supporterkultur” finns att köpa i bokhandeln och hos Intersport i Skrapan. Just nu specialpris hos Bokus. Ett smakprov ur den boken hittar man här. Fotografier av Björn Qvarfordt.
