Reflektioner efter Elfsborg i Borås
Mardrömsmotstånd men gott hopp, ömsom vatten men ömsom också vin. Eftersmaken är fadd efter oavgjort trots bud på mer, men låt oss se över matchen i Borås med lupp.
September septembrar
Höstdagjämningen är en speciell tid på året, och just 2024 kom den som allra vackrast. Vädermässigt. Ändå denna gnagande frustration just i annars oftast blygrå Borås. Räkningen har tappats på alla de gånger jag varit på plats i regnstaden, ensam eller tillsammans med sonen, och lämnat i bitterhet. Osannolika 17 år, nära två decennier, sedan Hammarby lyckats vinna i Knalleland är faktiskt svårt att ta in. Fast visst har guldkorn funnits, som den där segern 2007, som Emil Johanssons drömmål – om det var från 40 meter – händelser som minnessjukan aldrig kan radera. Hur befriande hade det då inte varit om i alla fall någon av Toures, Jusef Erabis eller Markus Karlssons chanser hade fått ge det inre vrålet fritt flöde. Det var situationer av klass, det var vackert, men: Det var inte mer än frustrerande nära.
Tålamodet
Det är väl bara att lyfta på nasarkepsen åt frälsarkranssmyckade Oscar Hiljemarks remarkabla förvandling av det bottenskiktade Elfsborg som Jimmy Thelin lämnade efter sig. Med ett uppoffrande och fysiskt hårt, ibland gränsande till brutalt, spel lyckas man störa motståndares possessionintentioner vilket gett resultat som ”Guliganerna” – smått genant namn på en supportergrupp – kunnat glädja sig åt.
Detta var givetvis Kim Hellberg ytterst medveten om och frågan var vilken strategi han skulle bjuda på. Friskt vågat, tänkte nog en del då startelvan presenterades. Att Marc Llinares fick stå åt sidan för Shaquile Pinas var lika självklart som Bazouma Toures återkomst, båda tillbaka efter avstängningar, medan Markus Karlssons och Oscar Johansson Shellhas bänkningar möjligen förvånade mer. På papperet en 4-2-3-1-uppställning med förändringspotential beroende på matchutveckling och säkerligen i syfte att destruera Elfsborgs press. Det skulle visa sig i stora drag lyckosamt, och nyckeln stavas tålamod.
Att Hammarby vill ha mycket boll är ingen nyhet. Bolltrillandet kan ibland se långsamt och fantasilöst ut, men skenet bedrar. Tanken är självklart att hela tiden finna lösningar och öppningar, locka till sig motståndaren både i formationer och individuellt och såra när tillfällena bjuds. Inledningsvis stacks bollar till Bazou bakom veteranen Simon Hedlund och Sebastian Holmén vid inte mindre än fyra tillfällen på åtta minuter, och när Elfsborg väl ansträngde sig för att stänga till där fann man sig i stället hårt ansatta högerut. Det var smart och genomtänkt.
Det skall påpekas att boråsarna försvarade sig väl och själva hade offensiva ambitioner, men det kändes sällan speciellt farligt utom vid det tillfälle i andra halvleks inledning då ene broder Zeneli sånär grusade poängdrömmarna. Överlag en godkänd laginsats i en match där förlust hade varit ett dråpslag. 0-0 rättvisande? Well, icke. Med tanke på de möjligheter Hammarby hade känns det återigen förbannat surt med två tappade poäng.
Kaptenens status
Vi vill alla se härförare Nahir Besara på tydligt spelhumör, distinkt och med just den pondus som anstår en av Allsvenskans starkaste och för sitt eget lag enskilt viktigaste spelare, men det har påtalats förut på sistone: Något är det som inte riktigt stämmer. Om det är att han besvärats av känningar i foten eller helt enkelt hamnat i en för honom ytterst sällsynt svacka – jämnheten är annars ett av hans signum – skall jag låta vara oskrivet, men de millisekunder han sedan en tid förlorar i beslutsfattandet resulterar inte enbart i frustration för hans egen del utan utsätter dessutom laget för riskabla situationer. Som jag påpekat förut är det alltså inte främst den uteblivna poängskörden som oroar, utan övriga spelet. På Borås Arena blev han stundtals hårt tagen och bjöd på ett par, tre fina servar – för att citera Alexandet Axén, men inte mycket mer än så. Att han byttes ut med halva halvtimmen kvar var alltså helt följdriktigt. Finns risk för allvarligare skada skall han i möjligaste mån tillåtas bli kurant med tanke på spelschemat, men han måste också komma i slag.
Tekie-Tekie-Taka
Allt beröm åt Warner Hahn, Shaquille Pinas, Fredrik Hammar och andra, men med Nahir i ett tillfälligt - får vi innerligt hoppas! – skymningsläge blir Tesfaldet Tekies spelintelligens desto mer betydelsefullt, och tydligare eftersom han lite orättvist då och då hamnar i kaptenens skugga. I åtminstone 65 minuter var han strålande mot Elfsborg. Ständigt med vidvinkelsblick och passningar smeksamma som indiansommarvindar – det hade mycket väl kunnat bli en 1-0-assist till Bazou i den första halvlekens slutskede. I det tålamodsprövande spel som Kim Hellberg strävar efter, inte minst mot lag som likt Elfsborg är positionsstarka och levererar kontringar. Lägg därtill hans snabbhet och det defensiva jobb som utförs framstår han alltmer som en oerhört viktig kugge i höstens toppstrid.
Bytesstrategi
Det skulle inte förvåna mig om Kim och David Selin om inte haft mardrömmar så i alla fall haft stunder av förgrämelse efter de direkt felaktiga byten som gjordes mot IFK Norrköping, framför allt Divine Teahs inhopp i ett otacksamt läge då en skör ledning skulle försvaras. I Borås blev densamme i stället helt utan speltid, och jag undrar jag… Sebastian Clemmensens, Ibrahima Fofafanas, Markus Karlssons och Oscar Johansson Shellhas var samtliga helt rimliga ersättare, ingen gjorde på något sätt bort sig, men jag ställer mig frågande till om inte matchbilden hade passat Divine som hand i handske. Med efterhand allt tröttare ben och skallar på planen var omställningsmöjligheterna många, så möjligen hade det kunnat bli ett utmärkt tillfälle för liberianen, vars spetskvaliteter i just detta spel är högkaratigt. Spekulationer och fantasier, visst, vi kommer aldrig få veta, men jag skulle ändå vilja höra Kim i ett längre resonemang kring detta.
Målramarnas och kryssens förbannelser
Egentligen borde – dessa två förhatliga ord – Hammarbys topp-tre-placering varit om inte helt säkrad så närapå vid det här laget. Övriga resultat går gång på gång vår väg – GAIS överkörning av DIF ett rykande färskt exempel – och den förlustfria raden blir allt högre. Om inte ”om” hade funnits, om inte stolpar och ribbor och tveksamma slutminuter existerat, om bara skärpa funnits i avgörande lägen… I stället för absolut toppkänning och ett mjukgörande avstånd neråt förlorades nu ytterligare två poäng till de 12 som redan tappats under en försvinnande kort tidsperiod. Det går givetvis inte att kräva att full pott skulle tagits, sådant är helt orimligt, men jag hade gärna sett att vi åtminstone inte tappat ledningarna mot BP och ”Peking”.
Oavgjorda resultat får i längden förödande konsekvenser, vilket vi nu blir smärtsamt påminda om. Skall vi kunna behålla den placering vi i stort sett prenumererat på en längre tid, och inte falla på målsnöret, krävs mod, järnvilja, noll skador och avstängningar, och inte minst förmågan att dra streck över missräkningarna och ta varenda match som en final, för att använda en utsliten klyscha.
Get up, stand up / Don´t give up the fight sjöng Bob Marley, och varför inte tanka Årstas högtalare med den låten på hög repeat, helst med början redan måndag morgon. Match mot ett i nuläget darrigt BK Häcken redan på torsdag. Hemma. Det är hög tid för Nya Söderstadion levererar och att spelarna gör detsamma. Och ja, jag lever fortfarande i den starka tron på en magisk avslutning.
