Reflektioner efter oroväckande förlust i Solna
Bitterhet är en lyx och absolut inget Hammarby får ägna sig åt efter den bitvis mediokra insatsen på nationalarenan. Dagen efter är redan snart förbi!
Smärtsamt
Har du mod, har du vilja / Har du längtan i din kropp / Är du trött på att vänta /är du nere och vill opp
Vill man bygga himlar i derbyn är Ulf Lundells rader en utmärkt ingång. Det är en av många slitna klyschor att sådana här matcher lever sina egna liv oavsett tabellplaceringar, men en sak står fullkomligt klar: Är det inte påkopplat i varenda lagdel och enskild spelar från minut 1 kommer det se ut som i söndagens match i Solna. Det vill säga karaktärslöst.
Välförtjänt förlust? Absolut, sett till hur illa prestationen var i första halvlek. Det var tamt och andefattigt, Hammarby kom knappt över egen planhalva, passningsspelet var utan tvekan undermåligt, ingen stod upp ens med en tackling för att bryta AIK:s momentum.
Behovet av att hålla huvudet kallt får inte såklart inte innebära helt nedisade skallar, 0-0 i paus var ett minst sagt orättvist och smickrande mirakel som enbart hade med Warner Hahn och svaga gulsvarta avslut att göra. Tillställningen hade mycket väl kunnat vara avgjord redan där, men bisarrt nog fick Hammarby en gratismöjlighet att studsa tillbaka. Och höll sånär faktiskt på att utnyttja den.
Uppryckning, till ingen nytta
Även om det inte såg så ut är jag inte naiv att tro att våra krigare – i vanliga fall – inte var taggade, men något i uppladdningen inför den här matchen måste ha gått fundamentalt fel. Stundtals såg det ut som när Brasilien kördes över av Tyskland i hemma-VM, med den väsentliga skillnaden att AIK inte förmådda utnyttja sitt totala övertag. När Hammarby väl lyckades hålla bollen långt från eget mål hade 45 minuter passerat, men just den korta passagen skänkte ändå förhoppningar om en förbättring; något annat hade för övrigt varit en smärre skandal, vilket Kim Hellberg också signalerade.
Från att ha varit fullständigt fastlåsta och förlorat i stort sett varenda andraboll/närkamp blev det trots allt ljusare. Något. Ny uppställning med vad som kunde liknas vid en fri fembackslinje gav stabilitet även framåt och det var inte lika mycket att solnaiterna tappade i styrka som att Hammarby kom upp i nästan godkänd kvalitet som gjorde att eftermiddagen hade kunnat sluta på ett annat sätt.
Desto bittrare att den då inte gjorde det. Jag som jag i ännu ett anfall av självbedräglig hybris räknade in åtminstone ett kryss – vilket hade varit ett fullt godkänt trematchersfacit sett till motstånd och spelplatser – och börjat se framtiden an med tillförsikt, ja, då small det till. Misslyckad brytning av Fredrik Hammar på övertid, följt av ett katastrofalt försök till rensning av Ibrahima Fofana, och så var det två steg bakåt i stället för ett framåt. Och naturligtvis svider alla onödiga oavgjorda resultat på senare tid ännu mer nu än vad de redan gjorde.
Strawberry Arena
Det finns absolut inga ursäkter för förlusten i detta allt annat än spelmässigt minnesvärda derby, och jag är övertygad om att såväl spelare som tränarstab instämmer i detta. Vi skall alltså inte skylla på underlaget. I mina ögon skall fotboll helst spelas på naturgräs, av flera anledningar, men att SEF:s så kallade nationalarena bjuder på sådana undermåliga förhållanden, sämre än Finnsvedsvallen i april, är inget annat än genant. Ett hån mot såväl spelare – där gäller att det är lika illa för alla, inklusive uppenbara skaderisker – som supportrar.
Petter Stordalen kan vara en de minst stilmedvetna miljardärerna, om det nu inte ligger i sakens natur, men eftersom stålar uppenbarligen flödar både på konton och i fast egendom borde väl gott om utrymme finnas att spendera säg 50-100 miljoner på en upprustning. Detta nu inte skrivet som en bortförklaring, men ändå ett påpekande.
Simon Strand
Att kamrat Strand tog ett rött kort på övertid kommer säkert rendera honom en del spott och spe och ge självgoda haters vatten på sina kvarnar. Till dessa vill jag säga: Passa på att släcka törsten medan ni kan. Jag gillade det jag såg av det självklara i att helhjärtat stå upp för våra färger och vårt klubbmärke. Det är VI som är Hammarby, och dessutom lär AIK lida mer av att även Mads Tychosen också blev utvisad och därmed missar matchen mot BK Häcken.
En ljusnande framtid?
Att inte se sig om i vrede, besvikelse och uppgivenhet hör till det svåraste en människa/Bajen-supporter kan ställas inför dagar som dessa. Ett kärlekslöst öde landskap breder ut sig där ingen kan vare sig bo eller överleva och allt man vill är att få bli lämnad ifred. Man har vi något annat val nu än att ge oss rakt ut i striden igen och lägga det under oss, göra det beboeligt igen!?
En svidande förlust är ingenting annat än exakt vad den låter som och vi har alla lite till kvinns och mans rätt många skavanker att plåstra om de följande dygnen, men de måste läkas på nolltid. På med infektionshämmande i hela Söderort – och jag menar då i hela Sverige – det finns inget att be för nu när brandröken har lagt sig med grönvita flagor över Solna.
Våra toppkonkurrenter lär knappast ha skrämselhicka sett till sina respektive spelscheman, så vinst mot Halmstad BK på lördag är inte bara ett måste utan ett direkt krav, och den skall helst inte se ut hur som helst. Även om det bär fruktansvärt mycket emot vill jag påstå att det annars är i stort sett god natt för säsongen 2024 – vad gäller herrarna, vill säga.
