Så fick Nanne kliva ner från piedestalen
Nanne Bergstrand kom till Hammarby och lovade guld, framtidens fotboll och gröna skogar. Men någonstans mitt i skogen irrade smålänningen bort sig bland märkliga uttalanden och orimliga profetior.
För att rätt ska vara rätt så ska vi fastslå en sak först. Det finns ingen Hammarbyare som hatar Kurt-Arne Bergstrand, varken supporter eller spelare. Personligen hyser jag den största möjliga respekt för det han gjort historiskt inom såväl Hammarby som övriga klubbar. Hans prestationer och resultat talar sitt egna språk och då kommer saker och ting att förbli. Nanne kommer alltid att vara den tränare som tog oss ur mörkret och upp till ljuset och Allsvenskan på ett sätt få hade hoppats på. Problemet var det som hände när vi väl kom fram.
Så fort det började knaka, någonstans efter omgång 6 eller 7 2015, så märktes en första tendens av det som sedan har följt. En kakafoni i usla undanflykter och märkliga kommentarer till fotbollens dåtid, nutid och framtid. Nannes taktik att sätta sig själv på den högsta av piedestaler var underhållande till en början, irriterande efter en stund men rent utav patetisk när en viss tid hade gått. Det gick inte att ta honom, hans fotboll eller hans teorier seriöst och det mesta försvann ut i ett hav av raljerande haranger i såväl ”gammelmedia” som sociala medier. Loppet kändes kört för längesen.
Fotbollsmässigt är Nanne en väldigt kunnig tränare. Han har en förmåga att få ut väldigt mycket av väldigt lite, vilket visade sig i Kalmar inte minst. Men det exempelvis Mattias Lühr verkar glömma bort är att den klubben Nanne tog över inför 2013 inte var att jämföra med Kalmar. Här fanns möjligtvis inte pengar i överflöd, men här fanns en framtidstro och en vilja att få lyckas. Men framförallt så var Hammarby redan då en klubb som stod stadigt som såväl förening som bolag. Alla versioner av Hammarbys högsta ledning och kansli under de 10 åren dessförinnan var något annat. Men bolaget Hammarby var inte kaos under slutet av 2013, då hade prestationen Nanne gjorde varit än bättre. Nu fick han, tillsammans med sin lumparpolare Piloten, bygga sin egen trupp och jobba i ett stort lugn. Det förtar inte Nannes prestation men det gör att den är minde ”otrolig”.
Nannes största utmaning har snarare varit att utveckla det vidare mot motstånd som faktiskt haft något att sätta emot och det är också här han har misslyckats. Både 2015 och 2016 går till historien som år vi lyckades vinna derbyn men inte lyckades vinna Sverige. Missförstå mig rätt, vi förväntade oss inte att ligga i toppen av Allsvenskan, men det hade varit läge att visa upp åtminstone ett uns av den där framtidens fotboll som vi hört så mycket om. Istället fick vi mest se den krackelera, rasa ihop och försvinna ner i något som visade sig vara betydligt mer vägvinnande. Vägvinnande för Hammarby, spelarna och supportrarna, men en förlust för dess tränare. När båda Nannes år som huvudtränare slutat med en återgång till den rakare fotbollen för att rädda kontraktet, så finns det väldigt lite som talar för att han är rätt man att leda det här laget.
Man kan prata om spelartyper och egenskaper hur mycket man vill, men om Nanne hävdar att det är materialets fel att han inte lyckats, då är han ju direkt korkad. Att välja taktik före man väljer spelare är inte orimligt på något sätt. Man att halvvägs in i en säsong såga en trupp man bygg upp så kapitalt, är inte annat än idiotiskt. Redan för ett par år sedan, inför första säsongen i Allsvenskan, skulle han ha gjort något åt det som uppenbarligen blev ett problem både år 1 och år 2. Inte komma och gnälla på det sådär strax efter sommaruppehållet, på så sätt har han låtit som en dålig skiva som hängt sig på fel spår.
Nannes resa från supportrarnas älskling till en karikatyr av någon som vi en gång litade på är också intressant. Ingen har ifrågasatt hans självvalda distans till oss på läktaren, den har varit helt ok. Snarare har vi romantiserat bilden av en tränare som tänker större än gemene Alexander Axén, men vi trodde nog inte att han missat vår roll så mycket. I samma andetag som han började prata om att vi var våra egna största motståndare, så började också hans resa på väg från Stockholm och tillbaka till Småland. Det må vara svårt att vara tränare i en storklubb i en huvudstad. Men man behöver inte göra det svårare än det faktiskt. Du behöver inte älska dina supportrar men du måste respektera och acceptera de för det jobb dem lägger ner. Nanne gjorde varken det ena eller andra, vi verkade mest alltid vara i vägen.
Så nu börjar en ny resa för såväl Hammarby som Nanne Bergstrand. För Hammarby innebär det en resa med någonting nytt och förhoppningsvis framåtlutat tränarnamn. Personligen skiter jag fullständigt i om vår nya tränare bryr sig om klacksparkar, hörvarianter eller färger på skor. Däremot tror och hoppas jag på att klubben tar in en tränare som de facto vill ta Hammarby till nästa nivå inom svensk fotboll.
Men det viktigaste är att han sätter klubben, supportrarna och laget i främsta hand. För det har vi inte varit med om på väldigt, väldigt länge.