SÄSONGSDAGBOKEN, LIVET
För flera decennier sedan fick poeten Bruno K Öijer frågan från magasinet Nöjesguiden om vad han önskade sig i julklapp. Han svarade: ”En 1 mil lång cigarett.” Det fanns naturligtvis en pose i uttalandet som sträckte sig över decennier av romantiska bilder: the Marlboro Man, filmstjärnor, en och annan författare och musiker … Men jag tänker att det, om man är supporter till nikotin, är en rimlig önskan. Man vill inte vakna upp i famlandet och fråga sig vart paketet tog vägen. När det inte ens finns flagor kvar att rulla med; man är ensam.
Det är den 12 mars. Just i dag skulle författaren Jack Kerouac ha fyllt 96 år. I morgon är det min fars dödsdag, han skulle ha blivit 81. Jag ser ut över denna stad där jag bor för tillfället, Göteborg. Det är knappast min stad och ändå har jag varit här, mestadels, sedan min förste son föddes och jag flyttade från Drottning Kristinas väg i fiendeland. Resten är modern historia. På skylten för veckotidningar utanför kiosken vid Olskrokstorget står det hata aik. Jag tycker inte om hat, men kan ändå någonstans känna mig hemma. Jag måste fortsätta orka skratta.
Jag skall inte säga att jag reste stenen, det vore som en ”runa”, men jag sköt pilen in i hjärtat på min yngre son när vi såg avgörandet 2001. Han var tre år den gången. Han fick på Mölndals sjukhus en blå och vit liten flagga av personalen, men jag avböjde. Men inte bara det, utan ännu mer vad som skulle komma: Åren med Tony Gustavsson, och de spelarna. Vi drog land och rike runt, min son och jag, satt med i omklädningsrum, tog närapå isbad med truppen, var på Årsta. Vi byggde himlar, bokstavligen, jag spillde kaffe på pressjournalister. Vi följde med i smärtan och i små glädjeämnen. Vi fann vänner för livet, jag kan inte räkna dem alla. Men allt detta är ju bara minnen. Nu är NU.
I fjol vid den här tiden levde jag i Montevideo, året dessförinnan någon annanstans. Nu gör jag inte det längre. Nu är jag här och jag skall verkligen försöka få er att följa med mig på resan. Jag känner ingen oro. Jag tänker inte nämna vare sig önskningar eller namn. Låt oss alla vara ödmjuka. Jag har en nästan vit skärm framför mig. Året har egentligen inte börjat. Spelarna är nya. Jag är själv en annan än den jag var. Min son är nu 20 år. Spelidéerna, jag kan inte riktigt fånga dem; i dagsläget känns det mest som … Tänk er ett antal män i en mörk nordamerikansk gränd som sitter på huk och kastar tärning. Det är mycket som har gått förbi mig, sådär bara som i en hast. Nu handlar det om marknad, allt människor talar om är stålar.
Var skall jag börja, vilka är de starkaste minnena? När Andreas Dahl som genom ett under lyckas kvittera mot Qviding, och lättnaden? Leråkern i Ljungskile, spottloskan i Huskvarna, när jag lugnade våra supportrar på tågstationen i Helsingborg eller när Tony blev hånad av lokala journalister i en kulvert i Trelleborg eller när jag pratade minnen med Anders Linderoth, eller snacket med Thom Åhlund bara timmar efter degraderingen? Ensam i en buss med Igor Armas? När spelare kommit och spelare gått, när min far visade mig Nackas autograf i en bok han fått av Gunnar Nordahl, ”Guld och gröna ängar”? Eller i fotografier, texter, intervjuer?
Jag tänker mig att det skall handla om:
Vardagar. Nu. Sen. Livet. Levandet. Åldrandet. Döden. Livet. Livet och döden och livet igen. Bortamatcher. Erkan Zengin.
Vägen. Åldrandet. Framåtseendet. Jobb. Vinet. Vinden. Vattnet. Bussandet, gåendet. Landet. Grekland, Uruguay, Bohuslän. Vardagar. Här och nu. Sen. En kolibri, en falk på en kvinnas skyddade arm. Det som finns, bara det som finns, så få minnen som möjligt. Platser. Rio de la Plata. Vinet. Vinden. Regnet. Det avslutade. Här och inte där. Kennedys sista säsong och en del andras första. Att Grekland inte är med i VM men att Uruguay är det. Det levda och det som är kvar. Tranorna. Kärleken. Sällskapet. Ensamheten. Tomheten.
De som är. Som är. Som kommer. Hon som är här. Alla fåglar. Allt som är, inte det som inte Dagarna. Nätterna. SM-guldet i november.
Vi har detta i minne, men glömmer det. Ingen nostalgi, få hågkomster. Vi ser framåt nu, vänner. Jag skriver en dagbok över den kommande säsongen och ni skall alla vara delaktiga, i min värld får ni alla plats. Vi skall inte vara ensamma, även om ensamheten ibland är vår innersta styrka. Vi har åtminstone en plats där vi är verkligen hemma.
Per Planhammar
