Säsongsdagboken, Livet V
Den första tidsangivelsen är 05.11. Jag har uppenbarligen sovit i exakt samma ställning hela natten, spärrar upp ögonen. För bara några veckor sedan var det svart ute vid den här tiden, men inte längre. Den amerikanske författaren Jack Kerouac förde under flera år drömanteckningar i en liten kvittobok som han fäst på väggen ovanför sängen tillsammans med en penna för att enkelt, ofta nästan i sömnen, kunna nedteckna bilder som annars riskerade att glömmas bort. Det hände att han föll i dvala igen och vid nästa uppvaknande inte förstod vad han skrivit flera timmar tidigare. Det är Guds röst, tänkte han, jag är bara en del i Guds mänskliga plan.
I min bok i morse stod det:
Tusenskönor sticker upp i parkerna, lika spröda som i fjol. De syns inte mörkret, men man vet att de finns där.
5 4 1 0 13-5 13
Det första är uppenbarligen något som jag i nästan sovande tillstånd tyckte skulle vara bra i nästa roman, vilket det kanske inte är. Ursprunget till det andra krävs det sannolikt inte lång betänketid att lista ut för läsare av den här texten.
Måsarna skriker som besatta, mer klarvakna än jag. Nymalen kardemumma i kaffet och plötsligt väller bilder fram. Jag ser fyra tappra män på en sportbar vid Järntorget i Göteborg som inte ens med en betryggande ledning i 91:a minuten kan slappna av, de har varit med alldeles för länge för att kunna göra det. Jag ser en sons tår i ögonvrån, för en stund mycket långt bort från både bortamatch på Starke Arvid och den brukare vid vars dödsbädd han vakat på sitt tillfälliga jobb. Jag ser han som nyss skilt sig plötsligt resa sig ur askan och tro på livet igen. Jag ser tiotusentals supportrar och hör deras sånger, och vare sig de befinner sig i klacken, på just en sportbar, framför skärmen eller i andra länder utgör de det yttersta beviset på att vi leder även 2018, alltså inte bara tabellen utan där vi alltid är i toppen; inte minst för deras skull har ett stort tyskt tevebolag följt Hammarby under en tid.
Just såhär är det, det är rena fakta, för som vi alla har väntat, kanske inte på 4-0 mot till exempel Brommapojkarna, men på en spelidé, en tanke, en glädje, inte bara på ett resultat utan det sätt som resultatet byggts på. Fortfarande sömndrucken har jag svårt att fästa de rätta orden, för det var så fruktansvärt längesen, så många år sedan. Trodde vi verkligen, innerst inne, att detta var möjligt? Fanns det ens någon som i februari, med handen på det vilt bultande grönvita hjärtat, kunde ana att vi i dag, i slutet av april skulle kunna stoltsera med den poängrad jag krafsade ner i min dröm?
Att döma av alla de reaktioner jag fick från nära och långväga vänner jag inte träffat på länge utanför Bravida Arena på Hisingen i söndags är jag helt säker. Nej, det var inte möjligt. Men nu hade det omöjliga inträffat, vilket frammanade idel leenden, garv, varma kramar i den rätt kyliga vårsolen, skålanden, skrålanden och ryggdunkningar. Men i allt detta nästan övernaturligt omöjliga fanns också en vilsenhet, som om det inte kunde vara riktigt sant ändå, serieledningar inte bara för herrarna utan rakt över hela linjen, fantastiska damer, briljanta ungdomar, som om den annorlunda verkligheten knappt kändes helt bekväm.
”Nu måste det snart bli torsk så att man kan känna sig som hemma igen.”
”Jag vet inte vad jag skall tro, vad fan är det som händer?
”Någon magisk höst kommer det inte bli i alla fall, vi lär väl tappa halva laget i sommarfönstret.”
Ja, visst, det fanns en viss förvirring, men kvinnor och män log på ett sätt som gjorde att jag visste att de var förälskade, leenden som öppna fönster.
När jag pratade med Pablo Piñones Arce bara minuter efter sillstryparsegern på västkusten häromveckan betonade han vikten av återhållsamhet, av att inte gå händelser i förväg utan behålla ödmjukheten och tron på ett fundament. Det var, för en gångs skull, långt från floskler. I Pablos blick, ni vet den där lite kisande, fanns en fullkomligt nykter analys, lika nykter som en korsfäst som rullat stenen från sin grav: Vi är en liten bit på vägen, vi gör det bra, stundtals riktigt bra, men det är långt kvar att vandra. Jag menar att denna grundinsikt har synts även i de efterföljande matcherna.
Och när jag samtalat med spelare, hört Stefan Billborn på presskonferenser och i andra sammanhang och pratat med andra som har god insyn i Hammarbys dagliga verksamhet, när jag sett hur truppens spelare och ledarna omkring dem agerar sinsemellan, är det hela tiden samma bild som framträder, en bild av trygghet, av förståelse och vilja att aldrig någonsin sluta orka eller våga fortsätta utvecklas för att komma närmare fulländning.
Alla tycker de att det är helt okej att ha lyckats bärga 13 poäng på de fem första matcherna för säsongen, och fixat en målskillnad att stå stadigt på, men nöjda? Inte alls. Lite till mans kan vi kanske småle åt att Stefan Billborn - som väl varken är Gud eller en del i Guds mänskliga plan, utan i högsta grad sig själv - gång på gång, närmast som en hypnotisör, påpekar att ”vi har inte spelat jättebra hittills, det finns mer att ta ut av det här laget”, eftersom vi är så lyckliga nu, men är det inte klockrent ändå? Visst finns det mer att hämta, även om cirka 15 minuter i varenda halvlek hittills har varit ”jättebra”, jag är faktiskt övertygad om det. Och nog kommer det behövas att ytterligare några felprocent skalas bort samtidigt som det som varit bitvis briljant bibehålls.
Ett derby väntar runt hörnet och även om Benny Lekström anser att utgången är given, att det kommer fortsätta spöka för somliga – som jag vill tro honom! – uttryckte jag så sent som i Panelen på den här sidan för ett tag sedan att oron inför just de matcherna i år är fasansfull, ungefär samma ångest som när det vankas Blåvitt men ändå på ett annat sätt. Och de fyra matcher som ligger mellan detta derby och nästa är knappast självklara att jubla över redan nu. Fast okej, en dag i sänder, som man säger inom AA, en match i taget
Vi måste få tillåta oss att vara glada. I åtminstone några dagar till. Fotboll är vårt spel och det har tusentals dörrar, stora och små, barockskulpterade och släta, ljusa och mörka, avflagnade och nymålade, och jag vill öppna varenda en och titta in. Det där lät nästan som Björn Ranelid, men solen lyser på spruckna trottoarer och två gamla kvinnor vandrar arm i arm fram till en parksoffa, långsamt. Vinden fläktar i träden. En vanlig rätt himmelsk grön och vit dag vid ett litet torg i ett fint, lite sorgset land. Just i dag leder vi tabellen, allt lyser i sol och, visst, tusenskönor sticker upp i gräset.
Per Planhammar
