SÄSONGSDAGBOKEN, LIVET VII
Mitt i denna underliga, underbara sommar som liksom vridit sig kring sin egen axel ända sedan Kristi Himmelsfärd och inte vill släppa taget, som om den kände på sig hur väl vi behövde ljuset. Bara två väldiga åskväder har jag fått och det var dagen efter jag anlände till och dagen innan jag avreste från den lilla stugan vid sjön Nossen utanför Vimmerbym som om en cirkel slöts. Fem veckor där och det jag gjorde var att arbeta, se film, cykla, se syrenerna slå ut och blomma och vissna, och sedan kom jasminen, umgås med fåglar, läsa och av en lycklig slump träffa nya Hammarby-vänner, Jimmy och Maria, i vars vackra vardagsrum vi såg vårsäsongens sista matcher. Men allt det där är historia nu. Minnena och vännerna finns kvar, men det är tid att se framåt, tid för ny kärlek. Dags att tömma lägenheten och se sig om efter en ny. Allt är i rörelse, som Mr Coldhand skriver.
Det har varit VM. Skriver varit, för min del tog mästerskapet slut när mitt älskade (det andra) Uruguay slogs ut. Det var en rättvis sorti i kvartsfinalen, med briljante Edinson Cavani skadad saknades något, men resan dit var magisk, jag hörde vännernas jubel över Atlanten från Montevideo. Det vackra lilla land, 3,5 miljoner invånare, världsklass gång efter gång och inte bara vartannat decennium.
Och Sverige ... Ledsen, men jag kan varken engagera eller bry mig, åtminstone om ingen Hammarby-spelare är med. Så är det bara. Jag har hukat bland plötsligt fotbollsintresserade på gator och torg, knutit näven i fickan. Det har inte med någon antisvensk hållning att göra, men jag kan bara inte. Har alltid varit så. Alltid borta, alltid hemma. Det enda riktigt intressanta med det svenska landslaget de senaste veckorna har varit att se hur även de skickligaste experterna i en hast tokhyllat mitt älskade (det andra) Greklands strattegi att spela efter resurser och förmåga, om än betydligt sämre.
Måndag, Köpenhamnsvägen, Malmö. Här är jag nu, ännu ett fiendeland men det är en vacker sommarstad, grönskande, tung, kontinental, helt andra dofter. Helikoptrar hovrar över Rosengård, jag ser dem men de är en bit härifrån. Min bäste vän och kollega Kristian Lundberg har generöst lånat ut sina rum och vi umgås, arbetar, han med sitt, jag med mitt, vi tillsammans med vårt gemensamma. På den fina balkongen antecknar jag, ser folk gå stenkasten ner till Ribersborg för att svalka sig. Barnen är på sina håll. Vita och blå skjortor fladdrar i brisen. Kaffe i en Jan Stenmark-mugg med texten: "Jag är ledsen men kaffet är visst slut ..." "Det är det mellan oss också, din odugling!" Ja, vissa relationer tar slut, man tror det är kamp om bollen men man får rött och blir utvisad igen. Men aldrig mellan oss. Det är omstart i dag, mina vänner, omstart och som vi har längtat! Jag säger som vännen Magnus Hagström: "Till och med ett inkast i en av Bajens träningsmatcher är viktigare än VM."
Fulla av overklig tillförsikt, enormt stolta (som alltid över att bära våra färger, men ändå på ett annat sätt, inte sant?), lite rusiga och smått yrvakna, då och då snudd på övermodiga men alltid plirande och snett leende. Som serieledare avslutade vi den första knappa hälften och det är som serieledare vi går in i den dryga andra (jo, jag vet helgens resultat, men två matcher mindre spelade och det där ...), men låt oss vara ödmjuka som alltid, låt oss inte förvandlas till oonämnbara klubbars medgångssupportrar, de som sviker så fort det sviktar. Vi är Hammarby! Vi vet vad som krävs! Vi kommer alltid att stå upp för våra färger, vårt lag, vårt klubbmärke, vårt hjärta!
Jag vet inte hur det är med er, men själv har jag vandrat på helspänn under helgen. Jag kommunicerade med en gammal älskling i timmar i går kväll och hon hade svårt att verkligen ta in allvaret och rastlösheten, men var i alla fall vacker nog att tipsa om Netflix-serier jag inte sett som skulle kunna skingra tankarna. Jag såg "Marcella", fyra avsnitt, mycket bra, men sedan hade jag ändå svårt att somna. Sov inte alls bra. Vaknade vid fem. Och nu sitter jag här på balkongen igen. Ännu en underbar morgon med färskt bröd, fetaost, honung och fruktsallad. Bara timmar kavr nu, några få, och det är som Kristian skriver i en dikt:
"Allt och denna lycka av ingenting. / Tidigt om morgonen går jag omkring / här i rummen och sjunger oss till / mötes, ja, här börjar min berättelse."
Och jag tänker: Ja, här fortsätter vår berättelse, här börjar vår magiska höst.
?Per Planhammar
