Sen kryssupphämtning i hemmapremiären
Efter 94 minuter av Bajens smått förvirrade uppspel mot tiomannabussen ifrån Kalmar krävdes det en rivig, hårdhudad dansk för att hemmalaget skulle plocka med sig en pinne ifrån omgång 2.
Det var det där med spelidentitet.
Ljusglimtarna ifrån - resultatet till trots - Peking helgen denna dessförinnan, resulterade i en tämligen positiv anda, den anda som Söder fylldes till bredden av under den gångna, vårvarma söndagen. Parkerad vid staketet som avgränsar Snaps uteservering mot nästgårds, tågandes över Skanstullsbron tillsammans med ett tiotusentals medsupportrar, i väntan på att bli insläppt på arenan. Den oväntade slutforceringen i Norrköping hade inte lämnat folks tankar, och den fyllde förväntningarna. Förväntningarna, som vi alla vet, finns där, viss skepticism till trots. Att inramningen var så pass ideell den kunde bli för en lyckad hemmapremiär var ju inget som på något viss dämpade dem; vårsol, slutsålt, en uppslutning för lag och för stad som, likt alltid, inte är likt något annat.
Så hur skulle det urarta sig på plan? KFF kom av en bister kollaps mot Elfsborg som slutade 5-1 i favör till Ellos, och Bajen hade ju trots allt kämpat sig ur ett bottenlöst hål mot Peking och kommit tillbaka starkt efter att man blivit decimerat till 10 man och ett tvåmålsunderläge.
Som så ofta dessa stämningsfulla hemmapremiärer, med sin fantastiska inramning och sin andlösa publik, tyvärr blir: en avmättad händelse där fotbollen stockas någonstans på mittfältet och förblir där. Kalmar parkerade tiomannabussen relativt tidigt och höll den stadigt där. Bajen kom ingenvart. Man såg inte ut att förstå hur man skulle knäcka den proverbiala nöten. Vart man än arbetade sig var där 7 spelare det inte kändes som att man räknat med skulle uppenbara sig där. För varje crossboll man skickade in emot Pa Dibba så fanns där en hel Kalmarbacklinje som väntade på att han, ensam och utan understöd, skulle försöka vända in och ut på någon. För varje uppspel ifrån Birkirs kant och in till Jiloan fanns där ett helt mittfält och en backlinje som väntade på att få bryta upp det. Man cyclade boll, rörde frustrerat till det, och kom åter upp på noll.
Första femtons tempererade minuter punktuerades av att Magyar tappade boll mitt i plan, och lyckades inte fånga upp den igen. Papa Diouf var snabb att agera, och snodde åt sig bollen framåt. Han sprang om en, två, tre, och placerade den över Ömmis ena axel. Något som är värst är faktiskt släkten. Man vet inte vad man har haft med sig sig förrän man, just det, har det emot sig. Melker Hallberg blev knivig på mitten, och slog den, erkänt, fina passen fram till Diouf och 0-1-målet. Punkterat, indeed. Rasmus Elm, eller Elm #3, gjorde också en del fina saker för Kalmar på mitten. Mindre imponerad blev man av #1 och #2, men en av dem - inga namn nämnda - är ju tydligen en mycket expressiv, explosiv, skribent.
Första halvlek bjöd inte på så mycket mer. i 26e fick man sin egen - enda nästan, för halvleken - vassa målchans. Som man sedan på två man skulle hjälpas åt att cykla in i Söderbergs bortre hörna.
Andra halvlek skulle bli kvickare ifrån hemmalaget, påhejat av de 31,000 som kommit för att göra just det den eftermiddagen. Kennedy, som knappt setts till, fick sätta en farlig skarv ett andetag utanför. Árnor, fortfarande i sin inskjutningsfas, skrapade målburens yttersida. Birkir - denna outtröttliga, flängde iväg en utbox tätt snett och över. Man arbetade sig in i Kalmar som började tröttna på att cementera ihop mitten och bryta upp och bryta ned ett Bajen som, trots hur jag ibland uttrycker mig, inte är helt borttappade på en fotbollsplan. Speciellt inte när - och prisa gudarna, för det var verkligen inte en omgång försent - saknade JP fick bytas in, tillsammans med unge Leo Bengtsson, mot utgående Kennedy och Koffie. Båda som, för att tillägga, bidragit till marginellt mycket dittills.
För att understryka hur viktigt det är med en defensiv mittfältare av Johan Perssons kapabiliteter i detta Bajen är väl att understryka hur otroligt viktigt det är med en sådan i vilket annat fotbollslag som helst. Har man inte en bra DM som grisar ned sig på mittfältet, plockar ströbollar, bryter kvicka bollvändningar ifrån motståndare och ger det gästande, eller mottagande, laget man råkar möta, kamp, så saknar man ofta en så vital mittpunkt i laget. Ett mer spelförande lag behöver den typen av "smutsig", down and dirty-spelaren lika mycket som ett lag som förlitar sig på att man ska kunna spelvända för att kunna arbeta sig in offensivt i motståndaren.
Jag har vaxat nog med poesi om hur mycket jag tycker JP betyder nu. Det var den första matchen tillbaka ifrån långvarig skada som dessutom är en svår skada. En komplicerad skada. Det kommer att ta tid att integrera sig. Men man såg ändå hur mycket man saknat den spelartypen, tycker jag. En stabil mittpunkt att utgå ifrån och förhålla sig till. Kanske även på det mentala planet. Det är svårt att cementera vem annars som ska ta den vrålande kaptensrollen.
Och att tjonga på Paulsen då? Det gick ju som det gick.
Inte riktigt. Slutforceringen, som man i trött manér namnger det sista flämtande andetaget laget tar i matchen de ligger under i, kom även denna gång. Att behöva slutforcera betyder per definition att man inte gjort sitt jobb som man ska, litet som att sitta med sin uppsats till natten innan inlämning ska ske samma morgon, och krafsa ihop något halvdant som kan fungera. Upp med alle man - Ömmi inräknad, för de där fasta situationerna man lyckats kriga till sig. Söderberg plockade vant hörnan, och med en blick mot Bajens tomma målbur, och den fria Mahmoud Eid i bakre kant, rullade han ut bollen mot anfallaren.
Han hade kunnat punktera matchen där och då.
Men i vissa fall hinner man med den där inlämningen. Och i vissa fall kommer en stor, gänglig dansk inrusandes tillräckligt rätt på ett misslyckat skott utanför boxen för att kunna stöta in den bakom tidigare nämnd Kalmarmålis.
Ridå.
Eller, som det skulle ske, ett bedövande vrål, en kvittering, och två uttömda öl över dagens matchhjälte.
Man har fortfarande inte hittat hur man ska spela. Man har problem med lag som utnyttjar snabbt djupledsspel och man har problem med lag som parkerar 10 man i mitten av banan och stänger ned centralt. Vad man inte har problem med - vet man inte riktigt än. Men slutforceringarna fungerar ju. Att öka takten i sista kvarten går ju, teoretiskt sett. Det har man sett i de inledande två omgångarna. Härnäst väntar ett eldprov i säsongens första derby. Vi ses där, lika öronbedövande, förhoppningsvis firandes mål, då igen.
