Skön seger trots knackigt spel
Inför drygt 25 000 åskådare hemmaslog Hammarby - Åtvidaberg med 2-1. Målskyttar i den första halvleken var Linus Hallenius och Nahir Besara.
Ett 2-1-resultat kan onekligen kännas väldigt, väldigt olika. Precis som senast vi spelade hemma så vinner vi med 2-1 men känslan jag hade efter derbyt var oändligt mycket skönare. Och ändå är det lika många poäng in.
Det är märkligt att jag faktiskt känner viss besvikelse trots att vi vann. Besvikelsen sitter i hur vi genomförde matchen. Inte resultatet.
Hammarby hade idag låtit min nya favorit Solheim vila och Batan fick spela vänsterback igen. På högerbacksplatsen fick då Oliver Silverholt spela. Nahir Besara fanns åter med från start efter att trots att ha avgjort derbyt få börja på bänken i bortamatchen mot MFF.
Drygt 25 000 personer hade tagit sig in på arenan och den övervägande majoriteten höll på hemmalaget. De fick se en skakig inledning av matchen. Min upplevelse är att vi inte alls kom rätt i positionsspelet och våra tillslag och mottagningar såg stundtals lätt amatörmässiga ut. Åtvidaberg skapade ett par riktigt vassa chanser på hörnor och jag var rejält orolig på läktarplats.
Därefter tog ändå Bajen tag i taktpinnen en bit in på andra. Man fick igång ett bättre passningsspel, med fler alternativ i fart. Och det var precis efter ett sådant anfall som ledningsmålet kom. Linus Hallenius dyker upp med fart på bortre stolpen och när Måns inlägg kommer perfekt så gör Linus helt rätt. Oerhört skönt att ta ledningen. Viktigt också att just Linus får göra mål.
Hammarby fortsätter att trumma på och gör även 2-0. Återigen är det Nahir Besara som frälser hemmapubliken när han återerövrar boll lite turligt, vänder och går på skott. Skottet tar i stolpen och studsar därefter i målvaktens huvud och in.
Där och då kändes allting strålande. Spelet såg bra ut, vi ledde med 2-0 och känslan i kroppen var lovande. Halvtidsvilan gick fort och därefter kom ångesten.
För inte tusan var det ett bra Hammarby vi såg i andra halvleken. Tvärt om. Åtvidaberg arbetade sig in i matchen, vi tappade återigen kontrollen och flera spelare kom inte alls upp i den kvalitet vi är vana vid att ha sett de prestera. Jag vill ändå slå ett slag för Erik Israelsson som jag tyckte stod upp riktigt bra matchen igenom. Han är viktig för oss.
Jag har inte sett någonting från matchen än men känslan är att när Åtvidaberg får göra 2-1, vilket kommer tidigt i den andra halvleken, så är vi alldeles för långa och breda i försvarsspelet. Det blir en på tok för öppen gata för snabbe och duktige John Owoeri. Jag har svårt att bedöma om Johannes Hopf kanske borde ha rusat ut eller avvaktat lite till, men målet var nog inte så mycket att göra åt. Johannes gör en bra match igen. Jag tycker det känns oerhört skönt att konstatera att han faktiskt gör avgörande räddningar i matcherna. Högt betyg från mig på Johannes.
Men nu kom ångesten krypande. Även om den officiella statistiken säger att vi hade 16-5 i avslut varav 9-3 på mål, dessutom ett något större bollinnehav så speglar det inte alls det jag kände på läktarplats.
Nanne bytte in både Fuhre och Torsteinbö ganska så tidigt i den andra halvleken, men tänk att där känns det lite som att de har en bit kvar. Själv hade jag nog i den här matchen velat haft Pablo på plan då jag tycker att han är bättre på att hålla fast bollen i anfallszonen. Nu kändes det som att spelet tilläts bölja ohälsosamt mycket fram och tillbaka.
Det är med en stor lättnad jag konstaterar att den assisterande domaren har flaggan uppe när just John Owoeri gör ett mål i slutet. Målet godkänns således inte och efter tre minuters stoptid blåser domare Johanesson av matchen.
Händerna högt i luften och en oerhört lättnad över tre viktiga poäng. Det är mycket som kan bli bättre, det är mycket vi inte är nöjda med men att då ändå vinna matchen som nykomlingar i serien är viktigt. Det kan komma att visa sig vara oerhört värdefulla poäng.
Nu väntar match i Örebro på valborgsmässoafton. Vi ses på läktarplats!
