Solheim - 2010-talets Sören Mannberg
Oftare är det slitvargen med offervilja för laget än den typiske Bajengamängen som mytomspunnet tunnlade grisbönder i tid och otid. Som blir favoriterna alltså. Eleganterna har sitt. Absolut. Men de vore ingenting utan soldaterna. För vissa tar det 4 år att få de feta rubrikerna. Hela tiden hårt kämpande. Aldrig gnällande. Alltid laget före jaget.
Redan när han kom till klubben, som Nannes fem i tolv-värvning från Kalmar FF 2015, var det något som gjorde mig extra nyfiken på denna filur. Det hade stått att läsa i någon av kvällstidningarnas fotbollsbiblar att han bland annat ställt sig i Kalmars kasse när ordinarie keepern blivit utvisad och alla byten var gjorda. Med bruten arm. Detta och bara det blotta faktum att han värvats till Bajen så sent inpå premiären gjorde att undertecknad kände sig sugen att göra en intervju med honom för Svenska fans.
Helt ärligt blev det här med den brutna armen lite blekare än vid den första anblicken då det var båtbenet som var av. Just båtbenet kan man gå länge med utan att fatta att det är en fraktur. Så hade även Mats gjort. Några dagar efter den där målvaktsinsatsen röntgades han och gipsades. Men coolt är det lik förbannat. Även om båtbenet visade sig vara av klenare art så skvallrar det om ett starkt pannben. Han hade ju trots allt relativt ont i sin arm när han tog målvaktsvantarna på sig.
Vi sågs nere på Årsta. Han hade varit i klubben bara några veckor med det kändes redan som han varit där hur länge som helst. Jag minns att han slängde käft med både Matte Werner och Kennedy som försökte störa honom med lite glåpord när han satte sig för intervjun i solen utanför matsalen. Två koppar fika hade han med sig. När han fick syn på min hund blev det först en brottningsmatch med den innan det var dags för surr. Behöver jag tillägga att intervjun kändes avspänd redan från fråga 1?
Han nämnde bland annat att erbjudandet från Bajen kändes extra välkommet då han mestadels fått lira vänsterback under Kalmars försäsong. Något han inte hade trivts med. Detta är en lite kul detalj då det är mestadels där han lirat i Hammarbytröjan. I tröja nummer 77. Varför då? Som gammal punk hade jag haft några fladdrande tankar om att i och med att just 1977, som var ett betydande år i punkens genombrott och därmed blivit något av ett riktmärke i den genren, kunde ligga till grund för tröjvalet. Men tyvärr.
Hans favoritnummer är 7 och när det var upptaget sade materialare Biten lite på skämt att han skulle slänga till en sjua till. Mats högg direkt. Ballare än så var det inte.
Mats Solheims självdistans är däremot ball. Jävligt ball till och med. Jag frågade om hans färdigheter som fotbollsspelare och han svarade något i stil med att Nanne visste vad han fick. En pålitlig Fiat. Ingen Porsche. Det var på de premisserna han värvats. Truppspelaren. Inget gnäll. Alltid redo. Tar ett stygn eller två för laget utan minsta tvekan. Eller för all del ställer sig i mål med bruten arm. Sedermera har Stefan Billborn dragit instrumentparallellen att man med Solheim i backlinjen får mer en kontrabas än en violin. Kan inte bestämma vilken av jämförelserna jag gillar bäst.
En sak med den där intervjun som verkligen fastnade var att det var jävligt mycket Bajen över karl´n. En känsla som bara blir starkare för varje match. Vad jag menar med det tänker jag inte ens försöka förklara. Den som vet den vet.
Vintern 2017 är Mats skadad. Någonting med knäet. En långvarig konvalescens väntar och jag skickar att SMS till honom för att höra om han vill gå i premiärmarschen med mig och mina polare. Dels för att det såklart är en ära att göra det med en lirare i laget men också för att pigga upp honom. Har svårt att tänka mig något mer peppande än att som spelare gå i denna samling av ens egna supportrar. Han svarade ja inom en kvart.
Vi stämde möte på en uteservering på Medis och jag hade med en extra halsduk till honom. Det hade jag inte behövt. Han hade sin egen på sig.
Det blir mycket spring kring vårat bord när folk omkring ser vem som är på plats. Folk vill ta bilder och autografer eller bara surra en stund. Många vill bjuda på bira. Såklart. Han har tidigare berättat för mig vilken överdrift han tycker det där är i Sverige. Att man inte ska kunna ta en öl på stan utan att det ska vara en så stor sak. Samtidigt är han så pass mediamedveten att han vet att det skulle kunna bli tjafs om han gjorde det. Jag köper en Mariestad till honom och säger att en öl är ingen öl. Vill han inte ha den så tar jag den som påtår. Ingen fara med det. Solheim garvar, tackar och försöker inmundiga den diskret. Men som myror kring en sockerbit kommer fans fram och vill skåla med honom. Inget tjafs dock. Alltid något. Solheim såg ut att stortrivas.
Han gav mig tidigt Klasse Johansson-vibbar för den som minns honom. Ett jävla driv och en vinnarskalle som överskuggade de tekniska bristerna. Ett kännetecken dessa herrar emellan är att när man kommer rännande längs sin ytterbackskorridor gör man smartast i att invänta en motståndare för ett fett motlägg än att försöka dribbla av vederbörande.
Eller som i matchen mot J-Södra 2017 när han nickar in 2-2 på övertid hemma på Nya Söderstadion. Med samma panna han häftat ihop ett par minuter tidigare efter att ha skallat ihop med en motståndare. Klasse Johan-vibb över den med. Segt virke helt enkelt. Allt för laget.
Sedan kan man ju inte skriva en krönika om Mats utan att komma in på hans humoristiska talanger. Derbyspöket, Erkansurret på minicrossen, smsen till norska förbundskaptenen eller alla hundratals Instagraminlägg. Ett konto som för övrigt fortfarande drivs tillsammans med två före detta Hammarbyspelare. Mer än så har jag lovat att inte avslöja.
Eller när en supporter reagerar på att Hammarby fotboll lagt ut en bild från Bajengalan med Solheim i bar överkropp på dansgolvet. Klagomålet gör gällande att det inte är passande att visa spelarna i alkoholstinn stämning på en idrottssajt. Dock väntade Mats sitt första barn vilken dag som helst och var således spik nykter…
En gång gick han dock ett steg för långt. Han kom ner till träningsplanen med ett par solglasögon på sig och ropade till dåvarande huvudtränaren Nanne Bergstrand att han var Edgar Davids. Laget hade precis klarat nytt kontrakt med några matcher kvar. Nanne gillade tydligen inte den signalen. Han blev svart i blicken. Aldrig förr hade spelarna fått springa så mycket som under det följande träningspasset.
Sören Mannberg då? Varför står hans namn med i rubriken?
Han lirade back i Hammarby 1967-71. Han gjorde för övrigt det första målet på Söderstadion. De två första till och med. 2-2 mot Gbg i april 1967.
Kort kille men bra på huvudet. En kämpe som aldrig vek ner sig. En lagspelare med stort hjärta. Fler likheter?
Jo, skämtlynnet dårå….
Säsongen efter att han slutat i Bajen dyker han plötsligt upp i omklädningsrummet på Råsunda. Derby mot gnaget. Han snackar med spelarna som om han inte varit borta ett ögonblick. Han byter om och går ut till uppvärmningen. Grabbarna i laget viskar lite sinsemellan och tycker med all rätt att det är lite märkligt att de inte fått höra något om Mannbergs comeback.
Till slut kan någon inte hålla tyst längre utan frågar Sören. Då börjar han asgarva och säger att han slagit vad med några kompisar hur länge han skulle kunna mörka att han var tillbaka utan att någon skulle reagera.
Sören Mannberg till vänster
Jag fick detta berättat för mig på Supportrarnas matchprograms vårfest av Matte Werner som spelade i laget då detta prank utspelade sig. Jag tänkte direkt på Mats Solheim.
Det finns något jävligt fint i när en spelare som tränar dag in och dag ut slutligen blir headlines. Inte på grund av krysskott och tittfinter utan av hårt slit för laget. Det lag jag älskar att hålla på. Tack som fan för det, Matscelo Solheim!
