Steget som krossade gränsen
Igår skulle det spelas fotboll på Stockholms södra sida, bara en crossboll ifrån den arena som begravdes föra några dagar sedan. Det skulle bli den första matchen på en arena som skulle inhysa två av Sveriges största fotbollslag. Men det spelades ingen fotboll igår. Det är svårt att känna någon som helst glädje över det.
Bakgrundshistorien är lika välrepeterad som den är uttjatad. Bajen började tjata om en ny arena för decennier sedan, till slut blev den verklighet och när den faktiskt började se ut som en arena kritade Djurgården på ett likadant hyreskontrakt. Hur detta gått till, vem somv var hönan och ägget, kan vi älta tills vi sitter på ett demensboende, den diskussionen är död. Det enda vi har att förhålla oss till är det faktum att Hammarby och Djurgården kommer att dela fotbollsarena från och med sommaren 2013. Tråkigt? Ja. Sorgligt? Absolut. Orimligt? Inte det minsta. När ekonomin ser ut som den gör hos de svenska elitklubbarna kan man inte bygga arenor av egen kraft, utan man får helt enkelt förlita sig på människor med svarta portföljer. Föreningsmentaliteten i Sverige är beundransvärd och definitivt viktig för att få behålla den här kulturen som vi vill ha den, men då måste vi också acceptera dess nackdelar. Att inte kunna köpa de bästa spelarna, att inte kunna erbjuda den bästa fotbollen. Att inte, hur som helst, kunna bygga och driva en egen arena. Det må vara jobbigt att svälja men så ser det ut.
Så nu står den alltså där, Tele2 Arena/Stockholmsarenan/Nya Söderstadion. Kärt barn har många namn och det finns mängder med kära barn därute som gör allt för att få sin röst hörd. Den 20e juli, om ganska exakt tre veckor alltså, skulle den invigas. Det skulle spelas Superettanfotboll, Hammarby mot Örgryte och även om sorgen efter Söderstadion tagit väldigt mycket plats så finns det ändå en tillförsikt inför den nya arenan. Man har kunnat se det som en nystart, en chans att börja om och släppa de senaste tunga åren bakom sig och blicka framåt. Bajen lade, med all rätt, stor vikt vid att få vara först in, att få klippa invigningsbanden och sätta den första ekande ramsan innanför arenans gråa väggar. Det är inte helt oviktigt, så klart. När vi i framtiden ska berätta för våra barn om den första matchen som vi såg vill vi gärna säga att det var just vårt lag som spelade den. Att det var vi som fick bryta den nya marken, inte någon annan. Nu blir det så. Tyvärr.
För det var ju så att det skulle vara någon där innan. Någon skulle in och testa att betongen höll och att plastgräset var grönt. Djurgården skulle spela en testmatch, det skulle vara ca 3000 på plats om jag förstått det rätt och den skulle spelas mellan gamla veteraner. Smaka på orden, testmatch. Gamla veteraner. 3000(!) personer. Vad i helvete är det att bli upprörd över? Prestige är viktigt inom fotboll, framförallt då det handlar om lag från samma riktnummer. Men att bli så upprörd över att ett gäng gamla avdankade allsvenska fotbollsspelare ska in och spela plojfotboll på en ekande tom arena att man planterar en bomb utanför, är för mig helt oförståeligt. Det finns ingenting, absolut ingenting, som över huvud taget kan rättfärdiga risken att sätta oskyldiga människor i en livsfarlig situation vad det än handlar om och definitivt inte när det handlar om fotboll.
Reaktionerna under gårdagen var många. De som tyckte att det var bra gjort, de som tyckte att det var fel och de som ville hämnas. 33% av alla som tyckte igår, tyckte alltså på det enda sättet man kan tänka, 67% måste ha tappat förståndet fullständigt. Att inte fler gick ut och fördömde det som hänt förvånar mig inte men gör mig ännu mer ilsken. När jag dessutom ser hot om hämnd från Djurgårdshåll vet jag inte vart jag ska ta vägen längre. Det viktiga i den här historien så här långt är att ingen vet vem som gjort det, det värsta är att allting pekar åt ett håll. Och oavsett vad och vem som gjort så agerar båda supporterfalangerna fel. Nej bajare ska inte hylla den eller dom som har ställt ut en bomb vid en nybyggd arena som är på väg att besökas av människor som står så långt ifrån kärnfrågan som man kan komma. Nej djurgårdare ska inte hämnas på någon eller några som inte har med aktionen i sig att göra. Men så lät det igår, det skulle ges igen och man skulle få en av Sveriges bästa idellea fotbollsskribenter sparkade från sitt jobb som lärare. Varför då? För att hon använde ett av dem sociala medierna lite för snabbt, med ganska ordentligt fel formulering. Kom igen.
Det som hände igår får inte hända, det är en skandal av dem absolut största måtten men jag vet inte vad som skrämmer mig mest. Det fruktansvärda dådet i sig eller de bisarrt skrämmande reaktionerna efteråt. Det här är Sverige, det handlar om fotboll. Vart fan tog allt sunt förnuft vägen?
