Syltryggarna Hammarby, ett lag utan vinnare – Mitt-i #14
Av de spelare jag hade önskat höra förklara den vedervärdiga förlusten i Borås var Mohanad Jeahze absolut toksist på den listan. Den själslöse legoknekten vilken spelstrejkat för att försöka tilltvinga sina karriärsambitioner tyckte sig tydligen ha rätten att i en intervju efter matchen spä galla över det övriga laget och tränaren. Tyvärr så var budskapet som förmedlades däremot sant, nämligen att Hammarby saknar en vinnarkultur.
Till att börja med borde inte Jeahze vara den som överhuvudtaget yttrar sig om laganda, lojalitet, vinnarkultur eller dylikt. Han är inte en spelare som på något minsta sätt personifierar eller visar på några av de egenskaperna och det faktum att han står där inför kameran bevisar väl mest det glapp som finns mellan självbild och verklighet. Mohanad är, som vi tidigare tagit upp, just det typen av syltrygg som bidragit till problemet han själv kritiserar. När han dessutom själv efter sin pinsamma uppvisning i bristande moral och intelligens inte tillnärmelsevis kunnat prestera på en godkänd nivå är det säkerligen bekvämt att ställa sig och gnälla på tränare, laget samt fan och hans moster. Men att det blir just han som tillåts stövla fram och yppa sina ytterst begränsade tankar om Hammarby bör främst ses som ett symtom på ett större problem som inte bara stavas att vi saknar vinnarkultur, vi saknar även ledare.
Vi minns och känner till dom: spelare vilka hade egenskapen att visa laget vart skåpet skulle stå. De som med ett simpelt inhopp i slutskedet av en match kunde förmedla något till sina medspelare utan ord. Den som trots bristande tekniska kvaliteter alltid såg ut att behöva kräkas av ansträngning vid slutsignalen. Personen som trots att axeln var ur led fortsatte att köra glidtacklingar. Vi talar om människor vilka med sin blotta närvaro och egna aktioner skapar en kollektiv energi, hopp i mörka stunder och förmedlar tron på att vi faktiskt kan förändra den verklighet som råder på planen just där och då. Dessa är ju även den typ av spelare så många av bär med oss i form av minnen. Djupt rotade erfarenheter och upplevelser som grundlades efter de där matcherna i vilka avgörandet och slutresultatet kom att fastställas av att en enda person lyckades styra sina 10 medspelares framtid och även besegla sina 11 motspelares öde till det sämre. Så klart förkroppsligas det på olika sätt men kan exempelvis vara ett språngnicksmål i matchens sista anfall, en bensax och rött kort som förhindrar motståndarens sista chans på ett kvitteringsmål eller den där frisparken i 94:e för att bärga 3 poäng.
Monday - Spelaren som aldrig vek ned sig och vägrade bli utbytt trots en axel ur led.
Vi minns och älskar dom.
Vi minns och älskar spelarna som leder sitt lag till något större.
Vi är däremot tyvärr för tillfället fast i just det förgångna. Detta eftersom samtiden inte erbjuder oss några spelare vilka kommer skapa några bestående minnen av ledare som kliver fram och förändrar verkligheten, eller än viktigare resultaten. Hammarby 2022 är inte det lag som stått för bedrifter vilka kommer ingraveras i form av minnen hos oss Bajare. Det är inte säsongen vi enkelt kan plocka fram detaljer från och framför allt är det inte den allsvenska upplaga från vilken du och jag framöver kommer dra referenser till eller öppenhjärtligt diskutera minnen från med någon okänd person på tuben vi förenas med på grund av att vi är grönvita. Givetvis är det väloljat och vinnande, vi är ju trots allt på god väg att göra en väldigt bra säsong. Men det är även en säsong av bristande karaktär. En säsong av statistisk sportslig framgång vilken just nu kvävs av den större motgången. Säsongen är en framgång som burits upp av syltryggar vilket gör att när det väl gäller är vi ryggradslösa.
Gång på gång på gång på gång...
Ja det är väl så vi enklast kan sammanfatta besvikelserna från året. Det är regelbundet bristande laginsatser och en frånvaro av tillräcklig inställning där den senaste tiden får kröna helheten. Trots tabelläget så finns det ju otaliga obegripliga ofattbara prestationer och resultat. Vi kan väl börja med en enkel fråga: var 1-1 mot Sirius ett ok resultat? Jag hoppas inte du svarar ja för ingen i hela jävla föreningen har heller sagt att de är det. Efter 1-1 mot bottenlaget från Uppsala var det inga tillrättalagda ord Nahir Besara använde:
”- Det känns som att världen har gått under för mig idag.”
Du som läser detta hade rimligtvis efter en sådan känsla haft det svårt. Att sova efter en sådan känsla är svårt då det är en sömn som har ångesten där liggande tätt intill. Så klart är det också en kommentar som fått oss vanligt folk att rulla runt ordentligt i lakanen innan vi dagen därpå steg upp med en tydlig målsättning och vilja född ur motgångars oerhört smärtsamma närvaro: en ambition att inte göra samma sak igen. Här kommer därför mina följdfrågor:
- Är du ok med att se personer vilka antagligen lyfter i snitt 100’000 i månaden inte prestera bättre än vad de gör?
- Är du ok med att behöva heja på laget som förlorar trots att de inte borde det då varenda spelare, taktik och övrig minsta detalj är bättre än motståndarens?
- Är du ok med att vi inte gör det vi ska och kan?
Efter Sirius var det mest snack om att guldet (som vi inte haft chans på sen vi valde att checka ut mot Häcken och MFF) var förlorat. Nya tag, europaspel och att ”gå rent” tycktes hos folk vara rena självklarheter. Men nä, Borås är inte staden vi har vanan att åka hem lyckliga från och så klart skulle vi behöva uppleva ännu en besvikelse där ingen, INGEN, valde att visa vägen för de andra och för Hammarby.
Kennedy - En kapten som alltid gav allt.
Allsvenskan är jämn, bollen är rund, bla bla bla
I söndags tvingades vi än en gång beskåda en huvudtränare vilken tycks ha glömt matchcoachning under sin utbildning. Jag kan inte vara den enda som beskådar hur Cifuentes gång på gång misslyckas med sina byten och halvtidssnack. Sportsligt tycks effekten av tränarens intentioner här snarast bli ett försämrat utgångsläge och att det då resulterat i ett gäng spelare på planen som antagligen undrar vad fan som pågår. Ingen av oss bör ifrågasätta hur bra Cifuentes lyckats i år med väldigt många saker. Men lika lite bör någon av oss försvara de tvivelaktiga beslut och förändringar som gjorts i avgörande lägen vilka kunnat resultera i en bekvämare situation med två omgångar kvar.
Mot Elfsborg tvingades vi också ännu en gång plågsamt påtagligt uppleva bristen på kvalitet i vissa av våra spelare där det fallerar på många olika sätt. Spelare X tror sig kunna teleportera genom motståndare, spelare Y försöker varenda jävla gång slå en tvåfotare och spelare Z står och sover för jämnan. När vi spelar bra är det så bra som det kan vara. Maskinen Hammarby har varit igång många matcher i år och att se hur väloljat det är just då gör en i det närmaste glad i själen. Kuggarna som ersätter med jämna mellanrum får en dock att undra över vad de haft för, av den sportsliga ledningen, förväntade egenskaper och kvaliteter. Så klart att det finns en nästa säsong och vi kan se genombrott då men de spelare som plockades in i halvtid var väl rimligtvis tänkta att där och då kunna bidra till att förverkliga högt satta sportsliga ambitioner? Vagic, Concha och Saidi kan väl på intet sätt just nu betraktas som godkända värvningar och medan Trawally tycks kunna bli en kul ironisk anekdot på sikt så börjar väl oron över Berisha få ordentliga proportioner.
Men framför allt tvingas vi än en gång i raden av det överdrivna antalet gånger förstå att det är något fel på oss som förening. Miljoner och åter miljoner plöjs ned i spelare och proffs är anlitade på samtliga positioner. Rimligtvis skulle detta leda till en arbetsinsats på högsta nivå av samtliga involverade. Jag tror inte heller att vi kräver särskilt mycket mer, alltså att ni som representerar föreningen ska göra ert jävla jobb. Men arbetet våra representanter genomför resulterar enbart i syltryggarnas seger där vi inte klarar av det vi bör: att vinna. Istället står vi åskådare där och ler i total ironisk förståelse mot främlingen bredvid oss efter att vi förlorar mot bottenkandidater, misslyckas med att göra det förväntade eller ser vår huvudtränare byta ut vinnarspelare mot… något annat?
Systemfel
Slår vi upp detta ord så betecknar det ett allvarligt fel i en noga utarbetad helhet, med andra ord exakt vad som just nu pågår i Hammarby. Enligt mig kan vi inte vara besvikna att laget inte kommer vinna årets allsvenska. Häcken är fenomenalt skickliga i år och tabellen talar sitt tydliga språk. Däremot kan vi med rätta vara jävligt förbannade över att vi inte på ett tryggt sätt kan se till att med marginal säkra minst en tredjeplats. Systemfelet syns på flera sätt och det kommer dessutom leda till en eventuell systemkollaps om vi nu inte skulle klara av de kommande två omgångarna på ett sådant sätt att vi håller Kalmar och AIK bakom oss.
Syltryggarna har just nu allt i egna händer. Det är de som för oss behöver demonstrera att de förtjänar att spela i våra färger. De behöver uppvisa en ansträngning värdig föreningen. Framför allt så behöver de inse att de för tillfället inte skapat ett endaste karaktäristiskt eller beständigt intryck den här säsongen men att möjligheten fortsatt finns i ytterligare två omgångar. Snälla ni, gör oss inte besvikna utan lyckas nu med en enda sak:
Visa vart skåpet ska stå.
Mitt-i-veckan är ett återkommande inlägg där olika skribenter skriver krönikor om smått som stort och främst om saker som inte rör den pågående säsongens sportsliga resultat. Har du lust att göra ett inlägg mailar du oss på redaktionen via hammarbyredaktionen@gmail.com med allt från tankar, halv- eller helfärdiga texter samt annat så ser vi om det inte kan bli publicerat.
En lista över tidigare publicerade krönikor i detta format hittar du här.
