Tack Hammarby. Och grattis.
Det sägs att det har gått över 3000 dagar sedan vi senast vann mot AIK i tävlingssammanhang. Idag fyllde vi år. Och elva krigare gav oss den finaste av presenter.
Hammarby IF fyller 118 år idag. Det är en aktningsvärd ålder. På en livslång kärlek. Och idag fick vi en födelsedagspresent som slår det mesta.
Jag har varit helt övertygad om att AIK sportsligt skulle göra processen kort med oss. Jag har mer sett fram emot känslan av att få spela ett derby. Att få ställa sig på läktaren i den där kitteln. Den som kokar av både ångest, förväntan, förhoppning och kärlek. Där finns ingridienser som hat, adrenalin, kaos, rök och sång. Där finns allt det som jag behöver och allt som jag lever för.
Det är något alldeles, alldeles underbart att få vinna ett derby.
När Johan Persson skott smiter in och vi tar ledningen med 2-1 så säger jag till Andreas som står bredvid att "Det här! Den här känslan. Det är den jag älskar".
Över 40 000 personer var på plats. Inte alla var inne när matchen startade, trots att den blev något försenad. Jag måste tillstå att det återigen slog mig vilket skämt det är att ta sig till den där arenan. Att gå genom byggarbetsplatser, på ställningstrappor, genom halvfärdiga konstruktionsplatser känns bara så fruktansvärt ovärdigt.
Att redan i mars få sitta här och vara så där överjävligt nöjd känns nästan oroväckande. Att få knäppa solnagänget på näsan, skit i om de tycker att det var domare, grästuvor eller tur som gav oss segern - det kvarstår liksom att VI VANN. Jag tror inte många i fotbollssverige hade trott det. Jag medgav ju att jag var inte en av de som trodde att vi skulle vinna idag. Jag är så otroligt glad över att spelarna inte är som jag. De trodde på det här. Inledningen skrämde slag på mig. AIK tog tidigt ledningen och vi fick inte låna bollen. Jag befarade en synnerligen plågsam upplevelse.
Men så hände det där som gör fotboll så förbannat vackert. Det där när man ligger längst ner på bottenskalan av känslan. Där nere där man suckar djupt och känner villrådighet och hopplöshet. Att det smärtar i bröstet av att motståndarna leker med ens kärlekar. Där nere var jag. Och så kliver kungen in. När han sätter straffen Kung Kennedy på det där retsamma, kyliga sättet så tog jag direkt känslohissen upp. Det måste man uppleva för att förstå. Man måste stå där bland de sina och uppleva en sådan sak tillsammans. Det är den där resan där som gör att jag älskar den här förbannade sporten så mycket.
Vi har varit borta från det här så länge. På tok för länge. Och idag var det äntligen dags att återigen få uppleva det magiska.
Jag imponeras över Johan Perssons slit på mittfältet. Jag älskar hur Måns Söderqvist löper och löper. Jag blev kanske gladast över att se vårt stundtals distinkta försvarsspel. Att se Thomas och Lars, som jag har muttrat över tidgare, kliva fram och spela bra. Ingen vek ner sig.Tack till Nanne och alla andra ledare som såg till att alla krigade, att alla slet, kämpade och ville. På läktarplats upplevde jag stunder av det jag älskar mest. Stunder när jag sjunger det högsta jag kan och den egna rösten drunknar i massan. När det bara blir en gemensam röst. Som trycker, som lyfter och som skapar energi. Vi hade en sekvens precis innan 2-1-målet när Linus gör en fin prestation och klacken trycker också på rejält. Vi ökar tempot och bollen går ut till Johan som skjuter. Självklart borde gnagets målvakt ha tagit den där, men se det gjorde han inte. Den smet in. Och skickade mig rätt upp i den där sjunde himlen. Helvete vad jag trivs där.
Tack bästa Hammarby för en fantastisk lördag. Nu funderar jag på att gå ut i mitt trapphus och ringa på varenda AIK-relaterad dörr och sjunga ett glatt "här kommer hjältarna från söder". Något säger mig att han längst ner, herr Djordjic, inte lär uppskatta besöket. Men vad fan - det får de kanske stå ut med idag!
