Tala klarspråk
Hammarby står nu inför en ny ödesmatch i varje omgång. Och man kliver in i var och en av dem med en usel form, en borttappad tro och en tränare som verkar tro att han kan lura ett helt fotbollsland.
Nanne Bergstrand har förfört oss Bajare under hela sin tid som tränare. Det har varit fyndiga svar, vettiga utläggningar och man har, i stunder av oro, alltid haft en anledning att känna sig lugn. Kurt-Arne från Markaryd har burit all vår ångest på sina egna axlar, men nu har den blivit för tung att bära själv. Det går inte längre, attityden har förändrats. Inga kvicka och listiga kommentarer kan slå bort den fruktan som varje Bajare just nu känner. Fruktan över att riskera ett ångestkval, dubbla matcher mot ett motstånd som vi förlorat mot så sent som för ett år sedan. Det finns inga garantier för någonting just nu, inte ens Nanne räcker. Vi har hela tiden försett oss själva med logiska och rimliga argument för att vi skulle klara oss kvar och det med marginal. Truppen är för bra, vi har värvat klasspelare och inte minst att det finns andra lag som är sämre. Men resultaten ljuger aldrig och även om det känts så i vissa fall, så gör de inte det i år heller. Hammarby förtjänar inte fler poäng än de 24st man har tagit. Och så är det med den saken.
Anledningarna till att vi står där vi står, inför Gefle hemma med en känsla av tomhet, är flera. Tyvärr bottnar de i såväl taktik som strategisk planering inför och under säsongen. Det är lätt att peka på enskilda spelares insatser på planen för att genom enklast möjliga sätt hitta en vettig syndabock. Hallenius har inte gjort målen han ska, Philip Haglund slarvar alldeles för mycket med boll och Kennedy går inte att känna igen. Men alla dessa brister bottnar i något större, något mer grundläggande som absolut inte fungerar. Lösningen har hela tiden verkat vara nyförvärv, en kortsiktig ”quick fix” för att ta sig ur paniken. En panik som man själva hävdat att man inte har. Lånet av Jakob Orlov visar något annat.
Men nyförvärven är inte det största problemet, även om vi återkommer till dem. En av dem viktigaste grundbultarna i smålänningens spel är återerövringen och tiden den tar. När jag intervjuat spelare och pratat om just tanken med att vinna tillbaka bollen så fort det bara går, har alla hyllat idén. De skulle bara våga annat, allt annat vore som att svära i kyrkan och spotta på krucifixet. Återerövringen är Nannes finaste kapitel i manualen. Tanken är att så fort en spelare tappat bollen ska man direkt vinna tillbaka den. Man ska inte hinna ägna någon som helst tanke på vad man precis misslyckats med i form av passning eller dribbling. Vi såg det tydligt under fjolåret då det verkligen fungerade, men i år har det synts allt mer sällan. Istället har den farliga ängsligheten smugit in och tagit över. Det har gjort att försvarsspelet över hela planen blir väldigt lidande. Laget blir långt som det heter på fotbollsspråk och allt som oftast är det först när motståndarna möter på våra defensiva mittfältare som de blir satta under press. Problemet är då att just nämnda motståndare oftast har hunnit över halva planen.
Och när vi ändå är inne på försvarsspelet är det lika bra att bena ut vad som gått fel längst ner. Ja inte hos Ögmundur då, som sorgligt nog varit en av våra bästa spelare sen han kom, utan i backlinjen. Om vi tar det från början så var ju tanken att Haglund skulle bilda mittlås med Sætra, Birkir skulle spela högerback samtidigt som det var upp till kamp om vem som skulle spela vänsterback. Men Haglunds rehab tog för lång tid, Birkir fick vara kvar i mitten och Solheim hämtades in snabbt och halvt olustigt. Vad man sedan sysslat med övergår mitt förstånd, men helt klart är väl att man inte varit nöjda med vad man fått. I somras kom så Magyar in men inte heller han kan ha gjort alla ledare lyckliga då det fortsatt att roteras in i förbannelse. Haglund har cementerats som defensiv innermittfältare, en position han inte är värvad för. Solheim har varit bänkad lika mycket som han fått spela och Birkir har skickats in och ut på kanten som en jojo. Lägg därtill att varken Batan eller Silverholt lyckats göra vänsterbacken till sin, så är det ganska lätt att konstatera att det mest fundamentala i klassisk svensk fotboll, backlinjen, inte fungerar. Det känns som ett lotto inför varje match, som att den dras ur en tombola. Istället skulle man ha satt ett förstahandsval, spelat in det och hållit fast vid det så ofta det bara gått sett till skador och annat. I min bok hade inte Magyar behövts värvats in, det hade kunnat gå utan problem med de spelare som redan fanns där. Det har bevisligen i alla fall inte löst sig sedan man fyllde på med en mittback till. Samtidigt som man saknar en vänsterback av allsvensk klass alltså.
Vad gäller nyförvärven så är det värt att lyfta upp de nu, även om det som alltid är lätt att sitta här med facit i hand. Men av dem spelare som plockats in inför och under säsongen så är det egentligen två som gjort ordentligt avtryck, ska man vara snäll kan man säga 3. I min bok har enbart Ögmundur gjort det med beröm godkänt, Haglund kommer undan med godkänt på grund av hans icke infriade löften när han skrev på och Orlov har i alla fall sett ut att vilja ta jobbet. Sedan om den forne Gefle-spelaren kommer att bli ihågkommen som ett lyckat nyförvärv antar jag att vi får se efter säsongen. Eventuellt efter ett kval till och med. Men utöver dessa har det varit tunnsått med lyckade insatser. Silverholt har varit skadad/petad/osynlig, Khalili har varit skadad eller inte bidragit tillräckligt mycket medan Magyar sett väldigt osäker ut i de mest banala situationer. Därutöver har vi Måns Söderqvist som, ja jag vet inte vad man ska säga. Det man enkelt kan konstatera är att han fick både en och två chanser för mycket innan han väl petades. Då var han ändå vår profilvärvning för i år, tillsammans med Haglund ska tilläggas.
Att nyförvärv inte alltid blir rätt är ingen sensation, det händer i princip varje klubb och förening. Men det har gått alldeles för snett och på alldeles för många poster för att det bara ska viftas bort, likt man viftade bort Hallenius insatser under förra året. Det är dags att det börjas ställa lite krav på såväl tanken med nyförvärven samt deras respektive prestationer. Samtidigt måste man också börja diskutera huruvida de strategiska besluten som ligger till grund till Bajens spel verkligen är värda att hålla fast vid. För antingen är de väldigt komplicerade vilket gör att nya spelare har svårt att ta de till sig. Alternativt funkar de inte i Allsvenskan överhuvudtaget.
En del av de strategiska besluten är den hårda försäsongsträningen som bedrivs och hur den ska ligga till grund till att spelarnas fysiska status ska vara mycket bättre än motståndets, framförallt nu under hösten. Hammarby ska orka mycket mer än motståndet, vilket inte minst blir viktigt eftersom de flesta målen görs under sista kvarten, allt enligt Nannes fotbollsbild. Jag säger inte att den är fel, den fotbollsbilden, men jag vill ändå hävda att den kan vara lite väl kategorisk ibland. Om inte annat så säger statistiken att Bajen inte har lyckats få ut ett dugg av det, totalt har det blivit 3 mål under matchens sista kvart. Falkenberg hemma och borta samt i segern med 3-0 hemma mot Åtvidaberg. Inte heller har man lyckats vända någon match till seger sedan den där derbyvinsten mot Djurgården. Även detta var något som man stolt slog sig för bröstet om för knappt ett år sedan och troligtvis hade räknat med att få göra i år igen. Visst, vi har hämtat upp och kvitterat i vissa matcher, men ser man tillbaka på säsongen så är antalet tillfällen då vi snarare släppt in mål i slutet, allt vanligare. Vilket även är känslan om man bara tänker tillbaka på året som gått i all hast.
Med allt detta sagt så är det inte så att det ska skakas några galler eller gastas om avgång till höger och vänster. Men där det måste till en förändring så är det hur man framställer läget gentemot ens supportrar. Det finns ett värde i att spela lugn och vara självsäker. Men det finns också ett värde i att vara ärlig och faktiskt konstatera att det inte gått som det var tänkt i år. Kanske var den där flygande starten en av dem sämsta saker som kunde hända sett till fortsättningen. Kanske skulle man krigat mer för att få behålla Nahir Besara istället för att låta honom flytta, även om det blivit både svårt och dyrt. Men att konstant säga att vi ”gör något större här” och ”har man ett öga på tabellen tappar man fokuset på prestationen” tar en bara så långt.
Det Hammarby presterat under majoriteten av den här säsongen kombinerat med de lösningar man har försökt ta till, har helt enkelt varit för dåligt. Det skulle vara uppfriskande om Nanne vågade säga det också. Även om jag är väl medveten om att det knappast kommer ske.
För att citera Olof Palme: ”Man ska kalla saker och ting vid deras rätta namn.”
Hammarby 2015 är inte ”ett lag som utvecklar svensk fotboll”. Det är ett lag som just nu riskerar att åka ur allsvenskan.
